Brukshundar: krÖnika

Labradorer flest och bäst på working test för elitekipage

Våren är här. Nu vässar alla hundförare sina klor för att åstadkomma det som inte lyckades i fjol.
När jag tittar ut genom fönstret på vår gård i Hälsingland ser jag björkarna börjar skira i grönt och det sista snödrevet försvinna på norrsluttningen. Till och med gamla Triple, en jaktlabbe på drygt tolv år, börjar fundera om det inte ligger någon kvarglömd apport inkörd i fjolårsgräset.
Söder om Dalälven har allt redan kommit igång. Olika jaktprov som dummy trial, mock trial och working tester avlöser varandra och man känner att det blir bättre och bättre resultat efter hand som våren smyger sig fram.

Inleverering av apport skall alltid lämnas direkt i förarens hand.

EN SNYGG UPPSTÄLLNING hade arrangören skapat i en working test (WT) för ”hugade spekulanter”.

WT är ett prov som går i olika stationer, där den tävlande får gå från station till station och försöka lösa de problem förare och hund ställs inför. Således finns det möjlighet för ekipaget att andas ut mellan de olika stationerna efter det att man koncentrerat sig maximalt under den korta tid som man står under bedömning.

Normalt använder man sig av fem stationer i en WT, men denna gång hade arrangören valt att jobba med sex stycken. En viss internationell klang fick man också i och med valet att ha med en domare från Ungern, Rita Kökény, tillsammans med fem svenska domare.

Provet var enbart för elitekipage och över 40 hade anmält sig. Som vanligt på våren så infinner sig löp för tikarna och diverse bekymmer, så till start infann sig 34 ekipage.

I nästan samtliga rutor utsattes ekipagen för störningar i form av kastade dummys. Därefter skulle föraren sända hunden i en helt annan riktning för att ta in en dold apport. Varje visselsignal från föraren innebar att ekipagets poängsumma successivt sjönk. Maximalt kunde ekipagen erhålla 20 poäng per apport och totalt 200 poäng.

Som vanligt är varje förare utrustad med en visselpipa för att kunna kommunicera med sin hund. En signal betyder ”stopp – jag vill prata med dig” och två signaler betyder ”kom hit”. Till det finns det en del varianter att blåsa, som när föraren vill att hunden skall söka där den är och runt omkring. Dirigering av hunden är i regel en stoppsignal och därefter ett handtecken åt det håll dom hunden skall bege sig. Enkla varianter således, men nog så svåra att lära in. Mycket hänger på förarens förmåga att vara tydlig och konsekvent för hunden. Tillåter man ”slarv” i inlärningen så kommer det surt tillbaka vid tävling.

De sex stationerna
STATION 1 hade just upplägget en kastad apport och hunden skulle därefter sändas till en annan punkt cirka 30 grader från den kastade apporten. Därefter skulle den första apporten tas hem. Problemet med rutan var som vanligt terrängens beskaffenhet och avståndet, men många ekipage utförde sitt jobb på ett bra sätt.

STATION 2 hade en variant med dubbla apporter som kastades en i taget, nära nog på linje från föraren sett men med olika avstånd från varandra. En knepig ruta som man kunde missbedöma och där hunden kunde hamna någonstans mitt emellan apporterna. Det gäller att kunna avvakta som förare och inte störa hundens arbete. Men, om det blev nödvändigt, heller inte vänta för länge med att ta tag i hunden.

STATION 3 var ett vattenarbete med en apport kastad en bit ut i vattnet i hundens åsyn och ekipaget skulle ta hem två apporter i en annan riktning. Problemet var att kunna hålla hunden i anvisat område och på de två apporterna som låg delvis i vass/vatten med begränsad sikt, för att därefter sända hunden till den apport som kastats först. Här var betygssättningen 20 poäng på de två apporterna och 20 poäng på den först kastade.

STATION 4 gav även den en först kastad apport i hundens åsyn, därefter skulle ekipaget genomföra en dirigering till en annan punkt för att därefter plocka in den kastade apporten. Här gällde det att ha en hund som inte vek undan från ett hinder i form av det stängsel som fanns i vägen. Många förare hade stora svårigheter med att få hunden över hindret och att sedan styra den till rätt punkt. Även vid markeringen därefter skulle hunden tillbaka över hindret, och när så den kastade apporten nådde marken så vegetationen en del av nedslagsplatsen.

STATION 5 innehöll enbart en dirigering. Lätt kan tyckas, men även här gav terrängen en del svårigheter. Det var besvärligt för föraren att bedöma terrängens beskaffenhet från den plats som hunden skulle skickas. Avståndet var cirka 80 meter och strax före föll marken av åt höger och styrde upp hundarna mot några träd och sly. Där apporten låg var det dessutom en svacka som man inte såg från sändplatsen, så många förare ”tryckte” ut hunden förbi apporten.

STATION 6 hade en något annorlunda konstruktion. Visserligen skulel även här en enda dummy in på en distans som jag tror överskred 100 meter, men sändandet föregicks av en drive från höger mot de tre ekipagen som var uppställa på en höjd.

Drive innebär att ett antal människor går ner mot hundarna från ett avstånd av cirka 80 meter fram till cirka 40 meter under livigt skjutande, klappande, kastande av dummys och uppmuntrande tillrop. Det hela skall illustrera en klappjakt och hundarna skall då bli kvar på sin plats, tysta och lugna.

Efter det att driven kommit fram till sin stoppunkt hade alla kastade dummys samlats upp på vägen och driven vände tillbaka till utgångsläget. Två av ekipagen togs bort medan det ekipage med lägsta startnumret fick stanna kvar. Föraren sände hunden mot den dolda apporten som hade placerats ut innan deltagarna kom fram. Naturligtvis stördes hundarna av det som inträffat och ville dra sig åt det håll som driven gått fram. Efter viss möda kunde dock de flesta förare styra upp sin hund mot den dolda apporten, men det gällde att se upp så att man inte tappade hunden i det bakomliggande skogspartiet.

Svårbedömt prov
Det skall sägas direkt att det inte är lätt att stå som domare i ett sådant här prov. Det finns naturligtvis anvisningar för bedömaren, men varianterna på ekipagen är oftast lika många som det finns ekipage. Det gäller, som domare, att hitta sin linje i bedömningen och göra det så rättvist som möjligt i sin ruta. Och det gäller för föraren att acceptera domarens bedömning även om det är så, som de flesta vet, att domaren aldrig dömer rätt.

Hur som helst så genomförde både domarna och alla funktionärer, både de som syntes och de som jobbade i det dolda, ett utmärkt arbete. Av de 34 ekipagen fullföljde 29 provet. De mest framstående hade inte tappat många poäng och den som avgick med seger hade endast 8 poäng borta av de totala 200.

Notabelt är att labradoren tycks dominera jaktproven numera. De 16 först placerade hundarna var av rasen labrador retriever och totalt bland de 34 ekipagen fanns det 28 labradorer. Golden retrievern var näst största ras med fem ekipage.

Man kan naturligtvis fråga sig om provet och bedömningen är rättvisande för alla retrieverraserna. Men studerar man övriga prov och framför allt den vanliga jakten, så finns labben där med stor representation. Kanske det till och med är så att det funktionsprov som håller på att skapas för retrieverraserna, och som jag har skrivit om tidigare, är ett sätt att se hur de olika rasvarianterna inom retrievergruppen fungerar i olika jaktspecifika situationerna.

Det blev hur som helst en trevlig och stimulerande dag. Och de flesta ekipagen kunde säkert dra sig tillbaka med vetskapen om att de är på rätt väg i träningen och med framtidshoppet intakt.