Brukshundar: krÖnika

Kennelträff hos retrieverpappan…
…Sören Norén

Hur många gånger har du sett 21 hundar, av blandade kön och åldrar, sitta i en klump utan att störa eller röra varandra? Jag har aldrig sett en sådan bild tidigare, men jag har sett att det finns åtminstone en ras som klarar av det. Yngsta hunden var 9-10 månader och den äldsta 5-6 år.

Vid en kennelträff med labradorupp­födaren kennel Justlike kom någon på att vi faktiskt måste föreviga denna ­situation. Jag kan på rak arm inte komma på någon annan ras, där man kan ”knöka” ihop så många hundar på så liten yta – utan att några kontroverser uppstår – som med retrievers och då speciellt den så kallade jaktlabradoren.

Retrieverpappan själv, Sören Norén, hade samlat sina valpköpare för sin ­årliga kennelträff till träning och gemenskap där deltagarna får en rejäl dos av praktiska övningar.

Och vilket år Sören har haft. Hans uppfödning har 2008 tagit hem unghundsderbyt, det vill säga den bästa unghunden i landet, retrievermästerskapet med landets bästa retrievrar, haft med två av tre deltagare i lag-SM för ­retrievrar. Storslam, således.

Sedan Sören på allvar började med sin uppfödning har hans valpköpare hunnit med att erövra 14 jaktchampionat med 121 förstapris, motsvarande bruksarbetets certifikat. Bara under år 2007 och 2008 fick kenneln 58 förstapris och detta med enbart 53 producerade ­avkommor, av vilka cirka 14 har blivit ­avlade under 2007 och 2008 och ­följaktligen inte har hunnit med att ta sig fram i jaktklasserna ännu. Ett fantastiskt facit.

Hemligheten bakom framgången
Hur går det då till att skapa dessa framgångar? Hemligheten, som delas av många inom retrievervärlden, är helt ­säkert att man, som uppfödare, tar ett otroligt stort ansvar för sina valpköpare.

Det spelar nära nog ingen roll när på dygnet som jag ringer eller besöker ­Sören. Det finns alltid tid över för att kunna prata igenom hundproblem, få hjälp och tips om hur man tränar vidare med sin hund.

Sören är dessutom en av de få ­människor, som jag har stött på i hundvärlden, som har en naturlig fallenhet som instruktör. Man mår helt enkelt bra i magen efter det att träningen har ­genomförts, oavsett om man har fått skäll för ett dåligt jobb med hunden ­eller fått beröm. Sören skapar en stämning som gör att man efteråt känner sig nöjd med sin egen och hundens jobb.

Det är självklart så att man inte kan skapa sådana framgångar som han utan ett stort mått av sunt förnuft vad gäller val av avelsmaterial och känsla för hur olika kombinationer fungerar ihop, samt hjälp på olika sätt av kollegor i branschen.

Med vid just denna träff var en annan framgångsrik uppfödare och domare, Lasse Hedman från kennel Moormans. Från honom har Sören hämtat en hel del härliga hundar för tävling och avelsmaterial. Lasse och hans fru Anna-­Karin har säkert en del i Sörens resultat och det verkar dessutom vara en säker väg till framgång, att man just samarbetar.

Intresset väcktes
Det hela började egentligen i mitten av 70-talet, då Sören skaffade en golden retriever vid namnet Apports Lightfoot. Ekipaget lyckades väl både på utställningsfronten och vid jaktprov. Sörens intresse för retrievrar var väckt tillsammans med ett genuint jaktintresse. Så fortsatte det hela med den första ­”labben”, Iliadens Odysseus, en hund som enligt Sören var snabbare en sin egen skugga och alldeles för mycket av det mesta.

1992 kom så Moorman’s Verona, ­”Vera”, in i huset och nu tände det till på alla cylindrar. Vera var en hund som motsvarade alla de förhoppningar som en förare kan ställa på sin hund och ­Sören beskriver henne som en ”fantastisk hund både i hemmamiljö och som ­arbets­hund”, ”lugn och samlad i alla ­lägen”.

Vera blev grunden till den framtida uppfödningen, som på kort tid blev mycket framgångsrik. Ingenting är dock gratis. Det ligger oändligt tålamod och mycket jobb bakom framgångarna och precis som en kamrat från England en gång sa till mig: ”Ralf, tur kommer till varje hundförare genom hårt arbete”, så har Sören turen med sig.

Veras första valpkull gav två championat som följdes upp genom åren med ett antal framgångar. Efter Vera kom Justlike Gill-Mcgill (Peggan) och Moorman’s Look Twice (Lotten) och så vidare.

En handlingens man
Sören, som är en handlingens man vad gäller hundträning och tävling, såg till att han hela tiden tränade sina hundar optimalt för sin tänkta uppgift. Framgångarna på tävlingsarenan har inte låtit vänta på sig.

Tävling på hög nivå under lång tid har gjort Sören ytterst skärpt i allt han ­företar sig på tävlingsarenan, något som han är noggrann att bibringa sina valpköpare och vid de otaliga kurser han har haft hand om.

Även vid olika represen­tationer för Sverige med såväl A- som B-prov hemma­vid och utomlands har han sett till att alltid försöka optimera sin egen och hundens prestation och det med stor framgång.

Efter att ha dömt i otaliga rasmästerskap och working-tester så blev Sören 2007 officiell B-domare, vilket antagligen snart kommer att följas av en licens till A-domare, det vill säga att få döma vid praktisk jakt.

Deltagarna drillades
Åter till kennelträffen. Det var ett 20-tal tränande ekipage igång och som ­vanligt fick samtliga en rejäl dos av träningsvarianter. Under de sex timmarna av ljus så drillades deltagarna på en hög nivå och det var inte bara hundarna som blev psykiskt utmattade. Förarna verkade mer eller mindre ha fått en rejäl mental dos och skärpan blev väl lite si och så mot slutet av dagen.

Avslutningen var inte dålig och alla kunde ta del av dukade fat med viltkött och potatisgratäng, en höjdare således. Många skålar höjdes denna kväll och det kan nog bli problematiskt för Sören och kennel Justlike att toppa sitt resultat från 2008, men man vet aldrig.