Brukshundar: krönika

I linje med SBKs framtidsvyer

I anslutning till min artikel i förra numret av Hundsport, om Svenska Brukshundklubben och storstadsklubbarnas livsvillkor, fick jag ett brev från Curt Fredriksson.

NÄR JAG SKREV artikeln gick mina tankar till en tv-dokumenär som visades för rätt många år sedan. Den handlade om London och de rävar, grävlingar, harar och liknande som har anpassat sig och blivit riktiga överlevare i helt ”fel” miljö.

SBKs storstadsklubbar verkar ha anammat de vilda stadsdjurens taktik och har, trots en stor traditionsbundenhet, anpassat sig allt mer till sin omgivning.

Curt Fredriksson, som har varit ordförande i Solna-Sundbyberg Brukshundklubbs i ett antal år, har tagit vara på sin civila karriär inom politiken och skapat ett helt nytt begrepp inom SBK.

I sitt brev framhåller han vikten av att förstå språket hos våra makthavare och inse vad som är väsentligt för samhället, även om de inbitna SBKarna tycker att ”brukhundsverksamheten” är nummer ett.

Det Curt skriver väcker en tanke. Curt påpekar att ledarskapet i en lokalklubb måste ha ett ”civilt” och kommunalt nätverk med stor kompetens för att driva SBKs frågor hos kommunens lokala beslutsfattare.

Vi kan således inte längre koncentrera våra krafter på intern brukshundsverksamhet numera, även om denna del fortfarande måste anses vara basen för all övrig verksamhet. Vi har till exempel tjänstehundsverksamheten, för framför allt allmäncivilt ändamål, och den stora delen med hundhållning där vi exempelvis måste belysa och påtala vikten av en bra hundhållning.

Vad jag kan förstå så verkar Curts synpunkter väl stämma med SBKs framtidsvyer. SBK har centralt ”återfött” den PR- och infoverksamhet som försvann för ett antal år sedan och man kan bara hoppas att den får en bra start.

PR- och infogruppen kommer säkert att ta till sig medlemmar som Curt för att verkligen kunna nå ut till förbundets alla gräsrötter för det är alltid intressant att höra deras röster även om det i Curts fall mera verkar vara ett större träd.

ext Av: Ralf Falkeland och foto: torsten widholM

Tankar om SBKs framtid i våra storstäder

Trycket på SBKs lokalklubbar i storstadsregionen har ökat. Kraven för att få bidrag från stat, kommun och landsting har förändrats. Beslutsfattarna, framförallt i storstäderna, vill ha mer för pengarna. Jag vet att det finns problem på andra håll för lokalklubbar.

SBK som helhet måste profilera sig mer och ha en större utåtriktad verksamhet på alla nivåer. Vi borde verkligen sluta hymla i buskarna, vi måste ut och tala om vilka vi är, vad vi står för och framför allt, vad vi kan. Det är viktigt när bebyggelsen kommer närmare och vi får allt svårare att bedriva vår verksamhet.

Många beslutsfattare tror att SBK är en pinnkastarklubb där man träffas för att fika och rasta sin hund. Vi måste ut på barrikaderna och visa upp oss på ett helt annat sätt. SKK visar upp sig och är en känd organisation som profilerar sig i media som experter på hund.

Vi i SBK borde också ha en officiellt utsedd presstalesman. Det är vi som ”kan” hundar och som genom kurser hjälper ägare med fostran och hur man ska göra för att få hunden att fungera i dagens samhälle.

En viktig hörnsten i vår verksamhet är tjänstehundarna, där vi kan visa beslutsfattarna att SBK behövs. Med de skriverier om så kallade kamphundar och andra hundar som har skadat barn och vuxna människor är mentaltesterna som sker genom vår försorg väldigt viktiga i vårt samhälle, så att utvecklingen av våra raser sker i rätt riktning.

Vi måste ändra vårt ledarskap i SBKs ledning och klubbstyrelser. Att vi alla måste kunna hund är en självklarhet. Men vi måste också ta in medlemmar som har ett stort nätverk, och som har kompetens att driva våra frågor gentemot beslutsfattare på alla nivåer i samhället.

Vår organisation ska ha tre hörnstenar att luta sig mot. Dessa är tjänstehundssektor, bruks/lydnad samt en egen ungdomsverksamhet.

Vad gäller ungdomarna ska vi inte luta oss mot SKK. Vet ni att 70 procent av anslagen från kommunerna går till ungdomar och deras verksamhet och att de pengarna i dag går till SKK som har huvudansvaret. Det gör att vi på lokal nivå får svårt att söka bidrag när vi vill ha aktiviteter för ungdomar. I det här sammanhanget ska påpekas att SBKs stadgar är i otakt med resten av Sverige.

I stat, kommun och landsting är man ungdom fram till max 20 års ålder (variationer förekommer), men i SKK/SBK är man ungdom fram till 25. Klubbarna får med andra ord i bästa fall in en medlemsavgift för ungdom, men kan inte söka bidrag för dem vid aktiviteter.

Bruks/lydnadsdelen är en självklarhet, vilket däremot inte tjänstehundssektorn är trots att den är väldigt viktig. Vi har dem som finansiärer och genom det stödjer de vår övriga verksamhet

Som ordförande i SoSu BK satsade jag på utåtriktad verksamhet där jag profilerade tjänstehundarna och deras betydelse. Såsom när vi visade upp tjänstehundarna för dåvarande försvarsminister Björn von Sydow, som jag känner väl. Det kanske påverkade beslutet om hundskolan. Jag hade många samtal om tjänstehundarna med Björn inom ramen för FOS.

SoSu BK har under de senaste 10 åren gått från att vi måste flytta på grund av skapandet av naturvårdsområde, till att vara en tillgång i området som står inskrivet i Solna kommuns beslut till skötselplan och handlingsprogram.

Sundbybergs stad som var största motståndare till klubbens placering har helt vänt om. De har tagit beslut i fullmäktige om att namnge vägarna i ett nytt bostadsområde i närheten av klubben efter oss och olika hundraser. Vägen som kommer att leda till SoSu BK ska heta Brukshundsvägen.

Markägaren Vasakronan har vi en nära och bra kontakt med. Tillsammans arbetar vi i ett projekt som leds av polisen för att bekämpa bland annat kabelbränning. Hund och katt-dagen arrangerar vi tillsammans med Solna stad och STOKK. Vi visar också upp våra hemvärnshundar när brandkåren och polisen arrangerar 6-årsdagarna i Solna och Sundbyberg.

Klubben har ett stort kontaktnät där medlemmarna ställer upp och visar vad vi kan och vad vi gör och alla vet hur viktigt det är för klubben. Vi visar upp oss på gator och torg vilket är ett sätt att profilera sig på.

Att ta kontakt med djurskyddsinspektören i respektive kommun för samarbete är också ett bra sätt att visa att vi finns. Man kan hjälpa till med synpunkter på lagar och förordningar som kopplingstvång eller om en liten person ska få ha en stor hund eller tvärt om. En diskussion som har varit uppe i Länsstyrelsen i Stockholm. Jag framhöll då att en sådan förordningar som man inte kan kontrollera är orimlig att genomföra. Allt som det i grund och botten handlar om är hundhållning och inte förordningar.

FOS är en del av verksamheten där vi arbetar med beredskapsplaner, som ska vara genomförda år 2008, där tjänstehundar är en viktig del att framhålla. Hundar kan rädda liv.

INSÄNT AV: CURT FREDRIKSSON

60 år med boxer i bruks

VAD SÄGS OM Maj-Britt Larsson från Mälardalen Östergötlands lokalområde för boxer (Mölo-distriktet) som under flera års tid, framgångsrikt har tävlat med sina hundar i bruks- och lydnad. Bland annat har hon deltagit i Mölo-mästerskapen och nu, på sitt 86:e levnadsår åter igen blivit bruks- och lydnadsmästare med sin boxer Pilbox Nothing Compares to You.

Maj-Britt startade sin karriär redan på 1940-talet då hon fick sin första boxer och har sedan dess framgångsrikt tränat och tävlat med sina hundar. En gång var hon inne på att byta och då till en mer ”turboformad” ras, för att bättre kunna konkurrera och samtidigt behålla boxern som sin ”hemmaras”. Men en bruksdomare som fick höra detta protesterade direkt och menade att ”hur ska vi kunna känna igen dig om du byter ras?”

Nuvarande hunden har Maj-Britt tränat till appellklass med siktet inställt på lägre klass samt lydnadsklass II på väg in i IIIan.

Låter det blygsamt? Det är säkert bara början med denna hund. Maj-Britt har tidigare deltagit i lydnads-SM tre gånger och representerade det svenska laget vid nordiska mästerskapen i lydnad med sin dåvarande boxer, Shougar Light. Det är för nuvarande 10e generationen boxer som passerar Maj-Britts händer och vi tippar att den 11e kommer så småningom. Dessutom har Maj-Britt ägnat sig åt instruktörsskapet och hjälpt åtskilliga andra förare.

Starkt jobbat, tycker jag. Detta om något visar att hundsporten är tidlös och inte behöver någon form av besvärliga handikappsystem. Alla som vill kan vara med och resultatet blir förutom eventuella segrar massor av frisk luft, trevligt sällskap och en möjlighet att hålla sig i form.

Tänk om man skulle kunna klara av Maj-Britts prestationer när och om man själv får uppleva den åldern.

Text: Ralf Falkeland foto: ROLF LINDSTRÖM

Symposieledningen, Lotta Treiberg, utbildningsansvarig för SSRK/Ö, la tillsammans med moderatorn Elisabet Sahlin (på bild nedan) upp ett fullspäckat program.

Stort intresse inom retrieverkretsar för working test

MENINGEN VAR ATT under en dag gå igenom och spegla vad vi vill med ett WT, hur det skall genomföras och bedömas.

Platsen var Syninge kursgård, ett härligt ställe strax söder om Norrtälje. Ledningen för symposiet, Lotta Treiberg, utbildningsansvarig för SSRK/Ö hade tillsammans med moderatorn Elisabet Sahlin, lagt upp ett fullspäckat program.

Att denna tävlingsform väcker stort intresse visar inte minst hela 32 deltagare som hade anmält sig, cirka 30 kunde komma till start. Det var heller inte vilka deltagare som helst utan högtmeriterade förare, domare och arrangörsansvariga som hade hörsammat kallelsen.

Först något ord om WT. WT är en tävling vars syfte är att bedöma de jaktliga anlagen hos de olika retrieverraserna, utan att vilt fälls. Däremot kan så kallat kallvilt förekomma, men bör då omtalas vid påannonseringen av WT.

Meningen är att provledningen skall försöka efterlikna de situationer som kan uppkomma vid en jakt. Övningarna skall läggas upp så att den främjar ett gott retrieverarbete och inte hindrar hundarnas möjligheter att markera eller nyttja sina naturliga retrieveregenskaper.

Dessa egenskaper är bland annat att sitta tyst, lugn och passiv under det att jakt pågår, följa sin förare vid sidan utan att vilja rusa iväg även om ”vilt” ramlar i närheten, på förarens direktiv springa ut och apportera ett anvisat vilt. En retriever måste visa stor stadga inför skott och apportera på kommando.

En WT består av fem stationer där skott alltid skall komma före kast. Mellan stationerna kan föraren koppla av med sin hund innan nästa station tar vid. Varje station har maximalt 20 poäng att fördela på respektive ekipage och om någon förare skulle bli så ivrig att han agar hund, eller om hunden är aggressiv mot andra hundar, eller för hård i munnen vid bärandet av en apport, blir ekipaget omedelbart diskvalificerad och utesluts direkt.

Dagens diskussion innehöll ett antal situationer som hund och förare råkade ut för i olika moment och som beskrivits på ett sådant sätt att alla skulle kunna bedöma vilket betyg ekipaget skulle få.

Vi delades in i fem grupper och i vår grupp gick diskussionerna höga. Det är aldrig lätt att beskriva en situation utan att få se den, men det var oerhört nyttigt att diskutera olika aspekter av de beskrivna momenten. Även om det var en del skillnader mellan gruppernas bedömning, och säkert också inom grupperna, så var vi relativt överens om var betyget skulle hamna för de olika delarna.

Det var så klart spännande och man kunde känna ett visst sug mot de vårtider som komma skall.

Elisabet och Lotta hade lagt upp ett bra scenario och som vanligt var de flesta överens om att man kunde tänka sig en uppföljare med en del praktiska övningar, något som naturligtvis är jobbigt att administrera. Men det visade arrangören att intresset är mycket stort och kan vara väl värt att lägga ner än mera möda på.

Text & foto: Ralf Falkeland

Bruks-SM och fältarbetet

NÅVÄL, RÄTT SKALL vara rätt och när man detaljgranskar resultatlistorna för sökhundsgruppen och spårhundsgruppen visar det sig att resultaten från spår- och sökmomenten blev sådana att de bästa därifrån också återfanns i toppen på de slutliga resultatlistorna. Precis som en av domarna, Staffan Nordin, mycket riktigt har påpekat för mig.

Visserligen kan man naturligtvis ”snava” på lydnadsmomenten och rasa i resultatlistan, men detta år så höll många ekipage hela vägen ut.

Jag är dock fortfarande av åsikten att fältarbetet bättre borde återspeglas i resultatlistan. Framför allt bör man försöka att bortse från likvärdighetsprincipen som omger varje tävling. Man kan aldrig vind- och vädermässigt ge alla deltagare exakt samma förutsättningar. Om man som deltagare är väl medveten om att man till stor del måste ”gilla läget” inför ett mästerskap, med inte alltid samma förutsättningar, så tränar man också efter de premisserna.