Brukshundar: krönika

Från nybörjar- till elitklass på två dagar

Mastodontplatsliggarna vilka innehade Guinness rekord under ett år.

Det hela började med en förfrågan från Memarkens kennel. En uppfödare av golden retriever, som ville komma över och träna en av sina valpkullar i jakthundsträning. Valpar och valpar förresten, det var tvååringar. Men de hade inte kommit så långt att de hade tagit sig genom alla jaktklasser. Inte för att inte intresset fanns, utan snarare därför att det tar sin tid att träna en golden till jakt.

Och visst fick de komma. Uppfödaren, Marie-Louise Karlsson, dök upp med sin tvååring plus fyra valpköpare. Även den som har pappan till kullen, Tony Lyvén, kom med sin 9-åriga Castor. Tony och Castor är kända för de flesta bruksintresserade med en mängd meriter från SM, bland annat vinst i sökhundsgruppen. Den kanske mer okända sidan av Castor är att han även har tagit sig till elitklass i jaktprov, således är han en allsidig hund.

Enkel uppgift nog så svår
Vi började med att kontrollera lydnaden och jag misstänker att de flesta kände en aning avsmak inför en så enkel uppgift. Jag tror att de flesta sådana tankar försvann när vi kommenderade in deltagarna, på linje, i skogen genom ris och snår. Väl där fick de en del markeringar under lydnaden vilket innebar att de måste ha en bra grundlydnad för att själva konstatera var dummyn hamnade och kunna föra dit sin hund. Således en tänkbar jaktsituation.

Det intressanta var att även Castor blev pigg som en lärka och inte alls visade hur han brukade hantera appellplanen i sin glans dagar. Det är dock med ålderns rätt, som Tony mycket riktigt konstaterade, som sådant kan inträffa.

Krävande även för förarna
Hela fredagen gick åt till olika basicövningar i allt från dirigeringar med linjearbete och målträning till markering från lätt överblickbar terräng till terräng där hunden knappt uppfattade apporten mer än som en lätt duns.

Det krävdes således en hel del av förarna, något som är tröttande men som också brukar vara inspirerande. Snacket efter första dagen blev utdraget och mångskiftande. Intressant var att man gick igenom alla delar i träningen och säkerligen inte ”svalde” allt som sades. Men man puttade ner det mesta i sin egen ”ryggsäck” för att ha tillhands om det dyker upp någon situation i framtiden som kräver annat tänkande.

Marie-Louise och Tony, som båda har en ansenlig rutin från tävlingsverksamhet, hade en ödmjuk inställning till ett något annorlunda tänkande och många var de frågor som kom fram.

Det som var glädjande att se var den homogena gruppen av hundar som alla visade upp likvärdiga egenskaper och mycket goda sådana. Nästa dag utökades övningarna med bland annat dummykastare som har förmågan att skjuta iväg en dummy bortåt 80-90 meter. När då dummyn far iväg över en äng, bäck, över nästa äng för att, så småningom, hamna uppe i skogen, så krävs det stor koncentration av både förare och hund.

Detta fanns med råge i gruppen och man hade anammat att hela tiden ha den pipa i munnen som man använder för att kunna ”prata” med sin hund i just rätt ögonblick. Hundarna tog sig fram till nedslagsplatsen på ett strålande sätt och det verkade som att ju större svårigheter man stötte på, desto större kapacitet togs fram.

Trots att det fanns störningar i form av en kastad dummy vid sidan av apportkastarens bana, så löste förare och hund det hela tillsammans på ett elegant sätt.

Träning med vilt
I slutet av dagen använde vi vilt som tidigare tagits ur frysen i träningen. Här syntes skillnaden mellan de rutinerade och orutinerade förarna. De vana förarna med hundar fixade även denna detalj, medan vi fick uppmuntra en del av de som var mer ovana.

Att man inte hade haft möjlighet att träna med vilt syntes på en del håll, men vi kunde också konstatera att det var just en träningssak. Trots den mycket intensiva träningen under två dagar var det förvånansvärt pigga hundar och förare som kunde summera helgen.

Det fanns fortfarande en hel del synpunkter på de olika delarna och detaljerna i träningen och det är kanske just det som gör träningen med hund så stimulerande. När samtliga deltagare med ett gemensamt intresse förs fram i en konstruktiv diskussion, så finns det inget som kan gå fel.

Precis som hundträning, där det gäller att bibringa och bibehålla hundens förtroende, så gäller samma sak i en grupp människor med gemensamt intresse.

Fantastiska retrieveruppfödare
Det hela måste sluta som det började med en hyllning till uppfödare. Jag hoppas och tror att hela uppfödarkåren agerar som Marie-Louise och stöttar sina valpköpare på ett storslaget sätt.

Det jag dock har konstaterat genom åren är att blivande retrievermänniskor har ett fantastiskt stöd av sina uppfödare och det verkar som man inte behöver visa mer än en gnutta intresse av praktiskt arbete med hund förrän man har all den hjälp som är möjlig.

Det är med stor respekt som man ser en sådan utveckling och visst fungerade det för ”våra” kurshundar. Ju större svårigheter, desto större förmåga visade de för att lösa den uppgift de ställdes inför. Det är kanske få förunnat att få ta mot ett sådant gäng.

Tack, Marie-Louise, Lasse, Tony, Helena, Lena och Maria för ert enorma arbete och tålamod med två ”jaktfreaks”.