Brukshundar: krönika

”Får ni huvudvärk ligger träningen rätt”

Alla typer av hinder skulle bemästras.

Värd och initiativtagare till träningshelgen var Birgitta och Folke Bernadotte, tillika innehavare av kenneln Sea-Croft. Och låt mig säga direkt, för att inte bli tjatig, att det var ett härligt, trevligt och mycket givande arrangemang.

Tacka för det. Inbjudna instruktörer var far och son, Mark och Jamie Bettingsson från Wales. Mark, som är en panel B-domare, anordnar tillsammans med Jamie kvalificerad träning för många topphandlers i Storbritannien. Jamie deltog dessutom senast i Storbritanniens Championship 2005 i Skottland. Men nu var det alltså vår tur att under två dagar ta del av deras kunskaper.

Mark inledde med orden:
–Om jag får huvudvärk, så är träningen inte bra. Om ni får huvudvärk så ligger träningen helt rätt. Jag är alltid på hundarnas sida och vill alltid att de skall bli rätt behandlad. Så se till att sköta er. Helt riktigt så hade de flesta av oss, om inte huvudvärk, så en riktigt rörig kväll efter all träning.

Avslutningens gruppbild med tränare och Birgitta Bernadotte i mitten.

Ingen repetition
Många av oss svenskar som tränar främst spaniels och retrievers har vant oss vid att ta till oss de engelska träningsmetoderna. Att mer och mer studera hur handlers från Storbritannien genomför sin träning.

Jag vet inte om det enbart är av godo då jakten skiljer sig något mellan Sverige och Storbritannien. Dessutom kan väl de flesta svenskar betecknas som lyckliga amatörer, till skillnad mot de många professionella handlers som finns i Storbritannien.

Genom att vi till viss del blivit vana att se engelsk träning, så hade nog de flesta av oss deltagare under träningshelgen klart för oss att det skulle bli en nyttig repetition av gamla fakta. Riktigt så blev det dock inte.

För även om metoderna i stort sett var desamma, så fick var och en av oss en förklaring till varför vi skulle genomföra en apportering på ett speciellt sätt. De bägge tränarna bemödade sig om att direkt lösa varje individs problem som dök upp och detta på ett imponerande sätt.

Jag hade en bild av att engelsmän ”blåste hem sina hundar” efter att de hade tagit upp vilt i munnen. Mark förklarade att detta beteende inte innebär något betygsneddrag. Varför skulle man då chansa på att hunden skulle byta ut sin apport mot en annan? Mycket av träningen handlade således om att skapa säkerhet för hunden i dess arbete.

Jobb i linje
Första dagens morgon startade med att vi delade upp oss i två grupper, en för respektive tränare. Vår grupp inledde med att jobba i linje – det vill säga att samtliga ställde upp bredvid varandra med cirka en meters lucka, för att därefter röra sig långsamt framåt. Linjen av ekipage flankerades av var sin skytt tillika kastare, som på tecken från Mark sköt och kastade dummys.

Här började vår huvudvärk. Mark var på oss som en hök och förklarade att om inte vi själva markerade var dummyn landade så var vi i stort sett borta. Vi måste redan från första steget vara oerhört koncentrerade och alerta.

Efter hand ökade svårighetsgraden och kast med skott kunde komma från flanken eller bakom. Och efter hand som vi svängde runt som bättre propellrar för att ge våra hundar möjlighet att markera, så passade Mark på att smyga ut dummys som vi inte såg.

När en del skott och kast var klara, så sa han lugnt till föraren:
–Jag vill inte ha in det som du och din hund har sett, utan en dummy från ett helt annat område. Hela tiden så skulle visselpipan sitta klistrad i munnen på oss. Jag undrar hur många det var som somnade med pipan i munnen den natten.

Självständigt arbete
Det som skilde Marks idéer från tidigare engelska bekantskapers, var att när hunden väl hade valt en rak linje ut till apporten så fick den jobba självständigt upp i vind för att apportera. Således en viss skillnad från de tidigare tränarnas stundtals mycket kraftiga handling och påverkan av sin hund.

Mycket av träningen gick ut på att hunden kunde se apporten kastas, men inte riktigt se var den landade på andra sidan kullen. Hunden skulle skaffa sig erfarenhet av att självständigt lösa uppgiften på andra sidan kullen och föraren skulle lära sig att lita på sin hund.

Nivån på träningen bestämdes helt av vilken hund som skulle ut och jobba. Mark hade en avundsvärd förmåga att läsa varje hunds kapacitet.

Fortfarande med en stund kvar till lunchen sa Mark.
–Nu räcker det för förmiddagen. Hundarna behöver vila.
Vid återtåget visade det sig att Jamie hade gjort samma bedömning och var på väg tillbaka med sitt gäng för en stunds avkoppling. Till eftermiddagen bytte man terräng och började jobba mer med dolda kast, där man bara fick höra smällen från bössan följt av en något otydlig duns när dummyn gick i backen. Hundarna lärde sig snabbt och många eleganta inlevereringar kunde noteras.

Hinder på vägen
Fårstängsel skulle forceras på vägen till apporten och här var det intressant att höra Marks förklaring till sitt sätt att träna hund. Om han står med sin hund på 100 meter från ett hinder –som till exempel ett stängsel, en häck, en mur eller ett vattendrag – kommenderar han hunden ”over”. Hunden är tränad att på kommandot gå rakt ut och fortsätta tills den hittar hindret, ta sig över och därefter börja leta efter apporten.

Vårt problem är att vi sänder hunden som framme vid hindret börjar tveka. Vi får mana på med ”hopp” eller ”ja” eller ”över”. Svaret kommer inte alltid direkt från hunden, utan det kan ta en del kraft och energi för både hund och förare att övertyga hunden att det är rätt att hoppa rakt över staketet.

Mycket av hundträningen i Storbritannien går ut på att ta sig över hinder fram till apporten. Min Bramble lyckades med bedriften att få en rutmaskig inskription i pannan efter att ha tjongat rakt in i stängslet, backat förvånat och därefter mindre elegant tagit sig över till apporten. Alla barn i början, således.

Det som ger ofantligt mycket är naturligtvis den samvaro som kommer vid och efter middagen. Hur sen kvällen blev och hur mycket diskussioner det blev har jag egentligen ingen aning om, eftersom jag mer eller mindre svimmade efter maten och försvann in i drömvärlden efter att ha klarat av rastningen av hundarna.

Samling inför första träningspasset.

Större svårigheter
Söndagen inleddes som lördagen, men med skillnaden att nu var tempot högre och svårigheterna större. Som vanligt fick vi på tafsen av Mark för att vi inte var tillräckligt skärpta. Han kallade sig själv för ”mr Sharp” och krävde följdriktigt att vi skulle var helskärpta. Det verkade som han hade ögon i nacken.

Alla fungerade efter hand på ett allt bättre sätt. Detta märktes inte minst på Mark, som allt oftare fick chansen att berömma var och en, något som vi dessutom kände att vi förtjänade. I och med vår ökade säkerhet så fungerade hundarna allt bättre och inga apporteringar verkade vara för svåra.Även denna dag så fortsatte vi med hinderträning i olika form under eftermiddagen.

Vi gick mitt på en äng med fårstängsel cirka 40 meter ut till vänster. Bakom stängslet fanns en skog. I skogen en skytt som då och då smällde av ett skott och smög ut en dummy och meddelade Mark att där fanns en påskjuten hare.

Till höger ca 40 meter ut fanns ett fårstängsel, en väg och ytterligare ett fårstängsel. Utanför det sista stängslet en skytt som då och då sköt och kastade dubbla dummys.

Dessutom passade Mark på att hiva ut dummys i en helt annan riktning och dessa var naturligtvis inte tillåtna för hundarna.

Alla hundar genomförde sina uppgifter fantastiskt bra. Även då Mark sa till oss, efter att vi sänt iväg hunden mot vägen, att stoppa den och dirigera om den till de nyss förbjudna dummysarna.

Generande avslutningsord
I slutet av dagen började de yngre hundarna svikta mentalt, vilket inte var att undra över. Med sådan koncentrerad träning tar både hund och förare slut, om man inte är preparerad för det.

Avslutningsorden från Jamie gjorde de flesta av oss deltagare något generade.
–Ni skulle få folk i Wales att skämmas. Där har de alla träningsmöjligheter utanför tröskeln, men tar inte vara på dem. Ni åker många mil för att komma åt denna typ av träning och gör det dessutom på ett kunnigt och entusiastiskt sätt. Det hedrar er. Ni skulle inte göra bort er i något sammanhang med denna typ av inställning. Mark nickade instämmande i bakgrunden.

En fantastisk helg med ett par fantastiska walesare, observera – inte engelsmän, som gjort sig besvär att, efter stort lobbyarbete från paret Bernadotte, besöka oss för att dela med sig av sina kunskaper. De flesta av oss känner nog att det skulle vara en ynnest att någon gång få möjlighet att åka över till paret Bettingsson för en träningsvecka eller mer.
Till slut kunde jag dessutom konstatera att Mark hade rätt. Både jag och hunden hade all värk som finns i registret vid hemkomsten.