Brukshundar: krÖnika

Eukanuba Competition: Av hög kaliber!

Söndagen den 2 maj avgjordes Eukanuba Competition, en ­tävling med upplägg och bedömning enligt gällande working test-regler. Precis som förra året hölls tävlingen på Öknaskolan i det fagra sörmländska landskapet. Fler än 60 retrievrar av olika varianter var anmälda.

Vad är då en working test? Jo, en inofficiell tävling vars syfte är att bedöma de jaktliga anlagen hos de olika retriever­raserna, utan att vilt fälls. Det hela går ut på att försöka efterlikna olika situationer som inträffar under en jakt och övningarna läggs upp så att de befrämjar ett gott retrieverarbete.

Man tävlar i tre klasser: nybörjarklass, öppen klass och elitklass. På Eukanuba Competition var det dock endast elithundar som fick delta.

Det normala är att en working test ­består av fem stationer. Deltagarna vandrar runt till stationerna och löser på bästa sätt, med hundens hjälp, den uppgift som ekipaget ställs inför. Mycket av det som bedöms handlar om att visa fram hundens förmåga att markera, ­dirigeras, visa staga inför skott och andra störningar, följa förarens sida utan koppel, kunna prövas i en klappjakt­situation eller walk-up och arbeta både på land och i vatten.

De fyra främsta på ”prispallen”. Vinnaren, Sören Norén, står längst till höger, tvåan Lena Westerman därefter, trean Karin Thunander och längst till vänster, fyran Leif Liljeblad.

Sex stationer
Arrangören av Eukanuba Competition hade valt att genomföra tävlingen med sex stationer, vilket innebar att deltagarna fick koncentrera sig mer än normalt. Ska man vara med i toppen, så gäller det först och främst att inte få en nollpoängare vid någon station och ­sedan att inte tappa för många av de 20 poäng som man kan erhålla på varje apport. Det behövs dock inte mycket för att åka ner i betygsskalan.

De sex stationer som deltagarna bjöds på hade lite olika upplägg, men i huvudsak gällde det att visa upp hundens förmåga att markera dummys som faller och att låta sig dirigeras mot en dold dummy även om den utsetts för störningar.

Ruta ett
Vid ruta ett med domaren Lasse Hedman hade man valt att kasta två markeringar. Den första markeringen föll ute på en plöja, cirka 80 meter från ekipaget. Kastare och skytt flyttade sig därefter ner till cirka 40 meter för att därifrån kasta nästa markering upp i en backe med sly.

Det som gällde var att hunden skulle sändas, när domaren gav tillåtelse, ut till den sist kastade markeringen, helst utan handtecken och utan hjälp av signalpipan för att styras upp, där hunden snabbt skulle lokalisera dummyn och leverera in den utan tidsspillan. Samma sak gällde den långa apporten på plöjan. Innan momentet påbörjades så fick man dessutom visa upp sin lydnad med en cirka 30 meter lång framföring med lös hund och under domarens argus­ögon.

En paus i det soliga vädret inför nästa uppgift.

Ruta två
Ruta två, med domaren Birgitta Bernadotte, hade en markering och en dirigering som uppgift för ekipagen. Det hela visade sig dock lite besvärligare än vad man kunde tro när man stod på startlinjen. Själva nedslaget på markeringen kom efter en uppförsbacke där marken planade ut och man kunde, på håll, inte se nedslaget.

Eftersom markeringen var den som skulle in först, så upptäckte föraren att hunden sprang fram runt nedslaget med vatten sprutande runt sig. Ett ”surhål” således där vittringen inte var den bästa och där det kunde inträffa att om hunden gick för långt, så kunde den få vittring från dirigeringsapporten. Om den sistnämnda kom in så var momentet helt borta.

Ruta tre
Ruta tre, med domaren Tomas Söderström, hade också försetts med en markerings- och en dirigeringsapport. Skillnaden från ruta två var att här skulle hundarna se markeringen kastas med skott för att därefter ta in dirigeringen först.

Det gällde att ha en rak linje fram till dirigeringsapporten, annars fanns det stor chans att tappa bort hunden i de stenblock och kuperingar som fanns på vänsterkanten. Det var inte så stor vinkel mellan dirigering och markering. Så många förare frestades till att sända hunden för långt åt vänster, vilket innebar stor risk att se hunden försvinna ut i ­terrängen där den blev dold.

Man ska hela tiden ha i minnet att en hund, som under en hel dag utsätts för en mängd visselsignaler, undan för undan trubbas i hjärnan och till slut får svårt att svara upp på förarens signaler. Konsten är att vara tillräckligt tydlig för hunden och tillräckligt sparsam med kommando. För detta krävs naturligtvis en mycket väl tränad hund som inte bara har den fysiska konditionen, utan framför allt den psykiska.

Morgonsamling för information.

Ruta fyra
Ruta fyra, med domaren Johan Persson, innehöll en markering och en dirigering. Även om uppgiften är likartad, så skiljer sig förutsättningarna en hel del mellan rutorna.

Föraren ställdes upp framför en plöja som var cirka 40 meter bred. Bortom plöjan gick det upp en relativt brant backe med tät sly först för att därefter öppna sig upp i backen. Kastaren satt cirka 75 meter upp i backen och en skytt vid kanten på plöjan avlossade ett skott, varvid kastaren singlade ut en dummy.

Uppgiften var att dirigera hunden att ta in en dummy som låg precis i kanten på plöjan och i linje med den kastade apporten. Det gällde att inte tappa in hunden i slyn, för då var den försvunnen och krävde en massa ”blås” innan första uppgiften kunde slutföras.

Därefter skulle markeringen uppe i backen in, men om nu blev för mycket handling på första apporten, så hade man problem att få hunden igenom slyn upp i backen där man kunde se hunden igen.

Ruta fem
Ruta fem, med domaren Lotte Lydeking, hade skapat en störning före en dirigeringsapport. Störningen bestod av en så kallad drive. Fyra ekipage åt gången ställdes upp på en linje med riktning mot en liten fålla med fårstängsel. Från sidan började driven med människor som rörde sig mot hundarna under ­tiden som de ropade, kastade dummys och sköt.

När driven var klar så togs alla hundar bort utan den med lägst startnummer. Föraren fick börja med att sända sin hund mot fårstängslet där apporten naturligtvis var placerad ­inne i fållan. Förvånansvärt många hundar klarade inte uppgiften att få hunden de cirka 80 meterna till stängslet och än mindre att få hunden att hoppa över. Många fick nog en tankeställare om vad man behöver träna in inför höstens jaktprov.

Ruta sex
Ruta sex, med domaren Mats Närling, hade också hittat en uppgift för ekipagen med en dirigeringsapport. Sträckan mot apporten gick cirka 40 meter från sjökanten. Här fanns störningen i form av en skytt som stod cirka 20 meter ut från startplatsen och cirka 10 meter från den tänkta linjen ut mot dirigeringsapporten. ­Efter att skytten hade avlossat ett skott mot dirigeringen, så kom ytterligare ett skott mot vattnet för att ­efterföljas av att skytten kastade en sten i vattnet.

Hundarna registrerade naturligtvis nedslaget, men skulle trots detta, ­låta sig dirigeras till en dold apport cirka 80 meter ut. Problemet var att efter cirka 50 meter passerade hunden en svacka där hunden försvann ur förarens åsyn och förleddes att följa svackan snett upp åt vänster. Här uppstod problemet att föraren hade svårt att se hunden och hundens sidoavvikelse blev rejäl. Lägg där till att vindarna var mycket nyckfulla runt apporten, så krävdes det i regel åtskilliga ”blås” innan föraren eventuellt lyckades få hunden i ­po­­sition för apportering.

Bra prestationer
Som vanligt blev det blandat resultat bland de tävlande. Att helt missa en ruta gav direkt att det ekipaget inte hade en möjlighet att hävda sig ­totalt sett, oavsett hur höga poäng som det kunde dra ihop på de övriga ­rutorna. Denna vinter var dessutom extra svår för alla de som brukar hitta träningsmöjligheter. Ingen kyla i backen före det att snön kom med kopiösa snömängder, gjorde att träning på någorlunda hög nivå var nästan utesluten.

Trots detta var det många bra prestationer som visades upp. Jämnheten hos ekipagen kommer efter hand som vårsolen visar sig och det som saknades denna gång, nämligen vattenarbetet, kommer att kunna slipas till nära nog fulländning under vår- och sommarmånaderna, lagom till höstjakten.

Av de 200 möjliga poängen var det mycket jämt mellan ekipagen. Det som stack ut något mer än de övriga var Sören Norén och labradoren Justlike Kronprins Frederik, som med sina 187 poäng tog en ­betryggande seger. Ekipaget hade egentligen inga svagheter och det syntes att Sörens rutin och ”Skinners” stadga och kraft gav utslag ­genom de sex stationerna.

Notabelt var att alla fyra pristagarnas hundar var labrador retrievrar, men vi kunde konstatera att det fanns en del goda prestationer hos både flatcoated retriever såväl som hos golden retriever. Dock är labradoren helt överlägsen vad gäller ­antal anmälda ekipage. Av de 62 ­anmälda deltagarna var 52 labradorer.

Lyckat arrangemang
Arrangören hade lyckats extremt väl med att bjuda deltagarna på varierande uppgifter som satte föraren inför svåra beslut som måste fattas under en extremt kort tid. Det hjälper inte att man står på åskådarplats och lägger upp en strategi för momentet. Allt förändras när man kommer ner på startplatsen, där det till synes enkla jobbet stundtals förändras till en nära nog mardröm. Här avgör man på mycket kort tid om man ska sända hunden genom hinder rakt mot ­ap­porten, eller om man ska välja en något omständligare väg, men som man tror är enklare att styra hunden till målet.

Sätten var många, men som tidigare sagts så är det i regel den som behöver blåsa minst på sin hund som vinner. Den som får det att se enkelt ut är i regel den hund som är bäst tränad och som inte behöver så mycket anvisning från sin förare för att nå målet.

Jag tror att en viss belåtenhet spred sig över funktionärer, domare och Marie Ahlgren tillsammans med Birgitta Bernadotte i ledningsgruppen när dagen började närma sig sitt slut. Jag tror personligen att denna working test kommer att bli en succé även i framtiden, för redan nu är tävlingen en jätteframgång.