Brukshundar: krönika

Drag utan snö

Här går det fort för Roger Larsson från Filipstad. Cirka 45 km/timme med kickbike och två vorsteh.

Vintern, som bland annat hör draghundssporten till, står utan snö på de breddgrader där det borde ha kommit några flingor åtminstone. Så vad gör draghundsentusiaster när de inte har snö? Kör på barmark naturligtvis. Barmarksträning har förekommit i lika många år som draghundssporten har funnits och vad skulle vara mer naturligt än att anordna tävling för barmarkskörning.

Någon klok människa beslöt således att utveckla denna typ av verksamhet till ”draghundssport i barmarkstil”, som det formellt heter, och där man numera har etablerade tävlingar både nationellt såväl som internationellt i en mängd olika klasser.

För närvarande har vi i landet en Sverige-cup och det har sedan 2004 arrangerats riksmästerskap för draghund på barmark. Målet är att få till ett svenskt mästerskap år 2009 och helst då, enligt Kenth Smitt ordförande i Svenska Draghundsportförbundet, i en centralt belägen storstad.

Internationellt sett har Sverige haft stora framgångar, något som dock inte fått berättigad uppmärksamhet här hemma. På de tre europamästerskap som vi har ställt upp i, har vi tagit medaljer i alla valörer och nu senast år 2007 fick vi hem två silvermedaljer.

En växande sport
Att barmarkstävling är en sport i vardande framgår inte minst av den expansiva utveckling som har skett de senaste åren. Sporten är etablerad inte bara i Europa utan även i Nordamerika och på mer avlägsna platser som Chile, Korea och Nya Zeeland.

Man tävlar i olika discipliner och det finns hela sju officiella klasser. De olika grupperna består av linlöpning, cykel, ett- eller tvådogsroller samt 4-, 6- eller 8-spanns vagnroller.

Internationellt sett finns det bara en grupp av hundar som alla tävlar mot varandra oavsett hundras. Den snabbaste vinner helt enkelt.

I Sverige har vi delat upp hundarna i tre grupper. I grupp A ingår alla raser, vilket i praktiken innebär stående fågelhundar och blandraser. Grupp B innehåller alla renrasiga hundar utom stående fågelhundar, dobermann och siberian husky och grupp C har med dobermann och siberian husky.

Inför stafettstarten…

I alla klasser måste hunden/hundarna ha dragsele men i linlöpning går det också bra med en spårhundsele. I linlöpning krävs det dessutom att föraren är försedd med ett tolkbälte och en expanderande lina. Klassen delas upp i ungdomar, juniorer, seniorer och 40+ samt även damer och herrar.

Själva tävlingen går till så att man startar med en minuts mellanrum och springer en bana på 2,5 till 4 km. Vid mästerskap och andra större tävlingar springer man helst två dagar efter varandra (lördag och söndag) och slår ihop tiderna från de två heaten.

Man har naturligtvis tävlingar under en dag och det förekommer dessutom olika varianter av stafett. Ett stafettlag består av tre löpare som springer en kortare bana på cirka 1,5 km och då gärna med varvning så att publiken får sitt lystmäte. I cykel ska hunden spännas till cykeln eller föraren med en lina som får vara maximalt 2,5 m lång. Man använder en så kallad antenn på cirka 0,5 meter fastsatt på styrstaget rakt fram för att inte hunden skall trassla in sig i framhjulet. Föraren skall cykla efter hunden och får på inga villkor driva på hunden genom att cykla före den. I ett- eller tvådogsroller kan man ha antingen två- eller trehjuliga ”fordon”.

Allt mer kommer så kallade kickbike's (sparkcyklar) in i sporten. I stället för att cykla hjälper man till genom att sparka. I fyrspannsklassen ska ”åkdonet” ha tre eller fyra hjul och i sex- eller åttaspannsklasserna måste vagnarna ha fyra.

Djurskyddet viktigt
Genomgående för allt draghundstävlande är att djurskyddet är det mest framträdande. I barmarksstil får inte temperaturen överstiga +16 grader. Vattenstationer skall finnas med jämna mellanrum. Underlaget får inte vara för hårt och asfalterade ytor får på sin höjd korsas. Det skall finnas separata bromsar på alla hjul i samtliga klasser. Domare och funktionärer håller kontroll på förarnas agerande genom att röra sig utmed banan.

Hund som vid något tillfälle under tävlingarna visar upp ett oacceptabelt beteende genom att vara aggressiv, göra utfall eller på annat sätt uppträda hotfullt mot människor och/eller andra hundar skall avvisas från vidare tävlan. Sådant beslut fattas då av tjänstgörande domare och införs på resultatlistan och i domarrapporten. Avskrift av beslut insänds omgående till draghundsportförbundet.

Disciplinnämnden äger dessutom rätt av avstänga hund för längre eller kortare tid. För att få tävla ska hunden ha uppnått 18 månaders ålder utom vid linlöpning där det räcker med 12 månader.

För att tävla i officiella tävlingsklasser i draghund måsta man som förare ha en tävlingslicens. För att ytterligare stärka sporten ska alla tävlande från och med säsongen 2008-2009 inneha ett så kallat grönt kort, ett bevis för att man har genomgått en utbildning där djurskydd och regler har en central del.

Även förarna skall ha en del skydd. I alla klasser, förutom linlöpning, ska föraren bära hjälm samt heltäckande klädsel inklusive handskar. Olyckor är dessbättre ytterst sällsynta och det enda tillbudet som har rapporterats hittills är en cyklist som efter målgång valde fel broms (framhjulet) och stod på öronen. Hjälmen sprack men huvudet höll.

Alla rekommenderas att prova
Vi tog ett snack med Cecilia Öhrström som vann Svenska cupen 2007-2008 i linlöpning och tog hem riksmästerskapet i grupp B. Hunden Scanderna´s Bogey, en hovawart på 20 månader, verkade trivas storfint när vi kollade träningsformen hos de bägge under ett av de oändliga träningspassen.

Cilla var noga med att påpeka att en förare inte får ”bogseras” runt banan och inte heller springa före hunden, något som funktionärerna nogsamt kontrollerar. Cilla startade i disciplinen första gången för ca 1,5 år sedan och det hela var lite av en utmaning till att börja med. Men det är klart, har man kutat en del klassiker och några maratonlopp, så ligger nog utmaningen mer i att hantera två individer under ett lopp i stället för en. Är man därtill en hundfreak med långt förflutet inom Svenska Brukshundklubben, så blir det något alldeles extra när man lyckas kombinera två viljor till en gemensam glädjeyttring.

Om inte Cilla och Bogey blev trötta under träningen så blev i alla fall jag svettig av att se på. En härlig disciplin som man måste rekommendera alla hundägare att någon gång pröva på.