Brukshundar: krÖnika

Det som gömts i snö…

Vintern har bjudit på många möjligheter att träna detaljer. Nu avslöjar den skoningslösa vårsolen hur helheten ser ut.

För en gångs skull har vi haft en vinter som är värd namnet. Alla människor har njutit av det vita täcket som har brett ut sig över markerna, inte minst barnen. För första gången på länge har de upptäckt saker som de kanske bara har hört talas om – pulkaåkning, slalom, längdskidåkning och liknande.

Vi andra fick den vinter som vi tyckte var fantastisk, från fönsterbordet. Varje gång plogen passerade på gatan var det med mutter och stön som vi tog fram snöskyffeln för att försöka få bort den väl packade plogkanten, som efterhand blev mer och mer omfångsrik. Detta i kombination med alla ergonometriska skyfflar av plast och kompositmaterial, som bryts tvärs av när man har tagit några tag, gör att man på allvar börjar fundera på att emigrera till varmare länder.

Djupt snötäcke
Uppe i Hälsingland har till och med hundträningen fått stå tillbaka för snödjupet. Det är rätt så tufft för en hund att försöka springa ut i meterdjup snö för att plocka upp en apport såvida det inte finns en skare som bär hundens framfart.

Lyckan blir fullständig när man som hundförare, måste ta sig ut cirka 100 meter till hunden för att korrigera att den inte reagerar för den signal man just blåst. Efter att ha trampat igenom vartannat steg fram mot hunden, så inser man att ingen människa bör utsätta sig för dessa strapatser.

När så grannen ringer nästa morgon, då vi skall ut och jaga, och säger ”du får nog komma ner till vägen”, i stället föra att köra upp med sin fyrhjulsdrivna jeep på den från gårdagen nyplogade vägen, så börjar jag undra var vi har hamnat, i den alltmer globala uppvärmningen.

Jag trodde naturligtvis att det var ett dumt skämt och tog muttrande bössan och säcken med medhavt kaffe och smörgåsar för att gå ner de cirka 75 meterna till stora vägen. Efter 60 meter förstår jag. Snön har drevat upp cirka två meter och jag kände mig som i en tecknad serie där man ser något röra sig under snön. Jag möttes av en varm bil och en flinande kompis och sedan var det slutsnackat.

Tid att träna detaljer
Gick det då att träna över huvud taget denna vinter? Självklart! I stället för att träna det färdiga momentet, som vanligtvis inte blir speciellt bra om man inte har genomfört träningen på ett långsiktigt och lugnt sätt, så fanns nu tiden och möjligheten att träna de detaljer som sammanfattningsvis skall ge det färdiga momentet.

För våra apporterande hundar, är apporteringen inte bara att dra iväg ut i markerna för att plocka upp en fågel eller en fågelattrapp, en så kallad dummy. En apportering, för mig, innebär att jag vill se vad hunden tänker, om och när den har plockat upp apporten.

Vill den utan minsta tvekan vända tillbaka till föraren eller tar den upp apporten för att därefter kontrollera omgivningen? Är tempot tillbaka full fart för just den hunden, eller springer hunden och funderar på vad som finns runt omkring på återvägen? Vill den kanske byta apporten mot något annat? Hur lämnar den av apporten till föraren? I hand med uppvänt huvud, med bortvänt huvud eller kastar den apporten i handen på föraren?

Min dröm är att hunden skall komma in till mig som förare och lugnt bli där, tills jag är beredd att ta mot apporten. Detta skall hunden göra med huvudet sträckt mot mig.

Gör som maffian
Hur tränar jag detta? Jo, till en början genom att skapa miljöer som är störningsfria och som inte ger hunden något annat alternativ, än att göra just det som jag vill. ”Vi ska ge dem ett erbjudande de inte kan tacka nej till”, som maffian skulle kunna uttrycka det.

Inomhus eller utomhus på skottade gångar spelar ingen roll. Det viktiga är att man som förare har skapat en miljö som är störningsfri för hunden och att man direkt kan påverka hunden när så behövs.

Ett uppmuntrande ord exakt då hunden tar upp apporten, får i regel hunden att glömma eventuella frestelser runt omkring apporten och snabbt ta sig tillbaka till föraren. Att lägga ut fler föremål där hunden skall hämta sin apport, ger föraren chansen att påverka hunden när den tar upp en apport, med antingen rösten eller pipan, för att inte det ska bli någon valmöjlighet att släppa apporten den tagit och byta mot en annan apport.

Att kanske sätta sig ner när hunden kommer in med apporten, för att bjuda den att stäcka sig fram mot mig med apporten, mot mitt ansikte, är ett sätt att förstärka hundens fokus mot mig som mottagare.

Omständligt? Ja, visst är det. Men kanske en nödvändighet för den hund som inte har en inbyggd färdig apportering. Hela tiden kommer det nya detaljer som behöver slipas till och alla har de samma sak gemensamt, nämligen noggrannhet i alla detaljer.

Inlärning och arv
Det som ändå ger slutresultatet är kombinationen av noggrannhet vid inlärningen och vilket arv hunden har med sig från tidigare generationer. Det sistnämnda är kanske det viktigaste. För om inte förutsättningarna finns, så kan en aldrig så väl tränad hund komma upp i den kvalitet som en lika tränad hund med bra ärftliga egenskaper och förutsättningar.

Just dessa egenskaper får vi svar på vid de otal tester som genomförs runt om på landets brukshundsklubbar och som just nu dessutom pågår som försök, anpassat för retrieverraserna. Helheten kan vi alltså se då den träning som vi har sysslat med under vintern, kommer fram när det börjar töa.

Inte bara den ”färdiga” hunden avslöjas av vårsolen. Tyvärr kommer en hel del annat elände fram: Hundskit, skräp, trasiga glasflaskor med mera. Det sistnämna kan ge svårläkta skador på hundar och ungar, för att inte tala om hur det ser ut i naturen.

Visa hänsyn mot viltet
Som om det inte var nog med detta, så verkar varje hundägare under våren känna ett jättebehov av att låta sin hund ”spräcka horisonten” genom att få vara lössläppt och fri. Det vi i regel glömmer är alla de djur som haft en oerhört svår vinter.

Rådjuren är skuggor av sina forna jag och har ingen kraft alls att springa undan från våra välmående hundar. Och även om hunden inte lyckas komma ikapp ett flyende rådjur, så kan kapplöpningen vara tillräcklig för att djuret inte ska ha kraft att hitta föda, utan dör.

Något som vi måste fundera på är vårt förbud mot att låta hundar springa lösa under tiden den 1 mars till den 20 augusti. Hundar ska hållas under sådan uppsikt att de förhindras att driva vilt i skog och mark.

Frestelsen att träna i skogsmarker där vi tycks vara ostörda, men i själva verket är omgivna av både vuxna djur och de första kullarna, är stor. Det gäller att vi alla lägger band på oss och inser att en harpalt eller ett rådjurskid ligger och trycker hur nära en hundnos än kommer. Och det finns inte den hund född, som inte är intresserad av att nosa på vilt som trycker eller ännu mer, förfölja flyende vilt. Det finns inget som heter ”min hund rör inte andra djur”.

Det samförstånd som skall finnas i naturen måste vi människor ta vara på, annars finns risken att vi och våra husdjur inte får ha kvar den rätt som ger oss möjlighet att vistas i skog och mark. En tanke att ta med sig ut i vårsolen.