Brukshundar: krÖnika

Alla vet vem Lasse Fält är –men vem är han egentligen?

Frågar man hundfolk vad de vet om Lasse Fält får man oftast svaret att ”han gör så att man begriper vad det handlar om”, eller ”han gör det svåra lätt att förstå”.
Lasse är en man som alla som vet något om hundar känner till. Som föreläsare har han stått i talarstolen vid oräkneliga seminarier och på ett enkelt och beskrivande sätt klargjort de etologiska sambanden bland djuren. Lasse Fält är ett respekterat namn världen runt, varhelst hundintresse existerar.

Få människor som kommer upp i en sådan produktion som Lasse Fält. Titta bara på hur hans meritlista och bokproduktion ser ut. Lasse är en människa som har den främsta drivfjädern en människa kan ha – nyfikenhet.

Lasse Fält är stockholmskis, född i ofärdsåret 1938. Fadern var marinkapten. Långa sjökommenderingar under krigsåren gjorde att Lasse och brodern Hans inte såg särskilt mycket av fadern under uppväxtåren. Desto mer tydde de sig till modern, som utöver att hålla samman hemmet även yrkesarbete och orkade med att vara signallotta. Modern var således en av många ”vardagshjältinnor” under krigsåren.

Djurintresse i praktiken
Efter fyra år i folkskola och fyra år i realskola var det raka spåret till Studentexamen, som avlades 1957. Sommarloven tillbringade Lasse oftast på landet hos farmor, i Vångsgärde mellan Mora och Orsa. Här fick han hjälpa till vid höskörden och det var här som intresset för djur grundlades. Han fick bland annat köra hölass med 28-årige ”Blixten”, en urstark nordsvensk – som dock inte var någon blixt från ängarna runt fäboden i Skavåsen hem till gården…

Efter studentexamen var det dags att klara av ”lumpen”. Det skedde på I1, samma ställe som i dag härbärgerar polisens utbildning. Lasse hamnade på en så kallad ISB-pluton där varje man hade sin specialkompetens med olika grundkunskaper. Allt gick ut på att få fram så bra ABC-skyddsmedel som möjligt och att utveckla material och hjälpmedel. Under värnplikten och kommande repövningar sysselsatte sig Lasse med att beräkna hur gasmoln uppförde sig i olika miljöer och klimatförhållanden.

Den tråden fortsatte han sedan på i en civilförsvarsstab i hemkommunen.Under sina universitetsstudier på zoologiska institutionen ”utbildade” han sina studiekamrater i att mäta klimatförhållanden i de miljöer där insekter och andra småkryp rör sig. Genom detta fick Lasse själv en rejäl portion vetande om mikroklimatet och passiv transport av doftämnen, något som han kunde ta med sig till sina kommande kurser om sök och spår med hundar.

På universitetet blev det en hel del varierade studier, förutom i zoologi, botanik och geografi även konsthistoria. Det sistnämnda är i dag en ganska avancerad hobby för honom. Han blev dock zoologin trogen och stannade kvar på fakulteten för att sedemera undervisa och forska i etologi.

Projektjobb på Hundskolan
Ett nytt kapitel i hans liv startade när Statens hundskola under 1970-talet utvecklade projektet ”bättre tjänstehundar”. Per-Erik Sundgren var projektledare och Lasse knöts till projektet i sådan omfattning att han tröttnade på pendlandet mellan Stockholms Universitet och Hundskolan och flyttade från Stockholm till Sollefteå.

Projektet varade fram till 1981 och därefter packades resväskan för flytt till Hova i Västergötland. Sedan dess har han varit Hova trogen och har verkat som frilansande hundetolog.

Började med en blandis
Lasse har under åren ”bott ihop med” ett antal hundar, renrasiga såväl som blandraser. Hundintresset startade redan i tidiga pojkår, då familjen köpte en schäfer/collie-blandning. I dag menar visserligen Lasse att det nog var en typisk border collie. Damen som sålde valparna hade tagit en tik från England som visade sig vara dräktig. Undrar just hur många border collies det fanns i Sverige 1947-48?

Hunden gavs så småningom bort till en familj på landet. Nästa hund var en schäfer som lystrade till namnet Arro. Hunden övertogs sedan dess matte förolyckats. Arro gick vidare till polisen där den, till Lasses stora stolthet, deltog i uppvisningar på Skansen. 1969 skaffade han tillsammans med sin dåvarande hustru, Birgitta, en border collie-valp (Tove) från en av sina före detta studenter. Makarna var bägge biologer och föredrog en hund som hade avlats för funktion.

Senare skaffade sig paret också bearded collies som man även gick på utställning med. Detta var dock inte Lasses grej, även om resultaten var nog så goda. Då han för någon tid sedan rotade på vinden hittade han en kartong fylld med några BIR-rosetter, medaljer i olika färger och format samt små prisplaketter. Minnen som hade legat glömda sedan tidigt 70-tal.

Den nuvarande hunden. Barilla, tror Lasse är nummer 13 i ordningen. Det är en lagotto som försvaret köpte in från en bonde i Italien för att prova som minhund. Hunden sades vara omöjlig att dressera, men den har nu fyllt elva år och är fortfarande pigg om än lite skumögd.

SBKare – men inte på tävlingsbanan
Svenska Brukshundklubben har Lasse tillhört sedan 1969 i Gullspångs BK där han sedan länge är hedersledamot. Han är dock inte någon speciellt aktiv SBKare, främst på grund av tidsbrist.

Tävlande med hundar har ju heller inte varit någon favoritsysselsättning. Lasse är tveksam då han menar att det kan leda till oetiska träningsmetoder och att människans egen tillfredsställelse kan bli ett självändamål på djurens bekostnad. Som konsekvens av detta så har det heller aldrig intresserat Lasse att spela på hästar.

–Det finns tillräckligt med folk som vill tävla och är duktiga på att göra det, så det är ingen försakelse för mig att avstå.

Men, samtidigt är Lasse medveten om att många hundar är understimulerade, på grund av att ägaren inte har något uttalat mål med hunden. Tävlingsträning kan – rätt hanterad – i viss mån råda bot på detta, menar han

Det som är av större intresse för Lasse är att hjälpa hundägare med träning av specialsök-, assistans-, terapihundar och annan funktionell verksamhet med konkreta mål. Då man kan jobba med hunden och använda dess signaler utan att behöva tänka på ”stilpoäng” och där man kan individanpassa träningen på ett friare sätt.

Inom SBK har Lasse under åtskilliga år varit medlem av olika centrala kommittéer. Bland annat som ledamot i den numera vilande vetenskapliga kommittén samt i kommittén för hundars mentalitet. Han har också arbetat som mentalbeskrivare.

Föregångande föreläsare
Det var på 70-talet som han på allvar började hålla föredrag om etologi och hundars beteende på rasklubbar, hundklubbar och djurskyddsmöten. Det var här stötte han på Curt och Ingalill Blixt från Nyköping. Curt undrade om inte Lasse kunde hålla en veckoslutskurs för SBK Sörmland.

Det blev början till en mångårig vänskap och en mängd veckoslutskurser för såvä SBK, Svenska Kennelklubben, olika rasklubbar samt privata utbildningsföretag. Lasse och Curt startade till och med ett företag, Svenska Hundinstitutet HB, som verkade ett antal år innan man beslöt att gå företagsmässigt skilda vägar. De bägge hann dock bli banbrytande genom att, på Stenungssunds Folkhögskola i Trosa, arrangera först en terminslång kurs och sedan en ettårig kurs på heltid. Ämnet var såklart hundkunskap. Detta var första gången som man kunde läsa om hund på heltid. Fortfarande, 15 år senare, är det många av dåtidens elever som fortfarande arbetar professionellt med hund.

Lasse och Curts snart 30-åriga samarbete och ständiga diskussioner har i hög grad bidragit till den utveckling vi sett inom olika SBK-utbildningar, främst kanske utarbetandet av Mentaltest Hund (MH) som utvecklats inom SBK:s mentaltestkommitté.

Och när den kände veterinären docent Åke Hedhammar för snart 30 år sedan frågade Lasse om han kunde tänka sig att hålla föreläsningar på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) om husdjursbeteenden, resulterade det i en både populär och intressant årlig utbildningsdag för veterinärstudenterna. Etologin har sedan dess blivit en permanent del av veterinärutbildningen inom SLU, med Ingvar Ekesbo, Per Jensen och Bo Algers som pådrivande.

Terrorbekämpning på Kuba
90-talet blev en mycket aktiv period för Lasse. Han hade tidigare träffat på dåvarande chefen för Försvarets hundtjänstenhet (FHTE), Lennart Wetterholm. Nu blev det början till ett djupare samarbete med bland annat utbildning av hundinstruktörer och deltagande i arbetsgruppen för min-/bombhundar. Samarbetet utvecklades även till att omfatta polisens bombhundsgrupp.

1993 anordnade Sverige ett internationellt räddningshundssymposium. Där träffade Lasse hundfolk från hela världen. Detta resulterade i att Lasse blev inbjuden att hålla veckoslutskurser för italienska räddningshundförare i Alperna. Dessa återkom kontinuerligt fram till 2006.

En av de italienska ledarna hade engagemang i Sydamerika och på Kuba. När han frågade om Lasse ville följa med till Kuba och titta på deras specialsök (narkotika och sprängämnen) var herr Fält inte sen att tacka ja..

Man kom till Kuba i oktober 1994. De infödda instruktörerna var utbildade i Östeuropa och hade relativt bra koll på risker vad gällde användande av kontaminerat material, små doftmängder och annat. Lasse var dock kritisk till många detaljer och föreslog en hel del förändringar. Detta resulterade i ett tre-års projekt vilket innebar att Lasse under den tiden var på Kuba två månader om året (vår och höst).

Några gånger tog han med sig en hjälpinstruktör från Sverige, men mestadels fick han klara sig själv. Han utbildade instruktörer och deras hundar. Deltagarna var handplockade från tullen, polisen, fångvården, försvaret och coast guards – totalt 14 ekipage. Kurserna avslutades med i stort sett skarpa sök. Ekipagen fungerade mycket väl och både narkotika- och bombhundarna visade sig fungera bra i verkligheten.

Kuba är normalt ingen stor marknad för något av dessa ämnen, men är i egenskap av transitland för smugglare en frekventerad destination. De största beslagen gjordes inte oväntat i gods på väg till USA, Kanada, Madrid och Sankt Petersburg.

1997 var emellertid terrorbombningens stora år på hotell och restauranger i Havanna. Bombhundarna bidrog med goda insatser mot de den anit-kubanska terrorismen. Lasse vill ogärna gå in i detalj på händelserna, men försäkrar att det fanns gott om spänningsmoment i dessa skarpa bombsökslägen.

Äventyrlig sydafrikansk expedition
1998 fick SBK en förfrågan från Syd-afrikanska Kennelunionen om hjälp med sina mentaltester. Man hade hört talas om MH, men använde själva en mentaltestsvariant som Bosse Nyman tidigare introducerat. Lasse åtog sig att åka ner och hålla några kurser. Han hade översatt instruktionerna för mentaltestbanans utseende och sände ner detta i förväg.

Väl på plats genomfördes två intensiva tiodagars kurser på olika platser. Examinationen följde SBKs regler. Det resulterade i både ett flertal godkända mentaltestbeskrivare och en del utbildade figuranter. Kurserna var hårda och komprimerade och deltagarna var relativt slitna efter den intensiva utbildningen.

I anslutning till dessa kurser fick Lasse fick under några dagar chansen att följa med en expedition långt in i Zululand för att söka efter urbefolkningens egna och särpräglade jakthundar. Man ville samla in ett rent avelsmaterial innan hundarna blev uppblandade med västerländska raser.

Många varningar för rövarband av olika slag fick man före avfärd, med tanke på att det förekommit bärmare 450 mord på vita i provinsen under föregåenden tvåårsperiod. Så nog var det en expedition med äventyrliga förtecken.

Den jakhundsras man fann visade sig mycket homogen och har nu blivit nationellt godkänd under namnet africanis. Detta är nog den enda hundras där ett lantbruksuniversitet har lagt upp en avelsplan för att behålla variationen inom populationen i stället för att begränsa den.

HundCampus
Under 90-talet hade Lasse Fält, som tidigare nämts, många kontakter med FHTE och då främst med chefen där, Lennart Wetterholm.

Mot slutet av årtiondet uppstod turbulens i organisationen gällande både mål och medel och det slutade med att Wetterholm beslöt sig för att lämna försvarsmakten. Han och Lasse diskuterade då att starta ett hundutbildningsföretag av ny modell. Planerna tog allt fastare form och fick så småningom namnet HundCampus.

Målet var att ge hundutbildningen en högre status genom en noga avvägd blandning av akademiska studier och praktiska övningar (därav Campus). De experimenterade med olika upplägg på olika platser. I dag har man skolan i Hällefors, en plats med stora utvecklingsmöjligheter.

Förra året lämnade Lars Fält delägandet, då han med ålderns rätt började känna sig sliten av all administrativ verksamhet. Han håller dock fortfarande igång sina etologikurser och andra föreläsningar på HundCampus.

Osedvanligt pigg pensionär
I maj fyllde Lasse 70 år. Men han har inte slagit sig till ro på sina lagrar, utan fortsätter med ungdomlig glöd sin verksamhet till fromma för många hundentusiaster.

Han har nyligen bildat ett eget företag vid namn SWECANI (Swedish Canine Institute) – en direkt översättning av det företagsnamn som Curt Blixt och Lasse hade en gång i tiden. Med det företaget som bas håller han fortfarande välbesökta helgkurser och föredrag runt om i Sverige, Norge och Danmark. Han har en hemsida på gång som kommer att vara inriktad på nya forskningsrön.

Hundsport gratulerar, om än något försenat, Lasse till 70-årsjubileet och önskar honom en fortsatt aktiv verksamhet – något som hundägare i Sverige har stort behov av.