Brukshundar: Svenska Retrievermästerskapet 2007

Små detaljer avgjorde
Svenska Retrievermästerskapet 2007

De fyra förstapristagarna.

Tävlingen hölls i det natursköna Roslagen och helgen bjöd på ett lämpligt hundväder med omväxlande sol, moln och något regn vid avslutningen. Lördagens kvalificering innebar, som sig bör, jakt. En jakt som för deltagarna var mycket professionell. Alla tävlande fick inte möjlighet att apportera rapphöns på sina två första omgångar, det vill säga apporter, utan fick nöja sig med änder i den sista omgången. Man var dock rörande eniga om att tävlingen var exakt det man kan vänta sig av ett mästerskap.

Många, mer än normalt, lyckades ta sig vidare till söndagen. Av de 22 kvalificerade startande lyckades hela 14 ekipage med bedriften att finna nåd inför domarnas ögon och få en fortsättning dagen därpå.

Domarna förresten. Som sig bör så var det ett gäng som vet hur man bedömer ett jaktprov. Mrs Glynis Hillier och mr Peter Cole var gästerna från jaktens hemland, Storbritannien. Våra svenska domare, Anders Carlsson och Lars Jonsson, vet exakt hur man skall bedöma ekipagen i ett A-prov. Alla fyra har mycket höga meriter från alla slags retrieverprov och denna provform var de mycket väl meriterade i och det är väl nästan att gratulera deltagarna till en fantastisk fyrklöver.

Hög standard
Att standarden var hög detta år blev uppenbart för åskådarna inte minst med tanke på att så många ekipage fick möjlighet att fortsätta dag två. Om lördagens jakt innebar en mängd av vilt att välja på för domarna, så blev söndagen lite av ett omvänt förhållande. Viltet fanns där, men var mer svårskjutet. Detta innebär att hundarna

utsattes för långa prövningar i stadga under dagen och här kom också en del sållningar in. Jakten startade med änder och ekipagen fick stå vid sidan passiva för att invänta domarnas direktiv att apportera. Det blev en del dramatik direkt.

Rutinerade förare som Birgitta Bernadotte och Bengt Bernas sände sina hundar, en i taget, till anvisat område där vilt skulle ha fallit, men lyckades inte få in någon apport. Efter en del diskussioner kom domarna fram till att fågeln inte fanns i området och de bägge fick göra ett nytt försök, vilket lycka­des bättre.

Ekipagen sände ut sina hundar och det fanns skillnader i sättet att hantera dem. En del förare blev tvungna att blåsa en del på sina hundar för att styra upp dem, medan andra kunde sända ut sin hund och utan minsta signal få in sin fågel. Allt noterades noggrant av domarna som satte plus och minus på de olika utföranden som förarna bestod dem med.

Den drygt elva år gamla SJ(j)Ch Searover Fritte med föraren Sverker Olausson stod sig bra i konkurrensen och fick in en del bra apporter, även om det märks att Fritte numera tar sina egna vägar och det med ålderns rätt. De engelska domarna vägrade först att tro att de hade en elvaårig hund att bedöma. Något sådant skulle vara nära nog otänkbart i England i denna typ av högkvalitativ tävling.

Efter första andjakten fick startnummer 15, Mintser’s Pint-O’Plain, med föraren Helene Pettersson, ”vika ner sig”. Domarna fann att ekipaget visserligen hade levererat rätt apporter, men att dessa kunde betraktas som något för enkla i dessa sammanhang. Än en gång kan man konstatera att det är inte bara skicklighet som krävs för att vara med en hel dag i ett A-prov, utan det krävs också en hel del tur.

Jaktspaniels är ett måste och vilka spaniels sen. Carin Träffe nyss återkommen från VM för spaniels visar hur det ska se ut.

Alltmer komplicerade apporter
Nu började tempot öka och de av domarna anvisade apporterna att bli alltmer komplicerade för hundarna att få tag i. Ingen förare utmärkte sig ännu, men ingen var heller helt felfri. Det kan till exempel vara lite för mycket ”handling” som avgör hur mycket föraren belastas inför fortsättning. Den av deltagarna som behöver ingripa och styra sin hund minst, är oftast den som återfinns i toppen av tävlingen när dagen är slut.

Yngsta hunden, Tomas Söderströms Hillus Drake”, en gul labrador som bara kommit upp i drygt två års ålder, var fortfarande med i tävlingen och skötte sig utmärkt. Även om inte hunden arbetade klockrent så kunde var och en se att det var en viltfinnare av stort mått.

Hans Richters med sin labrador SJ(j)Ch Conover´s Run for Glory, eller Skorpan, genomförde en bejublad apportering med en skadeskjuten fasan som sprang undan för skyttarna. Ekipaget var placerat så att det inte kunde se någonting av skottet, men Skorpan tog riktning efter Hans anvisning och kom snabbt ut till skottplatsen där den tog löpan och fick hem fasanen mycket elegant.

Så småningom skulle dock ekipaget falla ur på grund av att Skorpan är något för ivrig ibland och under tävlingens gång fick anmärkning på sitt fotgående. Ekipaget fann dock nåd inför de närvarande skyttarna som utsåg Hans och Skorpan till ”Guns Choice”. Detta är en högklassig utmärkelse som innebär att den hunden vill gärna en jägare ha med sig ut på jakt.

Domarna presenteras.

Ett ekipage som smög fram utan att göra stort väsen av sig var Sören Norén med SJ(j)Ch, SJ(a)Ch Moorman’s Look Twice. Ekipaget hade hela tiden fått hem anvisade apporter och utfört sitt arbete utan anmärkning från domarna.

Även Bengt Gustavsson, Karin Thunander och Bengt Bernas hade tagit sig vidare utan att göra allt för mycket väsen av sig och genomfört sina apporteringar väl hittills. Jeanette Arleheim hade dessutom lyckat med bedriften att kvalificera två hundar, SJCh Bellmaker’s Esprit och Rockdove’s Dancing Amber, till retrievermästerskapen och bägge hundarna var fortfarande med i tävlingen.

Ekipage sållas bort
Nu började ekipagen sållas bort. Åldermannen, Sverker Olausson med Fritte, fick uppgiften att sända efter en fågel cirka 130 meter ut. Sträckan gick över ett fält, över en väg och in i ett fält med kålrabbi. Fritte kom inte ut tillräckligt i medvinden och fick finna sig att bli inkallad till föraren igen.

Ann Hörnell med sin NordJCh Moorman´s Look High fick överta Sverkers uppgift och lyckades med en mycket fin apportering att få in sin fågel och således ”eye-wipa” Sverker. Detta innebar att Sverker i praktiken var borta från fortsättningen.

Publiken hölls i herrans tukt och förmaning av Peggy Westerlund.

Lunch inföll och en kort domarkonferens vidtog. Vilka skulle få möjlighet att fortsätta tävlingen, för alla kände att nu skulle bara ett fåtal få chansen. De sex utvalda förarna blev Karin Thunander, Sören Norén, Bengt Bernas, Birgitta Bernadotte, Bengt Gustavsson och Jeanette Arleheim med sin ena hund, Rockdove’s Dancing Amber.

Alla sex fick nu gå på en linje under tiden som skyttarna gick fram vid sidan om med spaniels i ett manshögt foderkålfält. Det gällde att vara mycket alert och med på varje skottillfälle. En rapphöna fälldes i kålen och Karin sände hunden direkt. Efter mycket, mycket möda kom hunden tillbaka med apporten. Nästa apport tillföll Sören som fick in sitt vilt relativt snabbt med några få styrsignaler. Bengt Bernas stod på tur och tog in sin apport utan att påverka hunden med pipan. Även Birgitta och Jeanette fick in sina apporter bra.

När även Bengt Gustavsson tog in sin skadade fågel, som hann springa undan en bit, mycket bra, så avgjorde domarna att Karin Thunander fick lämna sällskapet på grund av att hunden hade problem med att hitta sin senaste fågel.

Även Jeanette fick lämna sällskapet efter ytterligare en apportering. Det är små detaljer som avgör vem som vinner och vem som försvinner. Av de fyra återstående ekipagen stod Sören på tur att skicka i nästa omgång och fick in sin fågel mycket bra.

Stark insats som räckte långt
Bengt Bernas tog vid och hunden fick in en mycket spektakulär fågel. En fasan fälldes bakom linjen i kålfältet. Fasanen var skadad och sprang snabbt undan. Bengt fick skicka direkt och försatt inte tiden med att rikta upp hunden utan fick iväg honom omedelbart. Hunden kom mycket snabbt fram till nedslagsplatsen, tog löpan och tog sig fram till fasanen som kommit iväg bortåt 50-60 meter. En stark apportering således som skulle visa sig bära långt.

Bengt Gustavsson och Birgitta Bernadotte fick in sina apporter, men det gäller, som tidigare sagts, att man har en del tur med ”lagom” svåra apporter för att det skall räcka ända fram till vinnarposition.

Domarna hade en kort genomgång och ansåg att de nu hade tillräckligt underlag för att utse hur prispallen skulle se ut. Under återtåget gissas det vem som skall hamna längst upp. Det hetaste tipset var Bengt Bernas med sin avslutande apport. Vi kunde dock inte vara helt säkra, eftersom man aldrig kan se och höra det som domarna kan se och höra vid sidan av respektive ekipage.

Alla kunde dock vara överens om att just denna typ av tävling/jakt är det mest ultimata sättet att utse en vinnare i Retrievermästerskapet. Förutsättningarna var mycket bra under bägge dagarna och genomförandet sköttes bra. Även om det skilde en del under de bägge dagarna med vilttillgången och att det verkade svårskjutet under söndagen, så fick deltagarna en prövning som tog fram en vinnare i mästerskapet.

Efter en hel del vankande fram och tillbaka kom prisbordet fram. Man började med att avtacka alla inblandade arrangörer och skyttar, samt naturligtvis alla de som hade sett till att mästerskapet kunde genomföras. Domarna menade att de fått en god grund för sin bedömning och att de deltagande hundarna hade en mycket hög klass, även om man jämförde med engelska hundar.

Resultat
Av de deltagande ekipagen under söndagen så blev prisutfallet att 2:a pris utföll till:
SJ(j)Ch Searover Fritte med Sverker Olausson.
SJ(j)Ch Kickmick´s Alissa med Helena Lindström.
SJ(j) Ch Conover´s Run for Glory med Hans Richter.
SJ(j)Ch SJ(a)Ch Streamlight´s Dana Scully med Karin Thunander.

Ett steg längre fram och med 1:a pris med sig hem fick:
SJ(j)Ch SJ(a)Ch Askrikes Searover med Monica Lindström.
NordJCh Moorman´s Look High med Ann Hörnell.
SJCh Bellmaker´s Esprit med Jeanette Arleheim.
Rockdove´s Dancing Amber med Jeanette Arleheim.
Hillus Drake med Tomas Söderström och detta med provets yngsta hund.

Fyra ekipage återstod och alla fyra med certifikatskvalitet:
Birgitta Bernadotte med SJ(j)Ch Sea-Croft Enya blev placerad på en 4:e plats och med ck.
Sören Norén med SJ(j)Ch, SJ(a)Ch Moor­man´s Look Twice tog 3:e platsen med ck.
Bengt Gustavsson med SJ(j)Ch NJCh Moorman´s Look Nice tog silvermedaljen med ett ck.

Vinnare och årets mästare blev till slut:
Bengt Bernas med SJ(j)Ch SJ(a)Ch Streamlight´s Morse, som hade rutinen att få hem sin ”runner” och som avgjorde vid sista apporten.

Vinna eller försvinna
Bengt sa, i sitt avslutningstal, att det är just så här ett prov ska se ut. Jaktmässiga förhållanden som till slut kan ta fram en grupp hundar som vinnare. Han tackade de övriga deltagarna för att han fått möjlighet att vinna och arrangören till att ha utfört ett härligt arbete med provet.

Slutkommentaren kan vara att det som gäller vid denna typ av mästerskap är just att vinna eller försvinna, något som besannades av många deltagare.

Som vanligt håller labradoren en tätposition i detta sammanhang. Av de 22 anmälda ekipagen var rasfördelningen 19 labradorer, 2 flatcoated retriever och 1 golden retriever. Lite tråkigt kan tyckas, men eftersom det finns en mängd duktiga förare på alla retrieverraserna borde vi rimligtvis se mer av alla raser i mästerskapet i framtiden.