Brukshundar: BRUKS-SM 2007

Bruks- och IPO-hundar i Piteå:
En glädjevolt för den perfekta SM-helgen

Bildens aktuella bildtext skrivs eventuellt in här, på denna fantastiskt vackra plats direkt under den aktuella bilden. Texten är formaterad med teckensnittet Arial i storleken 10 pixels. Tänk dock på att detta endast en markeringtex. [Namn Namnesson text och Namn Namnesson foto.]

I PITEÅ KOMMUN har man har inte bara närhet till staden med dess kompakta stadskärna, levande med allsköns utbud av kultur, butiker, restauranger och vacker omgivning. De cirka 40.000 invånarna kan glädjas åt att vara en del av en härlig handelsstad där olika marknader avlöser varandra. Pite havsbad är det nog ingen som har missat denna sommar. Nordens Riviera har detta år visat upp sin bästa sida och som om inte det var nog har man en enormt vacker natur alldeles utanför knutarna.

Det var som gjort för Hundsports team att förlägga sig på det klassiska Bo på lantgård cirka 2 mil utanför stan. Värdparet Gunnar och Caroline Trapp på Stormyrbergets Lantgård tog emot oss med öppna armar och det enda man kan klaga på var att det inte fanns tid att få se all den sköna natur som fanns runt omkring vårt boende.

De lokala brukshundklubbarna hade utfört en kraftansträngning. Inte undra på att dessa fick en stark applåd från alla deltagare när prisutdelningen startade. Men det hela började på fredag morgon med fältmoment för spår-, skydds-, rapport- och sökhundar. IPO-hundarna började sitt jobb med lydnad följt av skyddsarbetet. Vi valde att detta år koncentrera oss på spår-, sök- och rapporthundsgruppen.

RAPPORTEN
Inledde sin dag med platsliggning och lydnadsmomentet ”stegklättring” exakt som de andra grupperna. Efter bedömning av momentet, som inte innebar några uppenbara misstag, startade rapporthundskaravanen färden mot Vallsberget, en gammal favorit som en del av oss upplevt tidigare. Platsen är en skidanläggning med bland annat en utförspist där man förr om åren dragit rapportsträckan rakt upp för backen. Denna gång försäkrade oss arrangören, Jokkmokks BK, att man hade lagt sträckan uppför backen på skrå vilket skulle göra det hela något enklare.

Nu föddes ”Arwe´s väg”, som ett begrepp. Efter det att vi lämnat A-stationen med hundar, så hamnade vi på B-stationen cirka 1100 meter ut i terrängen. Det där med att gå på skrå kunde vi nog ha diskuterat för det kändes fortfarande som en bergsbestigning rakt upp för backen.

Vid B-stationen sände varje förare tillbaka sin hund i startnummerordning. Endast en hund hade oturen att ha verkat drabbats av en övertändning, för det dröjde inte så länge förrän den vände tillbaka in på B-station.

Vi fortsatte nu till C-stationen 400 meter bort och började därefter invänta hundarna som skulle sändas från A-station.

Hund nr 1 kom in exakt som sig bör, men sedan började det hela. Den över 11 år gamla Arwe eller som han rätteligen heter ”Dol Goldur U av Nangijala”, är en BV/malinois som varit med framgångsrikt ett otal år i SM-toppen. Hunden hade gått iväg som den skulle men matte, Astrid, fick vänta. Hund efter hund som startade efter Arwe, kom in på C-stationen, men ingen Arwe. Vi började samtliga bli oroliga att det hänt hunden något, men efter det att hund nummer 6 kommit in, så såg vi en rörelse 90 grader till höger om oss och ca 200-250 meter ut.

Här kommer Arwe!
Arwe brakar in på stationen från helt fel riktning. Och med en tillrättalagd tid på drygt 15 minuter i stället för mera normala 4 till 5 minuter. Vad som hänt får vi nog aldrig klarhet i, men helt klart var att något hade trasslat till det hela. Detta om något visar också hur svår rapporthundsgrenen är att träna. Man kan aldrig säga efteråt vad som gör att en hund inte klarar att springa en sträcka och det måste vara mycket duktiga hundförare som klarar av att träna sin hund under dessa omständigheter.

Efter Arwe så utbröt en viss lättnad men också en förvirring. Hundarna som kom in spred sig över området och den cirka 1 meter breda rapportstigen ökade till cirka 200 meters bredd mellan station B och C. Vi stod som u-båtsperiskop hela gänget och smått gissade var nästa hund skulle dyka upp någonstans. Hos några hundar kunde vi dock se att de följt den väg som arrangören hade tänkt sig. Tidsmässigt skilde det sig inte så mycket mellan ekipagen förutom Arwes tid, men ändå var differensen cirka 3 minuter mellan övriga ekipage.

Återskicket från C till A-station blev spännande. Skulle hundarna som kommit in, mer eller mindre solfjädersform, gå ut samma väg som de kom in? Det vore det naturliga för hunden, men en del hundar startade rakt ut i den riktningen som föraren sände, för att sedan, ute på sträckan, vinkla upp mot de håll de kommit in till stationen. Även på denna sträcka skilde tiderna cirka 3 minuter, men skillnaden denna gång var att Arwe var ”back in business” igen.

Ytterligare en hund vänder på denna sträcka. Tord Edins Schäfer orkade inte med den väntan som blir i en sådan här tävling och tappade slutligen fokus. Undra på det när hunden genomfört totalt fem tävlingar i sitt liv och på detta hunnit med uppflyttning till elitklass samt kvalat in till SM. Men vi får säkert återse ekipaget i framtiden.

Hundarna rapporterades kommit fram till A-station och vi packade våra trunkar och fortsatte förflyttningen till D-stationen, ytterligare 500 meter bort. Min fundering blev att hur skulle hundarna klara sig genom det virrvarr av spår som blev resultatet av rapportsträckan mellan B och C?

Stort tidsspann
Väntan på D-station blir alltid lång för deltagarna men det hela underlättades betydligt av att arrangören plockade fram extra rökta korvringar från Jokkmokk och förfriskning i form av Jokkdricka. Tre förare fick se sina hundar vända, något som är extra jobbigt naturligtvis, men som är förklarligt med tanke på det som inträffat vid station C.

Hundarna började nu anlända och plötsligt började vi få lite längre tider men framförallt ordentliga tidsdifferenser mellan ekipagen. Som mest skilde det nu drygt 6 minuter på sträckan mellan snabbaste och långsammaste hunden.

Den hund som gick som en raket genom hela provet med den i särklass snabbaste tiden var Britt-Marie Andersson med Flatcoated Retrievern Hinnared´s Bonnie som bjöd på den totala tiden av 13 minuter och 37 sekunder. Även Linneá Dahlgren med Schäfern Lövlunds Fanny gick snabbt och plockade in sin totaltid på 14 minuter tillsammans med Bertil Tibblin med sin Schäfer Wilse´s Anni som fick tiden 14 minuter och 28 sekunder. Karin Falk med Riesenschnauzern Rissies Nixia hade även de utfört momentet snabbt. Tiden blev här 14 minuter och 47 sekunder. Mycket återstod dock av tävlingen och det skulle säkert finnas plats för förändringar.

SÖKET
Hade detta år förlagts till ett område cirka 1,5 mil väster om Piteå. Sökbanan var ett relativt svårt sökområde inte bara fysiskt utan även psykiskt för både hund och förare.

Sökstigens 300 meter var förlagda lite på skrå i en stark sluttning. Vikande stenar gjorde det svårt att gå och det gällde att inte ha för bråttom för det var lätt att halka. Den högra sidan i sökområdet bestod mestadels av gran, grönmossa och blåbärsris, men under mossa och ris var det en hel del lösa stenar så tassar och fötter fick svårt att ta sig fram. Den vänstra sidan hade mera vitmossa, stenblock och klipphyllor. Dessutom var sökstigen förlagd på en naturstig som vek av med en rejäl riktningsförändring efter ca 200 meter och detta medförde att förarna fick problem med att kontrollera hur väl hunden sökte igenom området. Totalt sett var det ett ”bra sökområde” enligt flera tävlande.

Vinden snurrade som den brukar i skogen, men i huvuddrag drog vinden fram längs banan, vilket gjorde att hundarna hittade figuranterna i ett tidigt skede av söket. Många förare hade bra kontroll på det genomsökta området, men vid flera tillfällen blev kommentaren från domarna att området inte var tillräckligt genomsökt.

De flesta ekipagen lyckades hitta de tre utplacerade figuranterna där två var dolda i trälådor, med maskeringsnät på höger sida och en figurant var gömd bakom ett klippblock på den vänstra sidan. Det var bara ett ekipage som fann nåd hos domarna med en dubbeltia. Jan-Erik Agelstam från Växjö BK med border collien Mixaren's Gangster kunde koppla av på kvällen i vetskap om ett härligt sökarbete. Enda smolket i bägaren var i momentet ”uppletande av föremål” där betyget för ekipaget stannade vid 5 – 5. Både Marianne Nilsson och Erik Wiklund lyckades få till 9 – 9 respektive 9 – 9,5 till sina prestationer i uppletandet och hade inte Marianne haft lite strul i början av sökarbetet så hade säkert blivit ytterligare en fullpoängare tillsammans med Jan-Erik.

Hög snittålder
Monica Timm tillsammans med Bengt Eliasson lyckades med bedriften att få till en fullpoängare i detta uppletande men dessa två hade dock missat lite för mycket i söket för att kunna konkurrera på högsta nivå.

Den ytterst rutinerade Åsa Löfberg var också nära att plocka fullt i söket, men fick nöja sig med en dubbelnia efter att ha ”tvingats” mana på sin hund någon gång ute i området. Hennes och hundens jobb är dock alltid lika lugnt och säkert.

Jan-Erik Agelstam kunde dock ej känna sig alltför säker i sin ledning, för det fanns en del ekipage som närmade sig inför lördagens upplösning.

Allmänt sett så fanns det en del som förvånade åskådaren. Tittar man lite på hundarnas åldersstruktur var tio av de 15 hundarna födda år 2000 eller tidigare. Således en relativt hög snittålder som kanske visar att sökarbetet kräver mycket rutin och en stabil och lång grundträning.

Det som måste berömmas är att arrangören verkligen hade vinnlagt sig om att skapa ett sökområde som fyller alla kriterier på hur ett sökområde skall se ut. Det skall ha formen av ett område som är mycket svårt för en människa att söka igenom och där man således måste ta hjälp från sin hund. Det hela blev inte sämre när man studerade all den personal som jobbade med söket. Samstämmigheten var frapperande och trivseln verkade vara på hög nivå.

SPÅRHUNDSGRUPPEN
Hade en lång dag i sitt fältarbete. Som vanligt är det små marginaler som avgör. Spåren var förlagda i samma område som vid SM 1992 och detta innebar att man hade så lika förutsättningar som möjligt. Spårupptagen visade upp en flack terräng med gles skog och några decimeter hög undervegetation. Inga reservspår behövde nyttjas. Man hade planerat god tid mellan varje påsläpp för att ekipagen och publiken skulle kunna hinna med. Man tillfrågade dock de tävlande om de godtog publik vid påsläppet, något som de flesta deltagarna accepterade. Tävlingsledningen utstrålade lugn och detta tillsammans med två rutinerade domare gjorde att de tävlande fick en behaglig start på sitt tävlande, även om man kan diskutera om tävling någonsin kan vara lugnt.

Många fullpoängare kunde noteras i spårupptaget men det är inte alltid att det räcker. Det gäller att få med sig alla spårpinnar också om man inte vill tappa för mycket mark till konkurrenterna. Undervegetationen tillsammans med att man hade skogspinnar utmed varje spår gjorde att hundarna måste vara mycket spårsäkra och dessutom markera varje apport med stor säkerhet.

Gott om bakspår
Som vanligt, höll jag på att säga, så går hälften av hundarna ut med bakspår, det vill säga tar spåret åt fel hål och måste återkallas av tävlingsledaren. Fortfarande är det ingen som fullt säkert kan säga vad detta beror på men man måste säkert falla tillbaka på hur träningen har bedrivits och naturligtvis de väderförhållanden som råder på tävlingsdagen. Den gamle kämpen, framlidne Tage Nyholm, var en av de få som verkligen försökte föra statistik över hundars bakspår och de omständigheter han kunde komma på som kunde påverka hundens spårförmåga. Synd att inte hans samlande av fakta kunde föras vidare i någon form.

De flesta ekipage kom dock iväg på ett utmärkt sätt och det märks att det finns massor av rutinerat folk i spårhundsgruppen.

Av de trettio startande var det endast två ekipage som lyckades med bedriften att ta full pott både på spårupptaget och på själva spåret. Inki Sjösten med Schäfern Fuerzas Kaksi från Ronneby BK och Nils-Rune Larsson med Border collien Tonedo´s Flying Stina hade just den erfarenhet och rutin som krävs för att lyckas ta fullpoängare.

Många hade naturligtvis ambitionen att få med sig alla poäng från fältet och hela elva ekipage hade chansen efter maximala 10-10 i spårupptaget, men så kommer det där retfulla med någon ”borttappad” apport på vägen. Förra årets mästare, Ann-Sofie Ahlström, hade det motigt. Det såg nästan ut som om stressen slagit till med ett nervöst och struligt påsläpp och ett efterföljande bakspår som resultat. Ekipaget lyckades komma iväg med endast 15 sekunder kvar av de tilldelade tre minuterna i upptaget och därmed var den dagen antagligen till viss del förstörd.

Även fortsättningen på dagen var lite tung för deltagarna. Momentet ”uppletande av föremål” blev säkert föremål för en del diskussioner. Uppletanderutan såg inte speciellt märkvärdig ut men undervegetationen var kanske det största problemet för inte bara spårhundsgruppen. Hundarna hade märkvärdigt svårt med att få upp vittringen av apporterna och trots att många hundar markerade lite på som jag uppfattade som en apport så var det få som fullföljde vittringen fram till dess källa och därmed kunde få fram apporten. Man var tydligen inte van vid att apporterna hamnade så långt ner i den något höga vegetationen. Inki och Roland var definitivt med i täten efter detta moment, men de bägge drog heller inte ifrån i toppen där många av de övriga deltagarna fortfarande hade tätkänning.

SKYDDSHUNDSGRUPPENS
Fältarbete var som vanligt massivt. Man började fredagen med uppletande för att därefter åka ut till fältmarkerna för sitt sökarbete ”avsökande” följd av skyddshundsgruppens moment ”spårning”.

Totalt hade man 220 poäng att kämpa om fördelade på maximala 60 poäng i uppletandet, 80 poäng i spåret, 40 poäng i avsökandet och ytterligare 2x20 poäng för ståndskallet vid varje sökfigurant som hunden hittar. En lång dag således.

Några ekipage drog ifrån något i inledningen. Förra årets svenska mästare, Magnus Johansson, fick visserligen ”bara” en 6:a i uppletandet följd av en 8:a i spåret, men sedan tände det till. Med endast 1 poäng borta av de 80 i avsökandet, så kunde ekipaget känna sig något så när nöjda med dagen med sina 179 poäng. Det fanns dock de som var värre.

Stefan Mattson lyckades bättre i uppletandet och med samma spårbetyg som Magnus samt endast 4 poäng borta från avsökandet så nådde ekipaget totala 196,5 poäng. Och ännu värre skulle det bli. Frida Sundberg lyckades få till 201 poäng av de totala 220 men fick ändå se sig förpassad till en andra plats på dagen etapp av Carina Nord som nådde 207,5 poäng. Dagens trea, Sofia Tenselius fick till 199 poäng. Således mycket små marginaler för gänget i täten där till exempel dagens 6:a, Torbjörn Jansson, fick ihop 196 poäng.

Allt kunde således hända inför morgondagen och av erfarenhet så vet man att allting just händer i det avslutande planskyddet.

IPO-GRUPPEN
Har sitt stora arbete på fredagen. Man börjar med lydnad på förmiddagen för att under eftermiddagen genomföra sitt skyddsarbete som till formen skiljer sig en hel del från skyddshundsgruppens planskydd. Man har under första dagen att tävla om 100 poäng i lydnaden samt 100 poäng i skyddet. Andra dagens spår innebär ytterligare 100 poäng att kämpa om och således totala 300 poäng.

Enligt domaren, Göran Wessman, så var kvaliteten på ekipagen en aning skiftande och en del ekipage kom säkert inte heller till sin rätt i den hets som alltid uppstår vid tävlingar.

Den som definitivt kom till sin rätt var landslagsaktuelle Jimmy Söderbäck som med sin schäfer, Blixtra wom Scandinawian, genomförde ett närmast hundraprocentigt skyddsprogram.

Starkt jobbat och en självklar landslagsplats var nästan garanterad om inte ekipaget skulle råka ut för ett ordentligt ”hjärnsläpp” på lördagens spåruppgift. Även landslagsaktuelle Jan Karlsson med Schäfern Arrak wom Scandinawian genomförde ett fenomenalt skyddsarbete med endast 3 poäng borta från totalsumman och med 1 poäng före Jimmy. Ekipagen måste således vara ytterst skärpta inför morgondagens spåruppgift. Jimmy hade sammanlagt med lydnad och skydd tagit ledningen med en (1) ynka poäng och det fanns 100 poäng kvar att kämpa om i spåret.

Vi kunde se hur ekipagen laddade upp på ängarna senare på kvällen när vi begav oss till ”vår” lantgård. Det fanns inte mycket tid för avkoppling här inte.

Fortfarande har gruppen en del problem att dras med vad beträffar deltagandet. Detta år var det 15 ekipage som kvalificerat sig och till detta hade man tagit med sex reserver.

Av de ordinarie ekipagen startade tio av de femton och av reserverna så kunde endast två ekipage hoppa in. Således totalt tolv ekipage och om orsaken är skadeproblem eller dylikt fick vi aldrig klarhet i.

LÖRDAG
Världen, nåja åtminstone SM-deltagarna, verkade hålla andan. Nu skulle det avgöras, men som vanligt så skulle det bli en lång dag men många skiftningar i toppen av de olika grenarna.

Vädret såg ut att bjuda upp till regn men än så länge höll sig nederbörden borta. Vi startade vår rundtur på Noliamässans stora mässområde där all lydnad och skyddsarbete hölls. Som vanligt skulle slutstriden avgöras med omvänd startordning det vill säga att den från fredagen sämst placerade skulle inleda sin lydnad i spår-, sök- och rapportgruppen samt att skyddshundsgruppens omvända startordning skulle slutligt användas vid gruppens avslutande planskydd. Jättespännande således och en nagelbitarväntan för de främsta ekipagen i respektive grupp.

Rapporthundsgruppen
Blev precis så spännande som vi hoppades på. Bästa ekipaget från fredagen och enda fullpoängaren, Karin Falk från Värnamo BK med Riesenschnauzern Rissies Nixia lyckades få till poäng i ett annars svårbemästrat uppletande, men hade sedan problem att hänga med i lydnaden och tappade retfullt till de övriga i täten. Ekipaget hamnade till slut på en 5:e plats men måste ändå ha en eloge för sitt tävlande. Fjärde platsen tog Suzanne Johansson från SBKs Malmöavdelning med schäfern Puckings Panja hem på ett mycket bra uppletande som gav 51 poäng av de 60 möjliga. Det var inte så särdeles många poäng som skilde från att ta sig upp på prispallen.

Ytterligare ett av fredagens bästa ekipage, Britt-Marie Andersson från Knivsta BK med Flatcoated retrievern Hinnared´s Bonnie, hade vid SM 2005 en miss i momentet ”uppletande av föremål”, något som kostade ekipaget pallplatsen det året och kanske också en guldmedalj. Jag sa den gången att hunden var så ung att vi nog får se den på pallplats i framtiden. Med detta i minnet och med rapporthundarnas uppletande kvar att utföra denna dag, så var det plötsligt som om historien skulle upprepa sig. Ekipage efter ekipage går in i momentet och gör sisådär ifrån sig. Av de femton kvarvarande ekipagen så missar nio att få betyg i momentet. Som sista ekipage går Britt-Marie in och jag tror att det var endast några sekunder kvar av de tilldelade fem minuterna när Bonnie fick tag i sin andra apport och således kunde få betyg i momentet och mycket viktiga poäng. En scenförändring således från Värnamo-SM där betyg i momentet lyste med sin frånvaro.

Om detta gav inspiration till en bra lydnad eller vad som hände vet vi inte riktigt, men denna gång lyckades ekipaget hålla ihop nervtrådarna föredömligt. Med femte bästa lydnaden höll ekipaget undan för de bakomvarande och kunde ta hem SM-guldet detta år. Min gissning är att Britt-Marie kommer att abonnera på pallplatsen en del år framöver, men det skilde enbart 0,75 poäng till mycket rutinerade Bertil Tibblin från Göteborg-Mölndals BK med schäfern Wilses Anni, som nästan lyckades straffa vinnaren. Bertil blir också en mycket farlig konkurrent i Västerås nästa år, detta med tanke på att schäfern Anni är född 2004 och borde ha många framgångsrika år framför sig. Hans-Erik Hansson från Mjölby BK med border collien Tonedo´s Speedy Jet kunde matcha Britt-Marie i rapporten och uppletandet poängmässigt men tappade allt för mycket i lydnaden för att klara segern utan fick detta år nöja sig med en fin bronsmedalj.

En härlig blandning av raser i gruppen och som vanligt en speciell atmosfär hos deltagarna i själva fältarbetet, där alla är hänvisade till varandra och måste stanna på ”sin” station under hela dagen oavsett om hunden klarar av sträckorna eller inte. Även domarna, Lena Svensson och Gunnel Antehed kunde tillsammans med sina funktionärer se till att alla trivdes under dagen. Detta är nog lite speciellt för rapporten och ju mer man följer denna gren, ju mer inser man hur svårt det är att få fram en bra fungerade rapporthund. Vikten att arbeta in momentet uppletande av föremål belystes tydligt nog detta år. Precis som i Värnamo för två år sedan så var uppletanderutan beväxt med tät undervegetation vilket innebar skillnaden mellan att hamna på prispallen eller utanför densamma.

Sökhundsgruppens
Upplösning skulle nu infalla under ett mer tilltagande regn. Gårdagens uppletande hade givit två ekipage full pott med 60 poäng och det brukar vara så att sökhundarna har en naturlig drift för sökarbete efter föremål även om yttre omständigheter kan vara svåra att bemästra. Tre reserver hade fått möjligheten att hoppa in i det 15 man starka fältet och det kan tyckas vara något märkligt att sämsta ekipage som kvalificerar sig till årets SM med 596,375 poäng och dessutom som reservekipage skall jämföras med dagens vinnare som får ihop 572,5 poäng. Nerver naturligtvis och att SM-tävling är en hel del annorlunda än en traditionell tävling.

Vart och ett av ekipagen hade maximala 300 poäng att försöka nå i lydnaden och nu skulle vi få se hur dessa skulle fördelas där varje liten miss skulle återspegla sig i betyget. Det var inte utan att vi på åskådarplats kunde känna av den spänning som låg i luften.

Bengt Eliasson från Lerums BK gick in och genomförde gruppens bästa lydnad men vad hjälper det när man får en blindmarkering i sökrutan och dessutom har lite strul på sitt sändande i början av rutan.

Erik Wiklund från Eksjö BK var den som lyckades bäst av reserverna. Med en relativt bra genomförd tävling tog sig ekipaget upp till en sammanlagd 5:e plats och 544 poäng. Det är aldrig lätt att lyckas som reserv i en tävling då man inte har fått chansen att ladda upp på ett ”normalt” sätt. Det ovanliga med detta ekipage var att Erik förde en Vorsteh, något som kanske egentligen inte skall ses som ovanligt, detta då rasen med fördel används vid jakt som stående fågelhund och således är utvald för inte bara sitt stora sökintresse utan även att kunna påverkas lydnadsmässigt under söket.

Med betyget 9,25 från söket och med ett hyggligt uppletande, så fick Peter Andersson från Boden BK finna sig att hamna precis utanför pallplatsen.

Förra årets mästare, Åsa Löfberg från Fagersta BK med working kelpie Kogårdens Frö, hade lyckats bra i söket men dubbelnian innebar att ekipaget låg 29 poäng efter ledaren från söket. Den ytterst rutinerade Åsa verkar dock alltid ha nerverna under full kontroll och genomförde en bra lydnad som skulle räcka till medalj detta år och en landslagsuttagning.

Jan-Erik Agelstam från Växjö BK med border collien Mixaren´s Gangster hade genomfört ett i domarnas ögon, perfekt sökarbete och hade således ledningen efter söket. Tyvärr tappade ekipaget ledningen efter uppsökandet med sin dubbelfemma i betyg och hamnade dessutom något efter i lydnadsdelen. Inte mycket, men tillräckligt för att tappa taget om guldmedaljen. Silver blev resultatet med totalt 566 poäng.

Upp till toppen kom nu Marianne Nilsson från Kungälvs BK med BV/malinois Lei-Anns Viska som till sitt sökbetyg på 9,25 kunde lägga uppletandets 9:a i betyg och avsluta med ett homogent lydnadsprogram som gav 250,25 poäng av de maximala 300. Inga synliga nerver här således, utan allt verkade vara under full kontroll.

Knepigt uppletande
Även i denna grupp ställde uppletandet till problem även om gruppen innehöll en av de få fullpoängare. Det börjar bli uppenbart att de ekipage som tänker sig att konkurrera om mästartiteln och prispallar i framtiden, måste lägga ner stor möda på att få till momentet. Förvånansvärt få förare, och detta inte bara i sökhundsgruppen, saknar förmåga att dirigera hunden i området trots att många förare använder sig av t ex retriever som genom sin avel måste anses som speciellt lämpade för att följa sin förares anvisningar i kombination med självständigt sök och fullföljande av en svag vittring. Något för blivande potentiella vinnare att tänka på i framtiden?

Spårhundsgruppen
Upplösning trodde vi skulle bli matchen med de små marginalerna, som vanligt. Visst visade resultatet att det var små marginaler mellan de tävlande, men i toppen var det inget snack om vem som skulle vinna.

Med 295,5 poäng av 300 möjliga i lydnaden, ett bra uppletande och en av de två fullpoängarna från spåret så hälsade vi, välkommen tillbaka, till Nils-Rune Larsson från Kungsbacka BK med Border collien Tonedo´s Flying Stina. Nils-Rune har under många år tidigare legat på svensktoppen i spårhundsgruppen och nu återigen fått fram en ”flygande” hund. Med ett snittbetyg på 9,85 poäng i lydnaden så var ekipaget ohotat denna gång. Vilken vinnare alltså. Totala 630,5 poäng det vill säga ett snitt på totalt 9,7 över hela tävlingen, så fanns det ingen som kunde följa honom.

Det hjälpte inte att Inki Sjösten hade tagit ledningen efter uppletandet. Med sina maximala 290 från spåret och 46,5 poäng i uppletandet det vill säga 7,75 i snittbetyg så räckte inte lydnadens 261,5 poäng till. Ekipaget stannade på en mycket meriterande 3:e plats och totala 598 poäng av 650 möjliga.

Yvonne Bäckström från Tidaholms BK med border collien Krydds Winner genomförde ett mycket bra spårarbete med dubbeltia i upptaget av spåret samt en dubbelnia i själva spårarbetet samt en dubbelnia i uppletandet så var det nästa úpplagt för seger i klassen men även med drygt 9,5 i snittbetyg av domarna så räckte inte ens detta till. Även med fullt på hela spårarbetet så hade hon inte klarat av att ta första platsen från Nils-Rune.

Det blev således mycket svårt att kunna konkurrera med Nils-Rune detta år. Noteras kan att hela fem ekipage erhöll certifikat och nio ekipage fick ihop till certpoäng. Endast två ekipage fick ge sig denna gång och 14 st fick godkänt. Ett strålande facit för gruppen således.

IPO-gruppen
Åkte ut på morgonen till sina spåruppgifter. Ett ekipage, Milan Dodig från SBKs Malmöavdelning lyckades få in en fullträff på spåret med maximala 100 poäng. Lydnaden och skyddet var visserligen bra men inte tillräckligt bra för att föra upp ekipaget till prispallen denna gång, utan Milan fick nöja sig med en fjärdeplats, en poäng utanför prispallen.

Tommy Andersson från Södertälje BK hade visserligen något sämre spår men detta kompenserades av ekipagets lydnad vilket gav de en sammanlagd tredjeplats som resultat.

Jan Karlsson och Jimmy Söderbäck kämpade in i det sista om guldmedaljen. Från fredagen hade Jimmy ledningen med ett enda poäng och allt skulle avgöras i spåret. Jan gick ut och fick till 95 poäng i spåret och detta skall normalt räcka till men inte denna gång. Jimmy Söderbäck med Schäfern Blixtra wom Scandinawian tappade endast nio poäng av de 300 möjliga och därmed var saken klar. Förra årets vinnare, Jan Karlsson fick med detta ge sig på mållinjen.

Skyddshundgruppen slutligen
Som efter en mödosam helg genomförde spurten på sin långa kamp med planskyddet. De första ekipagen hade inte med slutstriden att göra även om 280 poäng skulle fördelas på varje ekipage. Förra årets Svenska mästare, Magnus Johansson hade inte fått till det helt perfekt före planskyddet och hade placerat sig på 5:e plats inför skyddet.

Före honom gick Torbjörn Jansson och ekipaget höll i skyddet fram till modprovets släppande där hunden inte alls ville släppa med en nolla som följd. Att sedan bevakningen också resulterade i en nolla gjorde inte saken bättre i ett annars mycket väl genomfört skyddsarbete.

Magnus Johansson klev in på plan och genomför ett mycket väl genomarbetat skyddsarbeten utan några egentliga svagheter. Totalpoängen blir 709,5 poäng och det var säkert åtskilliga som undrade om detta skulle räcka till pallplats.

Stefan Mattson går nu in och genomför även han ett utomordentligt skyddsarbete, men får inte till korgbevakningen ordentligt med en nolla som följd. Ekipaget tvingas parkera bakom Magnus med sina 691,25 poäng. Man hade dock behövt betyget 9,25 i momentet för att nå ifatt ledaren.

Sofia Tenselius från Norrköping BK började mycket bra och såg ut att ta sig upp i toppen, men vid dubbelretningen så gick hunden ej i med munkorgen och nollan kom som ett brev på posten. Synd för detta var en bra hund som jag nog tyckte hade lite otur denna dag. Resultatet blev sammantaget 674,75 poäng och en delad 4:e plats.

Carina Nord från Mjölby BK visade upp en tyst och koncentrerad hund men även här fanns en brist i korgarbetets bevakning där hunden bitvis släpper bevakningen och ”kladdar” en del på figuranten med en nolla som följd. Totalt fick även detta ekipage 674,75 poäng och delade 4:e platsen med Sofia. Magnus Johansson var nu uppe på minst en silvermedalj inför Frida Sundbergs entré.

Frida Sundberg från Nedansiljan BK börjar fantastiskt. De visar upp en bra balans och ger ett mycket homogent intryck. Transporterna är det bästa jag skådat på länge och jag är på väg att skriva in ekipaget som segrare då det inträffar. Hunden går i ärmarbetets modprov upp och tar för sig rejält men åker av ärmen. Vad som inträffar är svårt att se från sidan men det blev ett för stort avstånd mellan figuranten och hunden i efterföljande sekvens när hunden gripit ärmen. Släppandet i momentet därefter blev naturligtvis också fel med en nolla som följd.

Klart att föraren var besviken efteråt, men naturligtvis trots det nöjd. De fick nöja sig med en tredjeplats, men jag anser nog trots det att detta var skyddshundsgruppens starkaste ekipage vad gäller planskyddet. Inte poängmässigt men väl den koncentration och balans som de bägge uppvisade. Hunden är fortfarande ung och jag tror att vi här har ett ekipage som kommer att abonnera på 1:a platsen nästa år och framåt.

Striden i striden mellan raserna schäfer och malinois vanns av schäfern vad gällde pallplatsen med malinois går stadigt framåt. Av de 15 ekipagen var elva av rasen malinois och fyra av rasen schäfer. Vilken utveckling således.

Väl genomförda dagar
Så var detta SM lagt till historien. Ett SM där hjärtat har varit med bland alla funktionärer. Inga konstigheter i upplägget, utan ett SM där deltagarna kunde känna igen sig. Närheten till alla aktiviteter gör att åskådaren får det lätt att följa allt. Om det skulle finnas något att klaga på så hade jag nog kunnat tänka mig något annat en hamburgare och korv till försäljning vid arenan. Men å andra sidan så var närheten till staden sådan att matbehovet lätt kunde fyllas och därtill få en extra möjlighet att se stadskärnan.

Detta var ett mycket väl genomfört SM och alla inblandade, allt från p-vakter till tävlingsledare var väl medvetna om sin uppgift och genomförde dem dessutom förträffligt. Tack Piteå för denna gång!