Brukshundar: International Working Test 2007:

International Working Test 2007: Arbetande hundar

Vinnaren, Danmark lag 1 utförde en bedrift och visade prov på hög laganda.

EFTER EN STUND förstod vi att den raka linjen inte var rak längre, att hunden hade vikit av från sin kurs. Föraren visslade i pipan och försökte på bästa möjliga vis att räta upp hunden. Men hur ger man ett handtecken när varken hund eller förare ser varandra? Några ekipage hade dock tränat in varianter av dirigering i hög vegetation. Och det gällde att inte misslyckas, då detta innebar att man gick från rutan med en nolla i betyg.

Årligt återkommande venemang
Platsen var Vejle, Danmark. och då närmare bestämt Haraldskær, där den årligt återkommande Internationella Working Testen (IWT 07) gick av stapeln i år. Jag som trodde att Danmark var ett platt landskap helt utan träd och vegetation fick all anledning att revidera min uppfattning. Vejle är ett härligt, böljande landskap med naturskön terräng och med små vattendrag ”instuckna” i naturen.

Arrangemanget är en lagtävling med tre deltagare i varje lag. Årets tävling hade samlat 30 lag, med från början 37 anmälda lag från Europas alla hörn. Undantaget är som vanligt England som inte är med i FCIs gemenskap utan föredrar att arbeta för sig själva.

Detta kompenserades dock av att samtliga fem domare kom från England och det var inte vilka domare som helst. Dansk Retriever Klubb hade lyckats med bedriften att få över de namnkunniga domarna Tony Parnell, John Greeves, Peter Hammond, Graham Stephenson och Peter Burton till provet. Och huvudansvarige Keld Jörgensen, kunde belåtet se på när den kompetenta funktionärsskaran satte igång sitt arbete.

IWT är ett tvådagarsprov som inte bara frestar på hundarnas fysik och psykiska styrka utan också ger föraren en maximal psykisk påfrestning. Det är normalt inte många ekipage som kommer upp i maximala poäng på en övning.

Hur går det till?
Working Test? Ett för retrievern speciellt prov där man på fem olika stationer visar upp hur man på bästa sätt löser den uppgift som finns framför en.

Varje station innehåller en eller flera apporteringsuppgifter som skall lösas, trots att det kan förekomma svårbemästrade störningar i form av kastade dummies vid sidan av apporteringen, skottlossning under det att hunden skall förbli kvar vid förarens sida samt, när hunden sänds ut, kunna följa sin förares anvisning och ta hem rätt dummy.

Varje ruta ger respektive ekipage maximalt 20 poäng men varje felsteg renderar minuspoäng och om hunden återkommer till sin förare utan någon apport är det definitivt en klar nolla.

Hur tänker domarna?
Jag hade ett samtal mellan övningar med Graham Stephenson där han hade en del synpunkter på sin uppgift och tilldelade område för sin ruta.

Från att under lördagen varit ett relativt begränsat område, där övningarna egentligen endast kunde utföras på ett sätt, så letade han och funktionärer efter ett nytt område inför söndagen där de kunde skapa ett något annorlunda arbete åt ekipagen. Detta lyckades alldeles utmärkt och deltagarna fick sig en ordentlig uppgift att lösa.

På min fråga om hur han tyckte att arrangemanget generellt var svarade Graham att: ”Min besättning är mycket kunnig och energisk. Marken vi jobbar på är mycket svår det vill säga en perfekt jaktmark, men inte det man normalt använder till provmark. Förarnas förmåga att föra sina hundar har en del brister där man kan konstatera att en del hundar har problem med att ta åt sig förarens signaler och handtecken.”

Ska inte marken där man bedömer jakthundar vara just jaktmark?
Graham replikerade att: ”Problemet blir när man under en apportering får lägga stor möda vid att kunna bedöma hunden det vill säga gå ut i marken för att se var hunden är och vad den gör. Man måste ändå ge varje ekipage ett så rättvist betyg som möjligt.”

Logiskt naturligtvis. Och tittade man sig runt på det natursköna stället, så var det få platser där man kunde se hundarna hela vägen ut till området där apporten skulle finnas.

Schweiz lag 2 genomförde provet mycket väl bägge dagarna och var bara 2 ynka poäng från vinsten.

Hård men rättvis bedömning…
Lördagen tog ut det mesta av ekipagen. De fem rutorna innehöll mestadels olika typer av markeringar det vill säga där hunden har möjlighet att följa kastet på en dummy. Men då och då fick man uppgiften att dirigera hunden till en ”blind” tidigare utlagd apport.

Lagen fick oftast uppgiften att själva inom laget utse vilken hund som skulle utföra respektive uppgift. Men på vissa rutor gick domaren in och talade om i vilken ordningsföljd ekipagen i respektive lag skulle utföra sitt jobb.

Det var inte många ekipage som lyckades få höga noteringar och det verkade mer som om det gällde att ”överleva” den första dagen utan alltför stora svackor. Bedömningen var hård men rättvis och man fick inte med sig några gratispoäng.

…av kunniga domare
Föresten förtjänar domarna en speciell kommentar. Deras kunnighet och omdöme, läs naturlig auktoritet, är så stor att de aldrig behöver tillgripa höga röster eller göra någon detaljstudie av respektive ekipages insatser.

De kunde kosta på sig en härligt uppfriskande artighet och bjuda varje deltagare ett mycket trevligt bemötande. Men när de konstaterade att ett ekipage inte hade förmågan att fullfölja sin uppgift så talade de i klartext om att nu är det dags att kalla in hunden.

Ingen förare verkade ifrågasätta domarens direktiv och alla ekipage fick verkligen chansen att utföra sin uppgift.

Österrike lag 1 hade en härlig laganda som räckte till en meriterande 3:e plats.

De svenska lagen
Sverige deltog med fyra lag som nominerats av Svenska Spaniel- och Retrieverklubben. Sveriges lag 1 bestod av Lena Bratsberg-Karlsson, Ingela Funck och Karin Thunander, Sveriges lag 2 bestod av Birgitta Bernadotte, Fredrik Lindström och Hans Richter, Sveriges lag 3 bestod av Tomas Söderström, Annika Hector och Jan Wiberg samt Sveriges lag 4 bestod av Anders Carlsson, Johan Hjerpe och Mirjam Axner.

Tomas Söderströms lag hade haft en turbulent resa till mästerskapen med skador och sjukdomar. Detta medförde att man hade tvingats att efter hand kasta in reserver, vilka dock genomförde tävlingen med heder.

I slutet av lördagen kunde vi konstatera att de svenska lagen hade klarat sig relativt väl med Sveriges lag 1 uppe i tätkänning och Sveriges lag 3 som också fanns med i diskussionerna. Sveriges lag 2 hade inte fått till det riktigt, men de såg sammanbitna ut inför söndagens fortsättning.

Klart var att det fanns otroligt mycket poäng kvar att både vinna och tappa, så tävlingen var fortfarande helt öppen. Det gällde nu, mer än någonsin, att ha en bra lägstanivå. Förra årets vinnare, ett holländskt lag, hade tappat något och låg en bit ner på listan, strax före Sveriges lag 4.

Dags för lite vattenarbete
Söndagen inleddes med om möjligt ännu varmare och soligare väder än lördagen.

Ruta 1 innehöll denna gång ett litet vattenarbete, där deltagarna fick ställa upp sig vid en å. Framför sig hade de en skytt och längre ut en kastare. Kastaren rörde sig framåt och kastade en dummy allt längre och längre ut i ån medan kasten markerades av skott från skytten.

Domaren John Greeves talade om att den första apporten skulle hämtas in av lagets 1:a, andra apporten av lagets 2:a och så vidare. En hund fick vara ute i taget och när apporten var inlevererad så kunde nästa hund sändas ut.

Det gällde att hundarna hade fokus på sin uppgift och inte glömde bort sin apport. Varje gång en förare tvingas ta till pipan så tappade laget poäng, för en hund som ser en apport skall inte behöva styras upp till apporten.

Här kunde man se en del skillnader i lagens sätt att jobba. Danmarks lag 1 med bland annat Danny Fraser höll hela tiden kontroll på varandras hundar och stöttade varandra maximalt. Även många av de mellaneuropeiska lagen jobbade mycket för varandra och hade full koll på hela rutan inklusive var deras kamrats hund befann sig någonstans.

Kanske det är ett typiskt landsdrag att hela tiden förmedla sig med varandra på ett högst påtagligt sätt och dessutom avsluta med en så kallad ”high five”.

Fingerad klappjakt
Ruta 2 leddes av domaren Graham Stephenson, samma man som under lördagen hade tilldelats ett mycket begränsat område. Nu var han definitivt nöjd och tog fram lagen två och två.

De fick ställa upp vid var sin markeringskäpp och vända sig mot ett buskage där man på Grahams direktiv startade en fingerad klappjakt mot deltagarna. Hundarna fick höra en massa rop och skott samt se en mängd dummies kastas högt ur buskagen mot sig.

Efter ett tag upphörde drevet och nu vände Graham på ekipagen och gav en förare i taget uppgiften att dirigera sin hund cirka 60-70 meter ut till en specifik plats där det fanns en dummy.

Det gällde att i det höga gräset ha bra linjetag på sin hund för att inte få in fel dummy. Sverige gjorde bra ifrån sig på denna ruta och man kunde skönja att lagen skulle ha möjlighet att avancera i prislistan, men mycket återstod fortfarande.

Ruta 3 bestod av en dubbelmarkering på relativt långt avstånd på en kortväxt äng som låg i träda, men innan markeringarna hämtades in av var sin hund, så skulle lagets första hund plocka in en dirigering allra först.

Det gällde således att ha en säker första hund för att inte för mycket tid skulle gå åt vid dirigeringen, utan att man skulle kunna hinna med att få in de två markeringarna av var sin hund.

Ruta 4 innehöll ett sökområde på cirka 60x80 meter. Rutan var utformad så att förarna inte kunde se hunden mer än när de sände ut hunden och längst ut. Man hade maximalt 10 minuter på sig och tidspressen innebar, eftersom det bara fanns tre dummies i området, att sista hunden hade ett jättejobb att lokalisera och försöka få in den sista dummyn tillbaka till sin förare.

Det var stundtals så att man med lite tur kunde se hunden ute i det höga gräset, men det var inte en enkel uppgift och här var det en del lag som missade sin sista apport.

Arbete under tidspress
Ruta 5 innehöll att lagets tre hundar skulle ta in så många dummies som möjligt under 5 minuter.

Man startade med en kort walk-up. Under tiden som ekipagen rörde sig framåt gick en skytt och en kastare vid sidan av ekipagen. Skytten sköt ett skott och kastaren skickade iväg en dummy.

Totalt fyra dummies kastades men alla vid sidan av det område som skulle genomsökas. Ekipagen stoppades upp av domaren och man anvisades sitt område cirka 50-60 meter ut dit en hund i taget skulle sändas att söka igenom terrängen och ta in sin dummy.

Det gick inte att tidsmässigt få in alla nio dummies som fanns utlagda även om Ungerns lag 1 lyckades med bedriften att få en fullpoängare på alla tre ekipagen i laget.

De bästa orkade hela vägen fram
Det stora problemet för samtliga lag var att kunna hålla koncentrationen uppe under hela dagen. Även om det kunde komma en svacka så gällde det att bita ihop igen och fokusera på sin uppgift, något som skiljer de främsta från de lag som hamnar något längre ner i prislistan.

Omkastningarna kom också. De lag som jag själv hade iakttagit under lördag och söndag och som hela tiden hade stöttat varandra på ett föredömligt sätt, hade också successivt avancerat på resultatlistan.

Danmarks lag 1 med Jan Lorenzen, Danny Fraser och Annika Christiansen hade prickat in formen helt rätt. Att laget dessutom genomförde en strålande coachning blev pricken över i.

Med totalt 540 poäng tog laget hem mästerskapet bara en poäng före Schweiz lag 2 med Werner Haag, Helen Bosshard och Beate Haag.

Trean Österrikes lag 1 med Andreas Pözlberger, Waldemar Allmeier och Kurt Becksteiner fick finna sig i att bli ”distanserade” med sina 533 poäng.

Dessa tre lag stod i särklass och vann tack vare en mycket bra lägstanivå i sina prestationer. Jämnheten var frapperande och det var säkert så att Beate Haag från Schweiz svor många gånger över sin oturliga nolla från lördagens ruta 2. Det var för övrigt den enda nollan för de tre främsta lagen under hela helgen.

Svenska placeringar
Även våra svenska deltagare fick en hel del omplaceringar under söndagen. Sveriges lag 3 med Tomas Söderström, Annika Hector och Jan Wiberg hade trots alla byten av lagdeltagare lyckats riktigt bra under söndagen och placerade sig bäst av de svenska lagen med en delad 8:e plats och 479 poäng.

Sveriges lag 1 med Lena Bratsberg-Karlsson, Ingela Funck och Karin Thunander hamnade på en 11:e plats, Sveriges lag 4 med Anders Carlsson, Johan Hjerpe och Mirjam Axner hamnade på en 15:e plats och slutligen Sveriges lag 2 med Birgitta Bernadotte, Fredrik Lindström och Hans Richter spurtade upp sig till en bra 17:e plats.

Schweizisk-svenska ramgångar
Helen Bosshard från Schweiz lag 2 var helt outstanding denna helg. Med sina totala 192 poäng av 200 möjliga hade hon på de 10 stationerna fått ihop 6 fullpoängare (20 poäng), en 19 poängare, två 18 poängare och en 17 poängare.

Det fanns ingen som kunde följa detta ekipage. Även detta var en framgång för Sverige. Helens hund är från svenska Kennel Moorman med de framgångsrika uppfödarna Lasse och Anna-Karin Hedman som har all anledning att sträcka på sig. Det schweiziska laget bestod förutom Helens labrador retriever, av två golden retriever.

Det ”fria tyska laget”
Som kuriosa kan nämnas att lördagens ledarlag var det så kallade fria tyska laget, det vill säga ett lag som inte hade nominerats av sin klubb. Laget slutade så småningom på en fantastisk fin 6:e plats och lagets bästa poängplockare var Betty Schwieren med en chesapeake bay retriever som samlade ihop totala 173 poäng av de 200 möjliga.

Det tillhör inte vanligheterna att denna typ av retriever kommer så långt upp i toppstriden vid en working test. Det hela slutade som det börjad med en hornblåsarfanfar och högtidlig prisutdelning. Alla hade stormtrivts även om värmeböljan stundtals blev svår både för hundar och förare.

Enda smolken var möjligen de höga priser som matpaketen kostade och som en del förare vi pratade med, menade att kostnaden inte stod i proportion med vad man bjöds på. Detta skall dock inte skyllas på arrangören som hade lejt bort all förtäring till ett cateringföretag. Äras den som äras bör och Dansk Retriever Klubb kan med heder se tillbaka på ett bra arrangemang.