Brukshundar: VALLHUND SM 2010

SM-guld till Henrik Nilss on & Bozz – igen!

Under tre höstdagar, första helgen i september, skulle årets bästa svenska vallhundsekipage sållas fram. På ett nytröskat fält, på gångavstånd från Maglarps gamla stenkyrka, strax bortom E6an mellan Trelleborg och Malmö, skulle 60 deltagare först bli 30 och nästa dag 15. På dag tre skulle årets mästare krönas…

Medaljörerna: Henrik Nilsson och Bozz, guld, Kati A. Meine med Loki, silver, och Gunnel Boström med Suck, brons.

Äntligen stod kommunalrådet vid vallhundsbanan. I nyputsade skor och välkammat hår välkomnade kommunens starke man tävlande och funktionärer till Trelleborg. Men morgonen var huttrig och hos dem på plats denna tidiga timme var det nog snarare banan, tävlingsmomenten och den strategi man hade gjort upp, som upptog tankarna. Så här någon timme innan start var ju alla presumtiva mästare. Just nu hade alla samma chans.

Intressanta domarnamn
Något senare hade domarna – de två engelska stjärnvallarna – Tom Lawrenson och Stephen Duckworth – klängt upp i sin täckta vagn och stod beredda inför tävlingsstart. Den publik som började komma in på området stirrade förvånat rakt in i en gröntäckt vagn som effektivt dolde tävlingsfältet.

Snart letade man sig dock fram längs sidan av banan där man fällde upp medhavda stolar eller ställde sig utmed stängslet att följa tävlingen – till största delen på avstånd. Härifrån kunde man se de vitmålade grindar som utgjorde tratten, och den singelring som markerats på åkern. Grindarna där hämtning och drivning skulle ske lyste också vita – men långt borta. Här behövdes kikare.

Man slogs dock av att årets tävling skulle gå i helt rätt färg, som en höstinredning från Ikea, beige, gyllenbrunt, brunt och så lite gult som mötte blå himmel och små vita moln.

Tre banor i en
Tre varianter av samma bana, en per dag, var planerade. Vartefter ekipagen blev färre, ställde banan högre krav på de tävlande. Dag för dag skulle den bli lite längre, lite svårare. Första dagen hade varje ekipage tolv minuter på sig för att fullfölja de fyra momenten: hämtning, drivning, (fjärr arbete) samt tratt och singling (när arbete). Och max hundra poäng per domare skulle delas ut.

Birger Svensson med sin alltid beredda Vippa under andra dagens tävlan.

Det började bra
Inte helt oväntat gjorde några tidigt startande nummer riktigt bra ifrån sig. Gunnel Boström med Suck, Susanna Arpö med Ila och Henrik Nilsson med Bozz visade hur banan skulle komma att te sig. När en handfull ekipage hade gått såg man tydliga tecken på att dagens utslagsmoment skulle vara hämtningen.

Den var som vanligt det högst poängsatta momentet, men också det som satte mest käppar i hjulen. En del hundar hittade inte ens djuren utan fick bryta utan att ha kommit igång. Däremot tycktes de två sista momenten, tratten och singlingen inte utgöra några speciella problem. De tävlande skulle alltså testas vid hämtet. Förra årets SM-segrare, Henrik Nilsson och Bozz, visade en bra omgång överlag, och även Heidi Billkvam med Emma levererade en snygg omgång.

Framför allt med en fin drivning som säkert skulle betala sig bra. Även Liselott Hansson med Somolli och Kent Rydin med Marco lyckades få till riktigt bra omgångar.

Snabba omkastningar
Efter lunchtid började flera av de sena startnumren tränga sig in och ganska snart rördes det om i resultatlistan. Liselotte Hansson och Hjalmar lyckades få goda poäng och Birger Svensson med Vippa gick in och visade hur rutin ser ut. En bra hämtning, gott närarbete och bara några få missar förde dem uppåt på poängstegen.

Även Carina Johansson med Josh gick som vanligt en kontrollerad omgång. En som imponerade stort under dagen var Karin Söderberg som tycktes gå vidare med sina båda hundar, Zap och Nix.

Ännu en förare som skulle få med sig två hundar till lördagen var Ann Blomkvist som tog trygga poäng med Jed och som med Bell levererade dagens kanske bästa hämtning.

Lång dags färd mot natt
Inte förrän åtta på kvällen kunde de sista funktionärerna packa sina bilar och ge sig hemåt. På sekretariatsvagnens kortsida satt då de obönhörliga resultate.

Vilka skulle få fortsätta att nära hoppet om en medalj och för vilka var årets äventyr slut?

Flera spännande ekipage hade gjort sitt. Björn Mattsson med sina två hundar Borris och Dot samt Karl- Erik Tibblin – som startat i över 60 (!) SM – nu med Gel. Och på den bedrövligaste platsen av alla – precis nedanför nedflyttningssträcket – kom Eva Eriksson med Nike.

Föga förvånande var det dock att
hitta Birger Svensson och Vippa på den övre delen av listan, tillsammans med bland andra Henrik Nilsson och Bozz, Håkan Hägglund med Ike, Jonas Gustafsson med Tyke, och Anna Hall med sina hundar Dimma och Icka.

Nya tuffa moment
Och så steg solen över Maglarps kyrka även dag två, över de vita kalkonerna som larmade vid infarten, över banan och den illa placerade domarvagnen. Och förstås över startlistans 30 kvarvarande ekipage.

Antalet får hade ökats i varje grupp och banans svårighetsgrad hade skruvats upp. Två nya moment hade förts in: Delning – där två märkta djur skulle delas ifrån flocken, samt Fållan som ersatte gårdagens tratt. Här skulle djuren drivas in och en grind stängas.

Först ut var Anna Hall med Icka som gjorde en i stort sett fulländad hämtning, och även bjöd på trevlig kommunikation och bra kontakt med hunden. Därefter skulle vi få vänta till startnummer nio och Kati A. Maines med Loki, innan något riktigt spännande hände. De bjöd på en närmast perfekt omgång. Hämtningen kan inte ha stått Annas långt ifrån, och när ekipaget tog tag i närarbetet visade det sig att fållan och singlingen måste ha gett full poäng. De kunde gå av banan med gott mod.

Därefter följde ett förhållandevis jämnt startfält. Startande nummer 27, Henrik Nilsson med Bozz, gjorde en bra omgång och deras hämtning blev en av dagens bättre.

Till sist – med startnummer 30 – kom startfältets äldsta hund, Vippa, med Birger Svensson. Lungt och effektivt skrapade de ihop en icke oansenlig mängd poäng som visade på ekipagets jämna och stadiga samarbete.

Även om mycket stod på spel den här dagen karaktäriserades den av ett lugn utan alltför många överraskningar. Här krävdes upp till bevis för att den första dagens resultat inte bara var en tillfällighet. Startfältet skulle än en gång halveras, och i god tid före solnedgången kunde nu till sist de 15 som skulle gå vidare till SM-final andas ut.

Utslagsgivande finalpass
Så var det finaldags och skarpt läge. Åter hade banan försvårats. Det som tidigare hade varit en hämtning hade nu blivit en dubbelhämtning – två grupper bestående av sju djur som skulle föras samma till en och drivas fram nästan en kilometer till föraren.

Birger Svensson med sin alltid beredda Vippa under andra dagens tävlan.

Sedan en fråndrivning enligt samma recept som tidigare dagar. Dagen skulle så krönas med en sortering och slutlig indrivning i fålla. Vid sorteringen skulle nio märkta djur sorteras ifrån. De fem kvarvarande skulle drivas in i fållan där sluttid klockades.

Allt skulle ske på 25 minuter Det startfält som till sist hade kvalificerat sig skapade förväntningar. Visst saknades vissa, men vi skulle ändå bjudas på fin vallning och spänning av: Henrik Nilsson & Bozz, Zonja Ottosson & Zting, Ann Blomkvist & Jed, Anna Hall & Icka, Roger Nilsson & Rob, Kati A. Maines & Loki, Birger Svensson & Vippa, Heidi Billkvam & Emma, Tommie Frank & Zed, Peter Nilsson & Tarzan, Håkan Hägglund & Ike, Gunnel Boström & Suck, Kent Rydin & Marco, Liselott Hansson & Hjalmar samt Mikael Larsson & Lassie.

Hämtning men ingen sortering
Det såg ut att bli en varm sensommardag. Redan tidigt pryddes en och annan långärmad tröja av en svettrand utmed ryggraden, och inte en vindpust rörde banans drygt decimeterlånga halmstubb när Henrik, med startnummer ett, skickade ut Bozz.

Ekipaget inledde med en dubbelhämtning som såg så lätt, så lätt, ut. Bozz rundade djuren på lagom avstånd, kröp upp bakom dem och drev dem sedan mot Henrik. Halvvägs fick Bozz ett look back-kommando och vände sig raskt om och stack iväg efter grupp två. Inte heller drivningen pekade på några dolda faror, så när närarbetet tog vid var stämningen avslappnad runt banan. Det brukar vara en av Bozz starka sidor, men i dag skulle det bli annorlunda.

Sorteringen ville sig inte och först
efter visst bestyr lyckades de dela upp djuren. Applåder! Trots svaj i sorteringen, hade det sett förhållandevis lätt ut. Som tredje startande kom Ann Blomkvist och Jed, som tidigare visat god form. Men de fick aldrig något riktig flyt och fick även problem med sorteringen. Efter flera försök gick tiden ut, de sista momenten blev poänglösa.

Roger Nilsson och Rob bjöd på en underhållande omgång. En bra förstahämtning inledde följd av en godkänd andra hämtning. Sista delen av hemdrivningen blev däremot inte lyckad, men poängen räddades av en bra drivning med få misstag.

Så dags för sortering och fålla. Inom den stora markerade ringen i marken gick det trögt, och vi förstod att just de här momenten inte skulle bli så lätta. Vid en sortering ”klyvs” inte gruppen som vid momentet delning, utan man sorterar ut de djur som är märkta. Det får aldrig ske handgripligen utan genom att man skapar luckor i djurguppen där hund eller förare kan gå in och fösa bort djur.

Nu höll sig ”fel” djur envist samman – och vi fick se årets actionsortering när Roger med liv och lust, halkande och slirande, med en snabb och aktiv hund till hjälp till sist lyckades dela av gruppen. Dessvärre hade mycket tid gått och när han försökte hinna med dagens sista moment, fållan, kom ett utsorterat får tillbaka. Även om ekipagets insatser inte gjorde tillräckligt stora avtryck i resultatlistan fick de dagens längsta och hjärtligaste applåd.

Fållan fällde åter
Startande nummer sex. Kati A Maines med Loki hade gjort bra ifrån sig under de två tidigare dagarna, och nu var det dags. Skulle de kunna få lite stil på närhanteringsarbetet måntro?

Loki hämtade och drev fram, snabbt och lätt, mot Kati. Och ivrigt och lätt som i dans inleddes drivningen. Exakt hur det gått i de olika grindgenomgångarna var svårt att se från åskådarhåll, men klart var att djuren gärna lät sig hanteras av den här hunden.

Sorteringen inleddes nära fulländning och tog inte lång tid. Det borde finnas gott om tid för sista momentet, fållan. Loki smög på fåren och Kati arbetade föredömligt, lät ingenting ske i hast, utan gav lugna kommandon, lät hunden samla sig och återta kontrollen innan de gick vidare. Men så började orken tryta för tävlingens yngsta hund och någon fålla blev det inte. När tiden till sist var ute hade de tappat det sista momentet. Men vilket åk!

Birger Svensson med Vippa gjorde ett bra första hämt, men därefter blev arbetet lite tveksamt. Vippa hittade inte riktigt, utan fick söka sig fram till grupp två. En bra drivning tog vid, men så var det då närarbetet. De här djuren hade inga planer i världen på att låta sig sorteras. Marken började bli torr och det dammade från fårens klövar när de tvärvände och hundens snabba rörelser täcktes också i damm. Ekipaget höll ut till sista minuten, men hade gjort slut på alla poäng i sorteringen och skulle därmed inte heller få betalt för fållan.

Startande nummer åtta, Heidi Billkvam med Emma, gjorde ett bra åk, där båda hämtningarna var balanserade och fina, men där tyvärr det där lilla sista saknades. En missad grind skulle kosta för mycket i drivningen. Trots det gav ekipaget ett samspelt intryck och blev ett av de få som tog poäng i sorteringen. Tyvärr med så liten tidsmarginal att fållan inte blev aktuell.

Ovisst i halvtid
När nu halva startfältet gått, var poängstatusen ännu oklar. Sorteringen var självklart på allas läppar. Efter lunch-uppehållet hade spänningen börjat förskjutas från att handla om total poängen till vilka som skulle klara sorteringen och komma hela vägen till slutmomentet fållan.

Kanske var det Gunnel Boström med Suck som skulle gå hela vägen? Från långt avstånd kunde vi ana ett dubbelhämt som måste ha varit nära felfritt. Hundens lyhördhet var synlig även i drivningen trots att de missade en av grindarna.

I sorteringen fick vi se ett proffsigt och aktivt samarbete. Men precis som för flertalet skulle tiden rinna ut, och med bara ett får kvar fick de ge sig utan poäng för fållan.

Repris för fjolårssegraren
Slutligen hade alla femton ekipage gått och resultatet slutannonserades. Kommunalrådet delade glatt ut priser och protokoll och tog i hand ända tills alla fått del av det fina prisbordet. Högst upp på pallen – med dagens i särklass bredaste leende – stod för andra året i rad Henrik Nilsson och Bozz, de enda som hade klarat hela banan.

Som silvermedaljör tassade unga, duktiga Loki med matte Kati A Maines. Ett oväntat men välförtjänt ekipage, där fyra ynka poäng skilde till segraren. Som trea – med dagens bästa hämtpoäng – lyste Gunnel Boström med Suck, som imponerat med en tät och samlad omgång.

Med facit i hand kan nu helgen summeras: Så roligt med domare från andra vallhundsmiljöer som var så uppriktigt positiva till den höga nivån på det svenska vallhundsarbetet. Men så besvärande att ett så vardagligt moment som sortering skulle komma att sätta käppar i hjulet för de flesta av Sveriges bästa vallhundar.

Så härligt med Öresundsvallarnas duktiga funktionärer som under tre hektiska dagar kunde hålla jämnhet, lugn och flyt i allt. Men så synd att man inte lagt krut på att göra tävlingen mer tillgänglig för besökarna. Så härligt med fint väder, glada människor och glittrande priser, men så synd att dagarna gick så fort!

Vardagen trots allt viktigast
Svenska Vallhundsklubben arrangerar genom sina lokalklubbar ute i landet allt fler tävlingar på olika nivåer och för många är inte tävlingssäsongen slut efter den här dagen. Fler poäng ska jagas till kommande cuper och mästerskap. Men om detta är något som rör oss människor, så intresserar det knappast våra hundar.

Deras drivkrafter sitter djupt nere i lust och vilja, och de jobbar så länge vi ber dem. I fårhus och fållor, på beten, på tävlingar, vid lastningar och i förflyttningar. De finns alltid där, för den som en gång arbetat med en tränad vallhund finns inte några alternativ.

Tävlingar sätter fingret på och triggar våra förare att utveckla metoder och modeller och att hålla sina hundar i trim är bra – men det är hemma på gården hundarna utför det viktigaste uppdragen.

Det är också en risk att man, som Uppdrag granskning visar, får en sjuk hund som kräver mycket vårdinsatser och medicinering och det var kanske inte något man räknat med från början. Dessutom kan flytten i sig och miljöombytet utlösa kraftiga stressreaktioner hos hunden.

Svenskt mästerskap nu även för ungdomar

Ett nytt mästerskap är ungdoms-SM i fårvallning. I år hette segrarna Frida Greis och Mick.

Otto Ramsay och Lad tävlade både i SM-kvalet och på ungdoms-SM ”Jag jobbar med får varje dag och har tre border collie som hjälper mig. Vallningen är det roligaste jag vet.”

Det var tre ganska nervösa ekipage som under lördagen gjorde sig beredda att ge sig i kast med varsin USM-start. Josefine Johansson med Troy, Frida Greis med Mick samt Otto Ramsay med Lad hade alla laddat för att äntra banan: Nummerlappar, stavar och varsin hund i koppel på vänt, strax bakom domarvagnen.

När de två brittiska domarna tog välförtjänt lunchpaus, avlöstes de av danske Finn B. Petersen som samlade de tre ungfinalisterna och bjöd på en noggrann genomgång av banan.

Någon större skillnad från den ordinarie banan var det inte. Man hade dock kortat hämtningssträckan något. De skulle på femton minuter hämta, driva, dela, driva in fem djur i fållan och slutligen singla ut ett djur. Finn pekade och visade, och de tävlande nickade och memorerade.

Först ut var Frida och Mick, som – efter att ha vunnit de båda kvaltävlingarna som gick i maj – måste beskrivas som dagens favoriter. De gjorde ett godkänt hämt och en bra delning men fick brottas för att klara fållan.

Efter ett hyggligt arbete tog de sig dock runt banan och kunde till sist kvittera ut 70 poäng av 110 möjliga.

Så var det dags för Otto och Lad. Ekipaget hade kvalat till ”stora” SM också och hade dagen före haft chansen att känna på banan. Var det en fördel eller en nackdel?

Då hade han brutit, och frågan var om det skulle gå bättre nu? Men precis som dagen före stannade Lad i utgången och verkade helt enkelt tycka att djuren var för långt borta. Gårdagens försök spökade ännu, och till sist tvingades Otto bryta även den här gången.

Inte heller Josefine och Troy kom igenom hämtningen och tvingades ge upp. Det betydde att Fridas och Micks poäng skulle stå sig hela vägen till ett guld!

Domaren om U-SM

Otto Ramsay och Lad tävlade både i SM-kvalet och på ungdoms-SM ”Jag jobbar med får varje dag och har tre border collie som hjälper mig. Vallningen är det roligaste jag vet.”

Finn B. Petersen arbetar gärna med yngre förmågor och ser ungdoms-SM som ett bra sätt att få vana vid tävlandet.

–De som tävlande här hade bra koll och fint samarbete, men brist på erfarenhet. Det är bra att de får en positiv upplevelse, säger han.

Men vad skiljer bedömningen på ett USM från en ordinarie SM-tävling?

–Som domare hade jag en chans att stödja dem under gång och samtidigt ge lite förslag. Jag har också i min bedömning varit noga med att tala om varför jag drar poäng. Jag skriver tydliga kommentarer och bedömer heller inte lika hårt som vid den ordinarie SM-tävlingen.

Något som underströk Finns hållning var också diskussionen med tävlingsledningen där man enades om att låta de två som inte klarade banan att göra en omstart utanför tävlan. Med bara halva hämtsträckan fick de en chans att visa mer av sina hundar, och Otto och Lad drog ihop 79 poäng medan Josefine och Troy slutade på 53 poäng.