Västgötaspetsens förflutna är dunkelt, det tvistas fortfarande om huruvida rasen är ursvensk eller om dess bakgrund finns att söka på Brittiska öarna. Där finns en snarlik ras, welsh corgi pembroke. Likheten kan möjligen förklaras av att vikingarna tog sina boskapshundar med på sina härjningståg. Men det kan ju även ha varit omvänt, dvs. att vikingarna tog walesiska hundar som byte och förde med hem till Sverige. Rasens spetskaraktär ger lätt skäl att tro att det är en svensk ras, men vissa hävdar att den genom sin kortbenthet inte kan vara släkt med de högbenta nordiska spetshundsraserna. Västgötaspetsen räddades åt eftervärlden i början av 1940-talet. År 1943 godkände Svenska kennelklubben rasen.

Idealmankhöjden för hanhundar är 33 cm, för tikar 31 cm. Pälsen är halvkort, hård och tätt åtliggande, vanligen stålgrå eller gråbrun, även grågult och rödgult accepteras. Mörkare täckhår skall finnas på nacken, ryggen och buksidorna och med s.k. vargtecken i ljusare nyanser av ovannämnda färger, creme eller vitt. Västgötaspetsen har onekligen ett litet udda utseende, som en stor hund med korta ben. Den är låg och långsträckt och har kraftig kropp. Hållningen och uttrycket vittnar om vaksamhet, livlighet och energi. Valpar föds ofta stubbsvansade.

Rasen är en populär sällskapshund, men den används fortfarande för de arbetsuppgifter man tror vikingarna gav den, dvs. att valla boskap och vakta gården. Särskilt i Västergötland finner man hundar som har denna ursprungliga sysselsättning. Numera registreras ca 200 hundar årligen hos Svenska kennelklubben.

(Vall- och sällskapshund inom FCI Grupp 5, nr 14)