Mest känd är lapphunden som renskötarens vallhund, men rasens ursprungliga uppgift var under årtusenden att jaga. Med stor sannolikhet var det samerna som för länge sedan förde med sig rasens förfäder till de norra delarna av Skandinavien. Samernas rennäring i den nuvarande intensiva formen är en relativt ny företeelse. Den genuina lapphunden befann sig som ras i kris i början av 1900-talet. Antalet "rena" lapphundar reducerades starkt. Lapphunden räddades åt eftervärlden av sydsvenska hundentusiaster.

Hos Mary Stephens på godset Torne i Småland förädlades på 1940-talet och framåt det som fanns kvar av den ursprungliga svenska lapphunden. Som kuriosum kan nämnas att Svenska kennelklubbens första stambok från 1893 upptar som Nr 1 och första registrerade hund i Sverige en Nordisk spets A, som var en långhårig, kortsvansad lapphund.

Idealmankhöjden för hanhundar är 48 cm, för tikar 43 cm. Pälsen skall vara riklig och av s.k. strittande (utstående) täckhårl. Numera ses endast enfärgat svart. Rostfärgad skiftning, s.k. solbränna anses som typiskt liksom att den gamla ullen när den fälls i sjok har en brun färg som liknar brunbjörnens. Lapphunden är precis som andra spetsar vaksam och tillgiven. Den är robust och härdig vare sig det gäller arbetsuppgifter på fjällvidderna eller i skogar fyllda med djup snö. Rasen är lättlärd, arbets- och samarbetsvillig

Som renvallare används lapphunden alltjämt av samerna, även om moderna hjälpmedel har reducerat behovet. Rasen är därför numera främst en uppskattad sällskapshund. Det registreras drygt 160 hundar årligen hos Svenska kennelklubben.

(Vallande spets och sällskapshund inom grupp 5, nr 135)