Jämthunden hör, liksom lajkorna, till norra barrskogsbältets storvuxna jaktspetsar. De kom troligen hit med jägarfolk som för tusentals år sedan befolkade Sverige. Norrmännen beslutade t.ex. redan 1877 att den mindre, grå spetsen skulle heta norsk älghund, i Sverige allmänt kallad gråhund. Men den större varianten, som förekom främst i Jämtland, fick inte riktigt rum inom ramen för gråhundstandarden. Under 1930-talet tog debatten ny fart, nu med spridning även i rikspressen. Det som i hundsportens historia benämns jämthundskalabaliken fick sin lösning 1946 genom att Svenska kennelklubben erkände den stora jaktspetsen som egen ras under namnet jämthund.

Idealmankhöjden för hanhundar är 61 cm, med en tillåten variation av 4 cm över eller under. Idealmankhöjden för tikar är 56 cm, med en tillåten variation av 4 cm uppåt och nedåt.

Pälsen på kroppen skall ha åtliggande täckhår, på halsen, svansen och benens baksidor är den längre. Färgerna är snarlika vargens och kan skifta från ljust grått till gråsvart. På kinderna, nosen och strupen och över ögonen har den vargens typiska ljusa markeringar.

Jämthunden är rektangulär till sin kroppsform, kraftig och samtidigt stark och smidig. Till karaktären är den självsäker, värdig, tillgiven och vänlig. Rasen är en enastående älghund. Med sitt dova, monotona skall kan den få en älg att stå stilla, som om den vore hypnotiserad, tills jägaren hinner fram. Det finns t.o.m. jämthundar som har tillräcklig skärpa för att tvinga en vresig gammelbjörn att stanna upp. Det registreras numera ca 1 600 hundar årligen hos Svenska kennelklubben.

Jämthund, jagande spets inom FCI grupp 5, nr 42)