De svenska stövarna stammar från kontinentala stövare som kom till Sverige under framför allt 1600- och 1700-talen med hemvändande officerare från krigen i Europa. Även engelska raser, som foxhound, harrier och beagle, användes i avelsexperimenten. Rasen kallades tidigare svensk stövare men fick 1921 namnet hamiltonstövare efter en av rasens främsta förespråkare och uppfödare, greve Adolf Patrik Hamilton, Svenska kennelklubbens grundare. Mankhöjden för hanhundar är 53-61 cm, ideal är 57 cm; för tikar 49-57 cm, ideal 53 cm. Pälsen skall vara kort, slät och blank. Färg är varmt rödgult med väl avgränsad djupsvart mantel samt med symmetriska vita tecken på tassarna och benen samt på bröstet, nosen och svansspetsen. Hamiltonstövaren skall ha rektangulär kropp och ge intryck av utpräglad kraft och uthållighet. Den får inte se tung ut utan skall vara kraftig men snabb. Halsen skall vara lång och kraftig. De främsta skillnaderna mellan finsk stövare och hamiltonstövare ligger i huvudets typ och i mankhöjden samt i att hamiltonstövaren är något kortare i kroppen.

Hamiltonstövaren används främst som har- och rävhund. Den följer, dvs. driver, villebråd genom att med nosen mot marken och under skall följa bytets vittring och måste därför ha starkt utvecklad nacke och välvinklade skuldror och inte minst ett klangfullt skall som hörs vida omkring och som därmed vägleder jägaren. Rasens goda mentalitet och vänlighet har också bidragit till att den har blivit så populär. Har- och rävjägarna vill inte ha rådjursdrivande stövare och uppskattar därför också hamiltonstövarens dresserbarhet. Det registreras ca 7-800 hundar årligen hos Svenska kennelklubben.

(Hamiltonstövaren är en drivande hund inom FCI Grupp 6, nr 132)