De svenska stövarna stammar från kontinentala stövare som kom till Sverige under främst 1600- och 1700-talen. Gotlandsstövaren fick sin första standard fastställd 1920, men den kom bara att gälla i tio år. År 1930 bestämde Svenska kennelklubben att rasen skulle uppgå i smålandsstövare och anges som en gul variant av denna, efter endast fyra år beslöts att den i stället skulle införlivas med hamiltonstövare. Det hade länge varit känt att det föddes gula hamiltonvalpar, men trots det inte var en accepterad färg behölls de ibland. I folkmun kallades de förr gotlandsstövare, en naturlig benämning eftersom flertalet lär ha funnits på Gotland där den utvecklade en egen typ. Det har under åren gjorts framställningar för att bevara rasen men inte förrän 1989 arrangerades en regelrätt mönstring på Gotland. Det befanns att stammen hade vissa möjligheter att överleva som egen ras, och rasen fick därmed egen status i december 1990 för en period av tio år, efter vilken en ny utvärdering skulle göras. Den tiden är numera utsträckt till och med år 2004.

Idealmankhöjden för hanhundar är 52 cm, med en tillåten variation från 48 till 56 cm. Ideal för tikar är 48 cm, med tillåten variation från 44 till 52 cm. Pälsen skall vara kort, grovt och tätt åtliggande. Färgen är gul till gulröd med mindre symmetriska vita tecken. Gotlandsstövaren skall vara ädel och rektangulär i sin kroppsbyggnad men ändå ge intryck av uthållighet och styrka.

Rasen används främst vid jakt på hare. Det är den till antalet minsta stövarrasen i Sverige och Svenska kennelklubben registrerar ca 15 årligen.

(Drivande hund inom FCI Grupp 6, rasen är dock inte erkänd av FCI).