När – och varför – säger du nej till en valpspekulant?

Uppfödare är givetvis ingen homogen grupp människor utan individer. Med fallet i tingsrätten i åtanke, då en uppfödare inte ville sälja valp till ett lesbiskt par, kontaktade Hundsport några väletablerade uppfödare och frågade om deras personliga tankar gällande valpköpare. Uppfödarna fick uttala sig helt anonymt och utan att behöva tänka på ”vad som lämpar sig i tryck”.
Vår fråga löd kort och gott: Vem vill du sälja till, eller snarare, vem vill du definitivt inte sälja valp till?

Uppfödare A föder upp en mellanstor ras som ursprungligen är en jakthund, men numera till stor del innehas av icke-jagande personer.

Så här berättar A:
”Först och främst finns det ju ett antal namn som cirkulerar bland uppfödare inom rasen. Det är mest människor som har hög omsättning på sitt hundinnehav. Det köps valp på ett ställe, som sedan kanske inte anses duga för utställning, så då går man till nästa uppfödare. Sådana köpare vill man definitivt inte ha.

Likaväl är jag tveksam inför alla som samlar på sig en massa hundar i rask takt. Dit vill man inte heller sälja.

En annan grupp är dom som köper en valp med tanke att avla på den. Nu menar jag förstås inte andra uppfödare, eller uppfödare av annan ras. Utan snarast dom som bara har begränsad hunderfarenhet och genast tänker på att föda upp kullar. Fast dit kan jag förstås sälja efter att jag har beskrivit hur mycket arbete det ligger bakom en bra avelshund. Dom flesta i den här gruppen kan man vanligtvis tala tillrätta.

Prutare stoppar man redan vid första telefonsamtalet, likaså dom som vill idka byteshandel eller köpa på avbetalning. Man kan väl säga att ’knäppskallarna’ inte kommer längre än till första telefonsamtalet.

Sedan är det gruppen familjer med många små barn. Där beror det helt på hur barnen uppför sig när dom kommer hit.

Rasen jag föder upp är aktiv och kräver en hel del motion, så jag är inte överförtjust i förstagångsägare som befinner sig kring de 70. Där försöker jag leda in på något enklare i hundväg.

Samma sak gäller nog extremt feta människor. Där kan jag också tycka att det vore bäst att välja en mindre krävande ras.

Jag har däremot sålt hund till rullstolsbundna, och det har fungerat jättebra, men handikappade människor har oftast ett nätverk av hjälpande människor runt omkring sig.

Heltidsarbetande går också bra, bara dom har löst passningsfrågan. Egentligen är det mesta förhandlingsbart…det beror på hur köparen lägger fram det, och vanligtvis räcker det att man träffar personen i fråga för att man ska känna om det känns bra.”

Uppfödare B föder upp en av de största och tyngsta raserna.

Så här resonerar B:
”Folk som pratar Rinkebysvenska kommer inte längre än till det första telefonsamtalet. Det har egentligen inte med fördomar mot en speciell grupp utlänningar att göra, utan handlar mer om att jag verkligen är livrädd att mina hundar ska ingå i någon slags pitbullkorsning. Jag vet att detta är lite som att dra alla över en kam, men det blir faktiskt enklast så. Kommer köparen däremot på rekommendation kan han eller hon få komma från vilket land som helst.

Små barn i familjen kan vara knepigt. Jag föder upp stora hundar som visserligen är snälla, men samtidigt rätt klumpiga. Här lyssnar jag mycket på vad föräldrarna säger. Heter det – hunden får lära sig – då blir det inget köp. Säger dom däremot att barnet får lära sig…ja då tycker jag att föräldrarna är på rätt väg.

Jag säljer inte till folk som ser smutsiga och nergångna ut. Och inte heller till folk med dåliga tänder. Jo det kan låta lite knepigt, men jag resonerar som så att orkar man inte ta hand om sig själv och till exempel sina tänder, ja hur ska man då kunna ta hand om en stor hund?

Däremot säljer jag gärna till arbetslösa, singlar, och har inga som helst problem med folks sexuella preferenser.”

Uppfödare C föder upp en populär ras (modell mindre) inom sällskapshundsgruppen.

Så här tänker C:
”Jag kan nog säga att vi genomgående slipper undan en hel del underliga valpköpare inom vår ras. Priset är troligtvis den viktigaste orsaken, det ligger så pass högt att olämpliga individer blir bortsållade och köpet väl genomtänkt.

Men vilka säljer jag inte till?
Först och främst dom som börjar med att genast fråga om priset. Dom som inleder med att fråga ”hur mycket kostar valparna?” försvinner omedelbart från min lista.

Sedan sållar jag bort alla som vill köpa hund på avbetalning.
Gravida kvinnor är jag också tveksam till, en bebis kräver massor med tid och ork och då är det lätt hänt att valpen kommer i andra hand.

Riktigt gamla människor är jag inte heller pigg på att sälja till, detta må vara en liten ras rent storleksmässigt, men den kräver en aktiv ägare.
Jag säljer inte heller till folk som direkt börjar med att fråga om rassjukdomar, då känns det som om man börjar med att leta fel direkt.
Nu är just den här rasen inget för macho-typer, så man slipper gänget som är ute efter något som kan tänkas hamna i kamphundsvärlden.
Ibland ringer det däremot folk som gärna vill köpa en vuxen hund enbart till sällskap, och det låter ju bra. Ända tills man berättar att man bara ska kastrera hunden först, då är dom plötsligt inte längre intresserade.
Intressant det där med fördomar. Jag hade själv en stor brukshund när jag började med rasen och nekades på grund av detta köp hos en hel del uppfödare.”

Uppfödare D föder upp stora brukshundar.

Så här resonerar D vad gäller att välja valpköpare:
”Det finns två grupper som jag är rädd för. Den ena är givetvis missbrukare och den andra är barnfamiljer. Jag tvingar alla barnfamiljer att hälsa på tillsammans med barnen, då får man en uppfattning om hur pass bra koll dom har på sina ungar. Har man en jäkla massa ungar, ja var finns då tiden att ta hand om och aktivera en stor brukshund?

Dom jag stoppar direkt i telefonen är unga killar med brytning som börjar med att fråga hur mycket hunden väger som vuxen. Men annars stoppar jag vanligtvis inte folk bara efter ett telefonsamtal. Det finns gott om människor som har svårt att utrycka sig i telefon, och skulle jag döma direkt känns det som om jag inte ger dom en ärlig chans. Även om det är en stor och aktiv ras jag föder upp, har jag inget emot att sälja till någon som bor i en etta i innerstaden. Hellre det faktiskt, än någon som bor på en gård och bara kan släppa ut hunden och tycker att det räcker så.

Eftersom detta är en arbetande ras, måste köpare faktiskt ha både körkort och bil, annars finns det ingen chans att gå kurs eller köra bruks.

Egentligen handlar det om personkemi. Man ska känna att det känns rätt, och då blir det bäst också. I vissa fall känns det bara inte bra, utan att man direkt kan sätta fingret på vad som är fel. Men då blir det bäst om man inte säljer. Jag försöker alltid förklara varför jag inte vill sälja. Och det har funnits vissa som varit direkt olämpliga, som man sedan träffar på någonstans med valp från en annan uppfödare. Men varje uppfödare har förstås sina egna riktlinjer.”

Uppfödare E föder upp mellanstora sällskapshundar.

Så här tycker E:
”Först och främst säljer jag inte till heltidsarbetande som tänker åka hem på lunchen för att rasta hunden och tror att det ska fungera. Sedan säljer jag inte till folk som redan har en hund som bara är ett år eller så äldre än valpen. Då blir det garanterat bråk, eftersom hundarna ligger för nära i åldrarna. Jag säljer inte heller till folk som dyker upp i stor grupp och har med sig en expert som genast går in för att skrämma livet ur valparna.

Min ras fäller en del och börjar folk med att borsta av sig kläderna efter första kontakten med mina hundar vill jag inte heller sälja. Dom som börjar telefonsamtalet med att fråga om hur mycket valparna kostar, har hittat helt fel inkörningsport då det gäller mig.

Människorna som berättar att hunden inte får vara i barnens rum och inte i sovrummen och inte i vardagsrummen och inte… Ja, dom får inte heller köpa valp här. Hunden ska faktiskt vara en älskad familjemedlem.

Men egentligen handlar allt om att ha rätt inställning till att ha hund och att personkemin mellan mig och köparen stämmer. Det är det som är det viktiga. När jag nekar folk att köpa brukar jag poängtera att personkemin inte stämmer. Eftersom det är tänkt att vi ska ha kontakt med varandra i upp till tolv år kommer det aldrig att fungera. Och att jag nekar för allas bästa.

Jag säljer däremot gärna till barnfamiljer och till utlänningar och har inga som helst betänkligheter att sälja till udda människor, bara dom har rätt inställning till hund. För det är faktiskt det som är viktigast.”