Min veterinär tyckte att jag skulle ta hjälp av Kjerstin Pettersson när min hund behövde rehabiliteras efter en skada. Lite skeptisk var jag allt, det har ju räckt med koppelpromenader för skadade hundar i alla tider så varför inte nu också?
 Jag bokade dock en tid i en ganska avlägsen framtid, men olika händelser fick mig att tänka om. Dels hörde jag ett väldigt intressant föredrag om rehabilitering och friskvård och dels fick jag av en ren händelse kontakt med en hundägare som hade fått hjälp med sin hund i vattentrasken.
Så jag ringde och bokade en ny tid inom ett par dagar och efter det förändrades min syn på friskvård av hund.
Kjerstin Pettersson gjorde en mycket noggrann genomgång av min hund och hela hans rörelseapparat, och på köpet fick jag en genomgång av min brist på framtidstro.
På sitt mycket lågmälda sätt fick Kjerstin mig att förstå vad som behövde göras för att vovven skulle kunna återgå till ett normalt liv som vallhund. Jag tror att det stod ”skeptisk” med stora bokstäver i min panna vid första besöket, men den texten tvättades bort när min hund skvätte vatten på mig där han gick i trasken.
Det är lite av en utmaning (och det är inget som tilltalar mig) att skriva om ett så svårt ämne som rehabilitering. Min tanke är därför att berätta om glädjen att se sin hund krya på sig och inte en faktaspäckad avhandling.
Opererad för artros
Jag får lov att närvara vid labradoren Max sista besök hos Kjerstin. Max är två år och opererad för artros i höger armbågsled.
När jag anländer till mottagningen träffar jag Max och hans matte Lotta och lill-matte Marielle Hallberg redan i korridoren. Max står på vågen men avbryter viktkollen när han ser att jag vill hälsa på hans mattar. Det är ju meningen att han ska ta det lugnt, men det ordet finns inte i en labradorhjärna och han studsar ganska vilt.
Jag undrar om de alltid väger Max när de är på besök och Lotta svarar att det ingår i proceduren. Hon är nöjd över att Max har hållit överflödiga kilon borta. Just idag visar vågen på en ökning med 4 hekto. Men Max har, ska det visa sig, ökat muskelomfånget och muskler är ju tyngre än fett...
Så öppnar Kjerstin sin dörr för att släppa in oss och återigen börjar glädjedansen, Max är mycket förtjust kan man säga utan att överdriva.
Kontroll av rörelser
Först ska vi ut i vårsolen så att Kjerstin kan se Max rörelser på ett underlag som är mindre halt än korridorens golv. Lotta springer fram och tillbaka efter Kjerstins önskemål, men Max har lite svårt att visa upp sig i trav med alla frestande dofter inom räckhåll.
Egentligen ska Max helst springa på gräs, mossa eller andra mjuka underlag och inte på asfalt. Och det hårda underlaget gör att hunden visar lite hälta på sitt opererade framben, vilket han inte gör i vanliga fall.
Väl inne igen får Max stå på golvet och Kjerstin känner igenom hela hans kropp. Hon prövar hans rörlighet i benet, både när han står och när han sedan ligger ner på madrassen i rummet.
Muskelomfånget mäts och kontrolleras mot tidigare resultat, likaså vinkeln som hans armbågsled kan böjas i. Rörligheten kommer inte att bli lika bra som i hans vänstra ben och han kommer att behöva hjälp med träning, av sin matte, under resten av livet för att må bra. Men prognosen är ändå god för en hund med hans problem, bara ägaren fortsätter att jobba med hans rörlighet. Och både Lotta och hennes dotter Marielle har sett en så påtaglig förbättring hos Max att de är beredda att kämpa på med hans träning.
Så äntligen är det dags för Max att få gå i trasken. Först ska han duschas, och det är inte lätt med en så ivrig hund. I traskrummet väntar Sofia som sköter maskineriet, och Max blir överlycklig att återse henne. Sofia är synonymt med godis och gummiankor för den glada labben. När han är avspolad selas han på och sedan går han glatt och villigt upp på bandet i den stora baljan.
Sofia kontrollerar hastigheten medan Max går i trasken.
Som ett jättestort akvarium
Vattentrasken kan beskrivas som ett jättestort akvarium med plåtväggar för att inte vattnet ska rinna ut. När hunden är på plats stängs luckan och vatten börjar strömma in och rullbandet startar. För att man ska kunna observera hunden finns det glasrutor på alla sidor, och Max börjar villigt promenera när bandet sätts i rörelse.
I början är tempot lågt, cirka en kilometer i timmen. Det ökas efterhand till tre, men varieras hela tiden för att hunden ska prövas i olika tempon.
Att gå i vattnet innebär en bra avlastning för hundens leder samtidigt som den får jobba på för att gå. Äldre hundar med konstaterad artros kan efter en tids behandling i trasken mjukna upp i lederna.
Det är fascinerande att sitta och se hunden i rörelse i vattnet som räcker upp till bogleden och Max jobbar på lugnt och tryggt. Med en gummianka i munnen känner sig vattenapportören på hemmaplanen och efter tjugo minuter stannas bandet och vattnet töms ut.
En vända till i duschen för att spola bort kloret som finns i vattnet och Max är redo för att frotteras torr av Sofia. Fönen avstår han från, den verkar lite onödig för en ung hanhund.
Detta är Max sista besök hos Kjerstin men matte väljer att boka in några nya besök i vattentrasken genom att lösa ett klippkort så att den värdefulla träningsmöjligheten kan fortsätta.
Stretching inget alternativ
För hunden är det rörligheten i leden som ska tränas och musklerna ska byggas upp för att hålla ihop leden. I det här läget är stretching inget alternativ och Kjerstin tillägger att korta muskler inte är något vanligt problem hos hundar. Veterinärstudenter har vid ett projekt om stretching hos småhundar, konstaterat att efter stretching har hundarna haft kvarliggande rörlighet i intilliggande områden.
Att stretcha och töja hundens muskler rent rutinmässigt utan konstaterande av behov är inget som Kjerstin rekommenderar. Hon lär mig att vid ruptur, alltså en muskelskada, kan det var på sin plats att töja lite, men inte att stretcha för stretchandets skull.
När jag tänker efter så har jag aldrig sett någon hundvärldens Lanefeldt som pressar och drar i sin egen kropp för att öka rörligheten. Tanken svindlar lite när jag ser Max framför mig i rosa tights, pannband och benvärmare, kämpa på med att göra musklerna längre, och jag blir lite full i skratt. Ett mänskligt påfund som så mycket annat och jag önskar att jag fått lära mig detta innan jag själv töjde ut mina muskler och blev så rörlig att ingen led i kroppen hölls ihop.
Men det är en annan historia, och jag är så glad att jag inte avstod från besöket hos Kjerstin Pettersson och hennes smittande optimism. |
 |
 |
 |
|
|
Svenska Kennelklubben
163 85 Spånga
Tel: 08/795 30 00
Fax: 08/795 30 40 |
|
 |
info@skk.se |
|
|
medlem@skk.se |
|
|
 |
www.skk.se |
|
|
Kjerstin känner igenom Max efter uppvärmning.
|
[Fotografier av:
Anna Jansson]
|
"Att gå i vattnet innebär en bra avlastning för hundens leder samtidigt som den får jobba på för att gå. Äldre hundar med konstaterad artros kan efter en tids behandling i trasken mjukna upp i lederna."
|
