PROFESSOR IVAN PAVLOV
Han upptäckte den betingade reflexen...

För 100 år sedan fick den man som framför allt genom sin upptäckt av den betingade reflexen kom att bli den moderna psykologins kanske främste arkitekt Nobelpriset i fysiologi och medicin. Det var den ryske fysiologen Ivan Petrovitj Pavlov, världsberömd för sina klassiska experiment med hundar.

Pavlovs försöks-anordning var mycket sofistikerad. Bla observerades hundens beteende från ett intilliggande rum genom ett system av linser och speglar. Härifrån manövrerades också den berömda klockan innan maten sattes fram på en svängbar platta.

Pavlov undersökte, med hundar som försöksdjur, nervsystemets samband med matsmältningsorganens fysiologi. Pavlov visade att utsöndringen av magsaft och därmed också sönderdelning av födan påverkades av psykiska föreställningar och impulser.

Pavlovs namn är emellertid framför allt knutet till hans senare undersökningar kring begreppet ”betingade reflexer”, det vill säga att upprepad likartade stimuli kunde utlösa likartade kroppsliga reaktioner. Dessa ”betingade reflexer” blev av mycket stor betydelse för inlärningspsykologin.

För sin banbrytande forskning, som haft omätligt inflytande på allt senare stadium av djurs och människors beteende, erhöll Pavlov redan 1904 Nobelpriset i fysiologi och medicin. Han var den första ryss överhuvudtaget som fick detta pris.

Pavlov (1849-1936) studerade medicin i S:t Petersburg, Breslau och Leipzig. Mellan 1890 och 1930 var han professor vid militärmedicinska akademin i S:t Petersburg och blev sedan chef för ett för honom speciellt inrättat institut för experimentell medicin i samma stad.

Det var när Pavlov studerade matsmältningskanalens funktion, som man då inte visste mycket om, som han observerade att salivutsöndringen ökar hos djur, inte bara när de får maten utan också som svar på en del andra påverkningar eller stimuli som i djurens erfarenhet alltid föregår matning. ”Psykisk sekretion” kallade han fenomenet.

Försök med hundar
Upptäckten fascinerade Pavlov och han inledde nu en serie mycket sofistikerade experiment med hundar för att mera detaljerat undersöka betingelserna för den ”psykiska sekretionen”.

Genom en enkel operation blottade Pavlov spottkörtelkanalerna med ett snitt i hundens kind. Över öppningen satte han en sugkopp som fångade upp saliven och stod i förbindelse med en anordning som tillät en exakt mätning av den salivmängd som utsöndrades.

En klocka ringer
Pavlov började nu låta en klocka ringa upprepade gånger strax innan hunden skulle få mat och fann då att hundens salivavsöndring ökade redan som en reaktion på ljudet av klockan. Snart räckte det med bara en ringning för att samma sak skulle inträ<a.

Pavlov drog slutsatsen att salivavsöndringen inför mat är en ärftlig bestämd reaktion hos hunden (liksom hos människan!) som inte kräver några särskilda föregående erfarenheter. Det rör sig här om en obetingad reflex. Salivavsöndringen när klockan ringde kallade han däremot en betingad reflex – ofta helt enkelt benämnd Pavlovreflexen.

Genom sina försök lyckades Pavlov alltså bla bevisa att hjärnbarken har förmågan att bilda helt nya reflexer!

”Tänka med ryggraden”
Pavlov utvidgade väsentligt reflexbegreppet. Inte bara många av livets vanliga handlingar som att gå och andas kan uttryckas som reflexer, dvs ofrivilliga rörelser som reaktion på en sinnesstimulans. Också ”instinkterna” hör till denna kategori, menade Pavlov. Pavlovs och andra studier av reflexerna har resulterat i att man har lokaliserat funktioner i både den gråa och den vita substansen i ryggraden (mycket på samma sätt som med hjärnbarken).

Många reflexer fortsätter att verka i ett djur där man tagit bort hjärnan, förutsatt att ryggraden fortfarande är orörd.

Däremot är reflexerna hos de högre djuren, och särskilt då hos människan, möjliga att kontrollera med viljan i högre eller mindre grad.

I början av 1900-talet var Pavlov en av världens ledande fysiologer. Han erhöll redan 1904 som förste fysiolog Nobelpriset i medicin för sin banbrytande forskning.