Svenskar hundar räddar afrikanska barn från rabies

Svenska hundägare räddar hundar i Tanzania från rabies genom att vaccinera sina egna djur i Sverige. Cirka 1700 doser vaccin skänks i år och därmed räddar hundägarna också barns liv.

Under sista halvåret 2007 var alla hundägare som vaccinerade sina hundar i Sverige med i en kampanj för att minska rabies i Tanzanias nationalpark Serengeti.

Det var läkemedelsföretaget Intervet, som framställer vaccin mot rabies, som stod bakom kampanjen. Nu under maj skickar man ner resultatet – cirka 1700 doser vaccin som skänks till Ayfa Serengeti-projektet, berättar Christian Klingspor, ansvarig för kampanjen i Sverige.

I Sverige skänkte Intervet en dos vaccin för varje förpackning innehållande tio doser som veterinärerna köpte. Intervets kampanj är internationell och företaget skickar i år sammanlagt 200.000 doser rabiesvaccin som kommer att användas vid planerade gratis-vaccineringar i juni, enligt Christian Klingspor, som berättar att man ska fortsätta med kampanjen även under år 2008.

–Hundägarna i Serengeti kommer både kort och lång väg för vaccinera sina hundar, säger han.

Barn drabbas oftare
Magai Kaare, projektledare för Ayfa Serengeti-projektet, skriver i en informationstext om barn som bär små valpar miltals för att få dem vaccinerade. Vaccinationer som i slutändan skyddar barnen i nationalparken Serengeti mot rabies, eftersom barn är mer exponerade för smitta än vuxna.

–Barn blir oftare än vuxna hundbitna bland annat för att de leker utomhus och de är mer nyfikna, säger Leif Dotevall, infektionsläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Dr Sarah Cleaveland, som har arbetat med infektionssjukdomar och epidemi-immunologi i Tanzania, startade Ayfa Serengeti-projektet redan år 1997 för att föra in vaccin till hunddjur till området.

Gott resultat
–När hundägarna ska vaccinera sina hundar blir de intervjuade om någon i familjen tidigare har blivit hundbiten och får även frågor om hur deras hundar lever. Detta för att samla information, säger Christian Klingspor.

Klingspor berättar vidare att det av dessa intervjuer har framkommit att det år 2003 fanns 23 procent rabiesfall, medan det år 2006 bara var två procent.

Han hoppas att projektet på sikt hjälper den tanzaniska befolkningens ekonomi genom att turisterna inte skräms bort av rädsla för rabies.

Hundar störst smittokälla till rabies

De svenska rigorösa införselbestämmelserna för hundar, inte minst vad gäller fullgod rabiesvaccinering, skall man naturligtvis inte ta lätt på eller ironisera över. Även om det för SKK troligtvis innebär ett visst tapp i anmälningar till sommarens Världsutställning i Stockholm. Och de hundar som tänkt sig dit har troligtvis aldrig varit ens i närheten av en smittorisk.

Men samtidigt ska man vara medveten om att cirka 55.000 personer i världen dör varje år i rabies. Merparten av dessa i Asien och Afrika, som står för omkring 31.000 respektive 24.000 av dödsfallen. De flesta personer blir smittade av hundar, enligt beräkningar från världshälsoorganisationen, WHO.

–Man brukar säga att det är mellan 35.000- 55.000 dödsfall i rabies per år, men man ska ta siffrorna med lite salt. Det kanske är fler, eftersom det finns ett mörkertal och alla fall inte kommer till myndigheternas kännedom. WHO är försiktiga med sina siffror och då kan man tänka sig att mörkertalet är stort, säger Leif Dotevall, som är överläkare, och smittskyddsläkare, på infektionskliniken på Östra sjukhuset i Göteborg. Han berättar att de största problemen med rabies finns i Asien.

Bett mot huvudet farligast
Forskning visar att 90 procent blir smittade av hundar. 30–60 procent av alla som någon gång blir hundbitna är barn och för dem är det ännu allvarligare eftersom de lättare blir bitna i ansiktet och i nacken. Inkubationstiden är kortare ju närmare hjärnan smitto-överföringen sker.

–Blir du biten i ansiktet kan det ta bara några dagar innan du får symtom, medan det, om du blir biten i foten, i vissa fall kan gå flera månader utan symtom, säger Leif Dotevall.

WHO arbetar med flera program som riktar sig mot rabiesbekämpning. I dag vaccineras 30-50 procent av hundarna i världen, men det räcker inte för att få bort rabies.

En sårslick räcker…
Rävar och vildhundar får i sig vaccination genom mat som läggs ut. Men det är inte bara hundar, rävar och kattdjur som får rabies. Rabies är en sjukdom som kan överföras till alla varmblodiga djur. I Kanada och USA har människor bland annat blivit smittade av bävrar och fladdermöss, enligt WHO. Och det räcker att ett rabiessmittat djur slickar på ett sår hos en människa för att smittan ska överföras

Senast i januari i år dog en kvinna i Nederländerna efter att ha blivit smittad av rabies i Kenya. Kvinnan tältade och på kvällen gick hon ut för att borsta tänderna när något flög in i ansiktet på henne. När hon tittade i spegeln såg hon två små prickar i ansiktet. Tre dagar senare var hon tillbaka i Nederländerna, där de misstänkte att hon hade blivit smittad av rabies av en fladdermus. Bara några dagar senare var kvinnan död, enligt beskrivningen av fallet på International Society For Infectious Diseases webbplats.

Under de senaste 34 åren har endast två personer i Sverige blivit smittade av rabies. Smittotillfällena ägde rum i Indien respektive Thailand. I Thailand blev den svenska kvinnan smittad då hon blev slickad av en hund, enligt Smittskyddsinstitutet i Sverige.

Negligera inte riskerna
Reser man till områden som är kända för stor smittorisk bör man givetvis, utöver att vara försiktig i kontakt med okända och/eller lösspringande hundar, se till att ha vaccinationsskydd.

– Vi talar inte så mycket om rabies vid vaccinationställena i Sverige, men det är en risk när man är i utsatta områden. Man ska inte klappa hundar och om man misstänker smitta ska man snarast ta sig till en vårdinrättning och starta en vaccination och profylaxbehandling. Helst inom 48 timmar, för att undvika att infektionen bryter ut, säger Leif Dotevall.

Arbetet mot rabies måste prioriteras

Arbetet mot rabies är inte tillräckligt prioriterat av tillräckligt många länder. Detta enligt WHO, som på Rabnet, organisationens webbplats om rabies, skriver att arbetet mot sjukdomen måste lyftas upp på agendan.

Rabies bekämpas inte på effektivast möjliga sätt i dag, enligt WHO. Dålig infrastruktur med långa vägar till vaccinationsställen och höga vaccinationskostnader är de främsta orsakerna som WHO anger.

Och detta är inget nytt. Redan under mitten av 1990-talet skrev Sarah Gascoyne från Storbritannien om problematiken i Afrika med infrastruktur och pengar som fattas för att fastställa rätt diagnos, i texten ”Rabies in the Serengeti region in Tanzania” som sammanfattar slutsatserna av ett projekt som pågick mellan åren 1992–94.

Ingen glömd sjukdom
Men Leif Dotevall, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg som även arbetar som smittskyddsläkare, säger att rabies i dag är prioriterat och uppmärksammas i världen.

–Rabies är definitivt inte en glömd sjukdom. Den är hela tiden på agendan och den är inte heller lågprioriterad. Rabies är fortfarande en fruktad sjukdom, säger han.

I de afrikanska länderna är förvisso rabies en sjukdom bland alla andra sjukdomar och ett problem bland alla andra problem.

–Har du inte rent vatten och mat blir det här lågprioriterat. Det är den allmänna problematiken vid fattigdom, säger han.

Leif Dotevall berättar att det behövs avancerad utrustning för att fastställa en rabiessmitta och att det är en av orsakerna till att inte alla fall av rabies rapporteras i Afrika och i andra låginkomstländer.

Svår diagnostik
–Om ett barn dör i Afrika har man oftast inte dödsorsaken fastställd. Man kanske säger malaria, men det kan mycket väl vara något annat. Rabies kräver en sofistikerad diagnostik – och hur ska de då kunna skilja hjärnmalaria från rabies?

Ett vanligt turistråd är att inte klappa hundar och katter. Men för den afrikanska befolkningen på landet är hundar viktiga eftersom de används till vakt, jakt och sällskap.

–I Afrika finns det lösa hundar precis över allt, säger Leif Dotevall, som ser de lösspringande hundarna som ett av de största problemen till rabiesspridningen i Afrika.