|
|
 |
Att vara DÖV och hundägare
För en tid sedan pratade min mamma och jag gamla minnen om vår första hund, Emma. Förhållandet mellan mamma och Emma var speciellt. Min mamma är nämligen döv, vilket Emma tycktes förstå.
 Normalt var Emma en väldigt pratglad hund, men tillsammans med mamma var hon alltid tyst. Mamma i sin tur, uppfattade alltid mycket fortare än jag gjorde, när Emma inte mådde bra. Vårt samtal fick mig att fundera över hur andra döva lever med sina hundar och hur de kommunicerar.
Därför frågade jag ut fyra döva tjejer som har eller har haft hund för att få veta lite mer om dem och deras liv med hundarna.
 |
|
|
Anna-Lena och Dumle
Först träffade jag Anna-Lena, ägare till en 2-årig bearded collie som heter Dumle. Hon och hennes man tyckte att det skulle vara roligt att ha en hund i familjen, som även består av fyra barn. De sökte på Internet och blev förtjusta i beskrivningen av rasen.
När Anna-Lena och hennes man hittade en uppfödare visade det sig att hon hade en döv systerson. Hon visste hur viktigt det är att ha ögonkontakt och tala tydligt med döva. De kommunicerade med hjälp av gester, små skrivna lappar och via e-post.
När de fick hem Dumle var det som att få hem ett nyfött barn berättade Anna-Lena. Det var spännande men samtidigt var det också mycket jobb med att uppfostra den busige valpen. Anna-Lena gick både valp- och unghundskurs med Dumle.
 Hon hade en tolk med sig som hjälpte till att förklara vad kursledaren sa. "Det skulle vara roligt att träffa fler döva hundägare och gå en kurs med dem, men det är väldigt svårt att få tolkhjälp" säger hon. Idag råder det stor brist på teckenspråkstolkar vilket gör att döva aldrig kan vara säkra på att få en tolk när de behöver.
Anna-Lena använder både röst och teckenspråk när hon pratar med Dumle. Hon säger att det är lättare för hörande att ropa eller vissla på hunden och höra var den befinner sig, för döva blir det svårare eftersom de är så beroende av ögonkontakten. "Det är svårt att veta hur högt jag ropar" fortsätter hon. Det är också svårt att veta om Dumle har ont eftersom hon inte kan höra om han gnäller. Men då brukar barnen hjälpa till och tala om de hör att han gnäller.
Annars brukar Anna-Lena se på Dumles kroppsspråk vilket humör han är på. Tack vare promenaderna med Dumle träffar hon fler människor nu, även hörande, och det är lättare att ta kontakt med dem när hon har hunden med sig.
Anette
Anette har tidigare haft flera hundar, bland annat schäfer, labrador och collie. Hennes man är hörselskadad och hjälpte till att tolka när de träffade uppfödarna. "Egentligen skulle det vara skönt att ha en tolk med sig men det är så jobbigt att boka tid, eller så finns det ingen ledig" säger hon. Det är inte så lätt att åka på ett spontant besök då. Anette använde teckenspråk när hon ville att hundarna skulle komma, sitta, äta eller gå ut på promenad, det fungerade utmärkt tyckte hon.
Ibland använde de en visselpipa men Anette tyckte inte det var så bra eftersom hon inte kunde höra den själv. Hon använde också mycket kroppsspråk och ansiktsuttryck för att visa hundarna om de gjorde något fel. Anettes hundar hade mycket ögonkontakt med henne, en av dem tyckte till och med inte om när hon dolde sitt ansikte eftersom kontakten bröts då.
Anette var även med på några kurser med sina hundar och hon tyckte det var jätteroligt att lära sig mer om hundens beteende. Ibland lyckades hon få en tolk men oftast fanns det ingen tillgänglig.
Då fick kursledaren tala tydligt och skriva på lappar för att Anette skulle hänga med. Hon provade att ställa ut sina schäfrar några gånger men eftersom de var långhåriga gick det inte så bra. Med hundarna träffade Anette fler hörande och hon tycker att det är lite synd att hon inte gör det längre.
Tina och Kiara
Kiara är en grand danois valp som bor hemma hos Tina och sambon Ulf. Tina och Ulf hade med sig två av sina sex barn när de åkte för att träffa uppfödaren och de hjälpte till att tolka vad han sa.
Tina funderar på att utbilda grand danoisen Kiara till signalhund, men hon har inte bestämt sig än.
Uppfödaren kunde dessutom lite teckenspråk och ibland skrev de på lappar. När de fick hem Kiara var det väldigt spännande men samtidigt var de lite oroliga för hur det skulle gå på nätterna om hon började gnälla och behövde kissa.
Så i början fick hon sova i sängen med Tina och Ulf så att de skulle kunna känna om hon började gå runt. Efter någon vecka fick hon flytta ner till en madrass på golvet, då kunde hon väcka dem genom att krafsa eller dra av dem täcket.
De använder både röst och teckenspråk för att tala om för Kiara vad de vill men även kroppsspråk och ansiktsuttryck. Kiara visar också med sitt kroppsspråk vad hon vill, ibland gnäller hon och då berättar barnen det för Tina.
När Kiara vill gå ut brukar hon krafsa på Tinas ben och gå till ytterdörren, när hon vill ha ett tuggben sätter hon sig framför skafferidörren där de finns. Just nu går Tina en valpkurs med Kiara och hon funderar även på att gå någon lydnadskurs längre fram. Förutom lydnad tänker de också prova att ställa ut hunden.
Hon tycker att det är lättare att träffa andra hundägare när hon har hunden med sig. "Men det är lite jobbigt när man är döv och den hörande börjar prata. Då säger jag till att jag inte kan höra och då blir det tyst" säger hon. Men då frågar hon lite om den andra hunden och då fungerar det bra. Hon försöker att tala tydligt och de hörande försöker gestikulera.
Tina funderar lite på att utbilda Kiara till signalhund men hon har inte riktigt bestämt sig ännu. En signalhund är en hund som är tränad på att göra ägaren uppmärksam på olika ljud, tex när telefonen eller dörrklockan ringer eller när brandalarmet tjuter.
En fördel med att ha hund är att de uppmärksammar ljud, genom att läsa Kiaras kroppsspråk försöker Tina förstå vad det är Kiara har hört. De har dessutom mycket ögonkontakt med varandra.
Ulrika, Pilar och Vito
Slutligen träffade jag Ulrika som har två pinschers, Pilar och Vito. Ulrika har alltid haft hundar, som liten flyttade hon ofta med familjen och hade inte så många vänner. Med en hund blev det lättare, de blev hennes bästa vänner och fanns alltid där för henne.
När hon skulle börja gymnasiet fick hon flytta ensam till Örebro, där det finns ett gymnasium för döva. Då var hon lite rädd för att bo själv långt bort från sin familj i en egen lägenhet så då köpte hon sin första hund.
Ulrika är lite av en tävlingsmänniska och gillar utmaningar, därför valde hon att skaffa en pinscher för att kunna tävla med en udda ras. Hon fick kontakt med en uppfödare som först vägrade att sälja en hund till Ulrika eftersom hon ansåg att döva inte kunde kommunicera med hundar. Ulrika försökte då förklara att hunden skulle vänja sig vid hennes röst och att hon kunde lära den att sitta på vilket kommando som helst.
Uppfödaren var fortfarande tveksam men gick med på att träffa Ulrika först innan hon bestämde sig. I samma veva kontaktade en annan uppfödare Ulrika via e-mail och frågade om hon kunde tänka sig att vara fodervärd åt Pilar. När Ulrika via e-post berättade att hon var döv svarade uppfödaren "Ja, och"?
För uppfödaren var det viktigare att Ulrika gav ett bra hem åt hennes hund, inte att hon var döv. Slutligen träffades de och då skedde kommunikationen på med hjälp av papper och penna.
När Ulrika fick sin andra hund, Vito, var hon lite orolig för hur grannarna skulle reagera om hundarna skällde. Att ensamhetsträna Vito var inte så lätt eftersom hon ju inte kunde höra om han ylade. Ulrika har använt både teckenspråk och visselpipa på sina tidigare hundar men på Pilar och Vito använder hon mest rösten och även klicker. "Jag försöker använda teckenspråk, men det är enklare med rösten för då kan Vito inte missa mitt kommando" säger hon.
När Ulrika ensam flyttade till Örebro för att gå gymnasiet där ville hon skaffa hund och det blev en av rasen pinscher.
När Ulrikas hundar vill något så brukar de gå fram till henne och stirra på henne tills hon reser sig och följer efter dem. Ulrika har gått många olika kurser, valp-, agility-, apell- och spårkurs för att nämna några. Det är jobbigt att alltid vara beroende av en tolk tycker hon, kommer det ingen tolk så missar man så mycket.
Det är ju svårt för instruktören att förklara vad hon gör fel och somliga är inte så bra på att uttrycka sig med kroppsspråk. Oftast går kurserna på helgerna och då är det ingen tolk som vill jobba så ibland får Ulrika fråga en hörselskadad kompis om han kan ställa upp.
Ulrika har bestämt att Vito ska utbildas till signalhund, hon har ansökt om en plats på utbildningen och håller nu på att ansöka om pengar från olika fonder. Med hundarna har Ulrika fått ett större umgänge med hörande. Hon är aktiv inom sin ras och åker ofta ut på olika utställningar. Ibland tycker hon att det är jobbigt att alltid behöva vara den som tar första steget och prata med hörande eftersom de sällan vågar själva.
"De kanske tycker att det är jobbigt att behöva skriva på lappar åt mig" säger hon. Det händer att folk kommer fram till henne och vill prata om hennes hundar men när de upptäcker att hon är döv tappar de intresset och ursäkter sig och går sin väg. Ibland skulle hon vilja gå fram till någon hundägare och fråga om de skulle vilja träna lite lydnad tillsammans men det kan vara lite svårt. "Det är fler hörande som tränar och jobbar med sina hundar".
Många döva tycker att det är jobbigt att vara beroende av tolk hela tiden” fortsätter hon. Vissa saker går inte att göra när man är döv, som att utbilda hunden till räddningshund, här har hörande större möjligheter än döva. Förutom utställningar och signalhundsutbildning tänker Ulrika också tävla lydnad med Vito. När hon bodde i Örebro brukade hon träna med några andra döva hundägare.
De brukade tävla tillsammans och några hundar tog sig till både klass 3 och elit, bla med teckenspråk som kommando.
Om du skulle råka träffa en döv hundägare
En av de positiva egenskaperna som Internet har fört med sig är att möjligheterna till kommunikation mellan hörande och döva har ökat. Genom e-post kan döva och hörande lätt kommunicera med varandra utan att riskera att något missuppfattas.
Men hur ska man göra när man träffas i verkligheten?
En vanlig missuppfattning är att om man är döv så kan man inte tala och tal anses vara grunden för all kommunikation. I själva verket är mindre än 1% av alla Sveriges döva stumma. Döva kan använda rösten men det hörs inte likadant som när vi hörande pratar.
Det är ungefär som om vi skulle stoppa bomull i öronen och försöka lära oss ett främmande språk, då är det inte så lätt att få rätt på uttal och tonläge. Döva kommunicerar istället med hjälp av händerna, teckenspråk, men också med kroppsspråk och ansiktsuttryck. Somliga använder även rösten.
En sak som jag har lärt mig är att de flesta döva är väldigt duktiga på att läsa på läpparna. Så om man träffar en döv hundägare så ska man inte vara rädd för att gå fram och prata. Vi är ju oftast duktiga på att visa våra hundar med kropp och ansikte vad vi vill, våga göra detta med döva människor också. Ha alltid ögonkontakt med den du talar med och tala långsamt och tydligt, använd gärna gester också.
Ingalunda ett hinder för att skaffa hund
Slutligen skulle jag vilja säga att dövhet är ingalunda ett hinder för att skaffa hund. De hundar jag träffade hade jättefin kontakt med sina ägare.
För mig är det ett tydligt tecken på hur anpassningsbara och läraktiga våra hundar är. Som döv hundägare stöter man kanske på andra problem än vad hörande gör, men de flesta problem går faktiskt att lösa, bara man hittar alternativa vägar.
Jag hoppas att jag har ökat förståelsen för döva genom denna artikel. Kanske blir den till hjälp om ni någon gång skulle råka träffa en döv människa. |
|
 |
 |
|
|
Svenska Kennelklubben
163 85 Spånga
Tel: 08/795 30 00
Fax: 08/795 30 40 |
|
 |
info@skk.se |
|
|
medlem@skk.se |
|
|
 |
www.skk.se |
|
|
"Dövhet är ingalunda ett hinder för att skaffa hund. De hundar jag träffade hade jättefin kontakt med sina ägare.
För mig är det ett tydligt tecken på hur anpassningsbara och läraktiga våra hundar är.
Som döv hundägare stöter man kanske på andra problem än vad hörande gör, men de flesta problem går faktiskt att lösa, bara man hittar alternativa vägar."
|
|
|
|
 |
| Hundsport.se: REDAKTIONEN | e-post: |
|
|
HUNDSPORT Box 201 36, 161 02 Bromma. Besök: Ranhammarsv. 4.
TEL: 08-80 85 65 | FAX: 08-80 85 95 | E-POST: hundsport@swipnet.se |
|
|
|
|
