Agility: Svenska landslaget |
på VÄRLDSMÄSTERSKAPET 2010
VARLDSMASTARE
En rivning blev avgörande på agility-VM i Rieden i Tyskland. För när den första hunden i det ledande spanska largelaget petade ner en bom i början av sitt agilitylaglopp stod det klart att Sveriges sex nollade lopp räckte till vinst. Och
Sveriges första VM-guld i lagklass.
 |
 |
| Guldmedaljörerna Malin Elfström
och Swift, Åsa Gunnarsson och Cadi samt Jenny Damm och Ina firades rejält
under agility-VM i Rieden. Bland annat av Veronica Bache (längst till höger) som tillsammans med Excel ersatte Jenny Damm och Elvis individuellt,
då Elvis skadade en tå. |
|
Agility-VM 2010, den 1-3 oktober, kunde inte ha börjat bättre eller mer spännande än det gjorde. För Sverige i alla fall.
I den inledande hopplagklassen för large nollade både Malin Elfström och Swift, Åsa Gunnarsson och Cadi samt Jenny Damm och Ina sina lopp. Fast det var med en hårsmån som Cadi klarade sig från att sticka in nosen i en tunnel.
Till skillnad från när vi tävlar i lag i Sverige är det på VM bara tre ekipage i varje lag, så alla resultat räknas. Och endast i ett lag till lyckades samtliga ekipage köra felfritt. På bättre sammanlagd tid än Sverige.
Inför den avgörande agilitylagklassen några timmar senare, det vill säga på fredagskvällen, låg alltså Sverige på andra plats efter Spanien. Det innebär att laget fick starta näst sist.
Återigen gjorde först Malin och Swift en stabil nolla. Därefter tog sig Åsa och Cadi i mål utan några fel. Sist startade Sveriges mest rutinerade landslagsförare – Jenny Damm – med lånehunden Ina, dotter till Jennys Elvis. Det såg lekande lätt ut när de tog sig igenom den svenska domaren Nalle Janssons bana och såg till så att Sverige gick upp i ledningen.
Där stannade de kvar. För när den första av de spanska hundarna råkade riva ett hinder var det avgjort.
Första lagguldet
Sverige hade tagit sitt första VM-guld någonsin i lag. Sveriges andra VM-guld i agility. Det första togs individuellt av Jenny Damm och Lotus 2001.
Jublet visste inga gränser. Varken bland de cirka 50 svenska supportrarna på plats i den tyska ridanläggningen eller bland dem som satt hemma i Sverige och följde tävlingen via direktsändningen på nätet.
Sex nollor av sex möjliga. På bra tider. I VM-finalen. Otroligt!
–Det känns overkligt, men det var så häftigt, beskriver Malin Elfström för Hundsport.
När den sista spanska hunden hade gått i mål sprang vinnarna ärevarv. Folk rusade in på planen, gratulerade och dansade till musiken som spelades. Och precis så ska det vara på agility-VM, som är mer högljutt, festligt och folkligt än något annat hund-VM.
Det var inte första gången som Malin Elfström var med och fajtades med övriga världseliten. Redan 2003 deltog hon med sin sheltie Silver, och sedan dess har hon varit och tittat på VM i Norge 2007 och Finland 2008.
–Det var ungefär detsamma nu som då. Skillnaden var att i år fick vi resan betald av SKK, säger hon. En annan skillnad var att VM i år ägde rum i en ridanläggning och inte på en matta eller konstgräs i en sport arena.
–Underlaget bestod av finare sand än vi brukar ha i ridhus i Sverige. Dessutom plattade de till den mellan en del klasser. Och jag tror att det på grund av att hundarna inte halkade på under laget var färre rivningar i large än i vanliga fall. Dessutom kunde man gå vart man ville i ridanläggningen och hundarna kunde följa med upp på läktaren, till skillnad från i sportarenor.
Mediumlaget felfritt
Small och medium körde också sina hopplagklasser under fredagen. Och även det i VM-sammanhang helt orutinerade svenska mediumlaget lyckades ta sig i mål utan fel. Men det var det fler mediumlag som gjorde. Svenskarna lade sig på en sjunde plats inför lördagens agilitylagfinal.
I small gick det tyvärr sämre. Patrik Rosendal och Ina, som var med och tog silver på VM i Österrike förra året, var det enda svenska ekipage som gick i mål felfri och laget diskades.
Lördagens första klass drog igång före halv åtta på morgonen med smalls individuella hoppklass. Den var ritad och dömdes av tyska Sabine MacNelly, och hela 44 ekipage gick i mål utan hinderfel. Men referenstiden var hård och inget svenskt ekipage lyckades nolla sitt lopp. Bäst placering fick regerande svenska mästarna Rikard Isoluoma och Lova, som inför agilityfinalklassen lade sig på 18e plats med ynka 0,05 tidsfel.
I mediums fick Sverige i mål två nollade ekipage, regerande svenska mästarna Malin Lindskog och Mázli samt Alexandra Gullberg och Nicki. Fast på lite blygsammare placeringar. Malin och Mázli lade sig på 27e plats, och Alexandra och Nicki på 35e.
–Det gick mycket över förväntan. Jag trodde inte att jag skulle våga köra offensivt. Vårt mål var att komma runt med laget. Med tre nollor i båda loppen har man chans till bra placering. Individuellt var det bara att ösa, beskriver Malin Lindskog.
Avgörande vägval
Nalle Jansson hade gjort hoppklassbanan för large, som innehöll ett par svängar där vägvalet verkligen blev avgörande tidsmässigt. De förare som tog mest hänsyn till vilket håll hunden kom ifrån tappade flera tiondels sekunder jämfört med dem som tog större hänsyn till kortaste väg och åt vilket håll hunden skulle.
Klassen vanns med en halv sekund av fjolårets VM-vinnare, österrikiska Lisa Frick och Hoss, följd av inte mindre än nio hundar inom nästa halvsekund. Bästa svenska ekipage blev Jenny Damm och Ina som lade sig på 19e plats. Malin Elfström och Swift kom på 32a.
–Vi körde vårt individuella hoppklasslopp direkt efter Lisa Frick. Tänk dig ljudnivån i hallen. Men jag tror inte att Swift upplevde miljön på samma sätt som vi, utan han var bara fokuserad på uppgiften.
När Jenny Damms Elvis bara några dagar före VM skadade en tå blev det osäkert ifall han skulle kunna starta. Och när han haltade efter träningen på torsdagen hade landslagsledaren inget annat val än att byta ut honom. Nils Lindqvist valde att sätta in reserverna och regerande svenska mästarna, Veronica Bache och Excel, som var förvarnade och på plats i Rieden.
–Jag tror inte att Åsa (Gunnarsson, reds. anm.) hade kunnat genomföra fyra nollade lopp. Hade det blivit fel i första loppet kunde det ha blivit fel i alla fyra. Det är inte lätt att komma igen när man inte har varit med i hetluften tidigare. Hon var förberedd på att bara köra lag. Det kändes inte rätt att ändra det två dagar före VM. Och jag kände naturligtvis stor tillit till att Veronica skulle klara det individuella, förklarar Nils Lindqvist.
Dessvärre drog Veronica och Excel på sig en förarglig rivning.
Stod på huvudet
Innan lördagen var över skulle small och medium avgöra till vilka länder som lagmedaljerna skulle gå. För Sveriges del var det i medium som det gällde. Banan var inte enkel, nerver spökade och vad som helst kunde hända.
–Vi visste att vi låg bra till och att om vi nollade så kunde vi sluta på en bra placering. Det var vad som snurrade i huvudet. Jag tittade på Annikas lopp och halva Beas. Sedan var det bara att köra, beskriver Malin Lindskog.
Hon såg lika sammanbiten ut som hennes lagkamrater hade gjort under sina lopp. Det var rena kämparinsatserna, där förarna slet hinder för hinder. Och rätt som det var, mitt i loppet, stod Malin på huvudet.
–Jag skickade Mázli mot en tunnel och tänkte sticka. Då tog hon sikte mot den andra tunnelingången och jag sköt fram en fot. När jag skulle dra tillbaka den gled inte foten som på gräs utan det var stumt och så låg jag där. ”Shit, vart ska jag?” Jag fick syn på slalom, skrek ”slalom” och hoppades att det skulle gå bra. Det gjorde det. Malin kom snabbt på fötter och laget arbetade sig upp till en total fjärdeplacering.
Långa dagar
Klockan var runt tio på kvällen när det äntligen var dags för den obligatoriska gemensamma middagen. Då hade de svenska landslagsdeltagarna varit igång sedan ottan och de var både trötta och hungriga.
–Det jag saknade på VM var vila och mat. Vi får så klart köpa mat, om vi vill. Men det är för många hundar som deltar i VM nuförtiden för att det ska funka bra med en gemensam middag, säger Malin Elfström. Och hon är inte ensam. Redan förra året var det landslagsdeltagare som framförde samma åsikter i Hundsport.
–Man är inte upplagd för de bästa prestationerna, som Malin Elfström säger.
Malin Lindskog håller med:
–Det var extremt långa dagar och man orkade inte tänka klart i alla lägen. Men de som tar mest stryk är hundarna. Mamma och pappa hjälpte mig lite med Mazli. Jag gick och la mig och sov i en av minibussarna.
För från tävlingsplatsen varken kunde eller fick landslagsdeltagarna och deras hundar åka, utan det anses viktigt för lagkänslan att alla är på plats hela dagen och hejar på varandra. Och det är så klart inte bara förarna som blir trötta av att vara i den stimmiga miljön från tidig morgon till sen kväll.
–Mázli ställer alltid upp och gör sitt bästa. Men när vi kom hem sov hon i flera dagar och åt knappt. Oron för Mázli tar nog mer på mig än att jag själv inte får sova ordentligt, säger Malin Lindskog.
Att inte alla är nöjda med nuvarande arrangemang kommer dock som en överraskning för Nils Lindqvist.
–Det är väldigt långa dagar, men jag har inte hört något om detta från landslagsdeltagarna.
Han vill inte svara på varför det inte görs mer för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att svenskarna verkligen ska kunna prestera på topp när det gäller.
–Jag kommer att ta upp detta med landslaget under nordiska mästerskapet nästa månad, säger Nils Lindqvist.
Landslagsdräkten – som det också har framförts klagomål på i flera år eftersom den fodrade träningsoverallen är varm, sitter illa och inte går att springa i – har han dock försökt få utbytt. Men där har SBK sagt nej, eftersom det inte finns några pengar till en ny och mer agilityanpassad dräkt.
Normalsvåra banor
Visserligen fick de individuella largeekipagen sovmorgon på söndagen, och åkte till tävlingsplatsen senare än de andra, men small och medium var återigen tvungna att vara på plats tidigt.
Och trots att small körde sist på lördagskvällen var det den storleken som började. Tyvärr var det inget av de tre svenska ekipagen som tog sig runt den individuella agilitybanan. I medium gick det bättre. I alla fall för Malin Lindskog och Mázli som slutade på en total 17e placering.
–Det var jätteroliga banor jämfört med förra året. Det fanns många sätt att lösa dem på, sammanfattar Malin. Malin Elfström håller med.
–Jag tyckte om alla banor. De var helt normala. Jag hade inte haft något emot svårare banor, men domarna sa att de hade blivit tillsagda att inte göra lika svåra banor som förra året. Då var det många som diskade sig och det är tråkigt för publiken att titta på.
Det är så många som diskar sig ändå. I alla fall när man närmar sig toppstriden i de avgörande klasserna. För det är framför allt då som nerverna börjar spöka för förarna.
De svenska largeförarna lyckades dock hålla ihop och presterade åter-igen fina nollade lopp. Några tveksamheter och aningens feltajmade signaler gjorde ett par svängar onödigt stora. Och marginalerna är som bekant hårfina i agility. Snabbast gick det för Jenny Damm och Ina som slutade på 13e plats.
–Jag är nöjd med Swifts insats och kontaktfält. Han saktade lite på balansen, men det var för att jag var efter. Jag upplevde det inte när jag körde, men jag har sett det på film, förklarar Malin Elfström.
För oss som satt och tittade på de flesta loppen under VM kändes det som att de flesta som inte har springande kontaktfält förlorar för mycket tid på just det. Och springande kontaktfält är det inget svenskt landslagsekipage som har. Än i alla fall.
–Jag skulle behöva gå kurs i hur man lär in dem, så att de verkligen sitter och hunden vet vad den gör, tycker Malin Lindskog.
Malin Elfström håller med:
–Det är svårt när man inte vet hur man ska göra för att få det att funka på tävling, men det kommer. Det behöver vi inte titta på VM för att få veta.
Populära vinnare
Söndagens individuella finaler blev grymt spännande och bjöd på oerhört bra agility av bland annat välkända och populära ekipage.
Samtliga vinnare låg i ledningen efter hoppklasserna och inte förrän de hade gått in och visat att de hade full kontroll över nerverna var det avgjort. Natasha Wise och Dizzy i medium samt Lisa Frick och Hoss i large vann dessutom för andra året i rad.
Och för tredje året i rad åkte alltså det svenska agilitylandslaget hem med en medalj i bagaget.
VM-guld. VM-guld. VM-guld!
|
