|
|
 |
Stor Blå-Gul NM dominans. Tre guld, fyra silver och ett brons. Det är ingen överdrift att påstå att Sverige dominerade under det nordiska mäster-skapet i agility 2003.
Nordiska mästerskapet skiljer sig från de andra agilitymästerskapen, eftersom det avgörs enbart i agilityklass. På tre olika banor. De två första ingår i lagtävlingen, där de tre bästa av fyra resultat på varje bana i varje storleksklass räknas.
 När alla deltagare har kört de två första banorna räknas de individuella resultatet dittills ut. De tio främst placerade i varje storleksklass går vidare till finalen, som alltså avgörs på den tredje banan. I det slutgiltiga individuella resultatet ingår dock inte bara finalloppet, utan ekipagens samtliga lopp under dagen.
Upplägget är spännande och publikvänligt. Inte minst eftersom man från och med lopp två startar i bakvänd resultatordning, så att de som leder kör sist.
Det är naturligtvis nödvändigt att ha säkra kontaktfält. Missar ekipaget ett blir det svårt att hävda sig i den individuella konkurrensen. Å andra sidan är det inte smart att dra på sig för många sekunder, eftersom det är den sammanlagda tiden som räknas i slutändan.
Så antingen kör man så det ryker redan i lopp ett – om man tror att det håller. Eller så tar man det lite lugnare under de två första loppen för att laget ska dra på sig så få fel som möjligt och för att så många individuella ekipage som möjligt ska gå vidare till finalen.
Den svenska taktiken har under många år varit att tänka på laget. Att köra säkert och försöka komma till final. Detta har givit flera lagguld, men fram till i år endast två individuella. BG Landin och hans golden retriever Keeper knep det första, i Helsingfors år 2000, och år 2002 slog Åsa Söderman och hennes sheltie Harald till i mediumklassen i Danmark.
Lisa Lindberg och Ella, i full aktion på NM-banan.
|
|
 |
NM I AGILITY 2003
Den 6 - 7 december.
Arrangör är Finska Kennelklubben |
|
|
 |
Danska KK |
|
Finska KK |
|
Norska KK |
|
|
 |
Agilityhundar |
|
Agility-Notiser |
|
Tävlings-Aktuellt |
|
Agilityregler |
|
Regel-revidering |
|
Övergångsbestäm. |
|
|
Ordlista... |
|
|
Skall som skall... |
|
Inte farligare... |
|
Elektronik... |
|
Tävl. arrangörer... |
|
Hinder |
|
Fler kickar... |
|
Ute och inne... |
|
Nybörjardebut |
|
Grundträning |
|
Friskvård |
|
Är störst bäst? |
|
Fördomar om... |
|
En nyttig "drog" |
|
Norrlandsveckan |
|
Midvinterchansen |
|
|
Agility-VM 2006 |
|
Agility-VM 2004 |
|
Agility-VM 2003 |
|
|
Agility-NM 2006 |
|
Agility-NM 2005 |
|
Agility-NM 2004 |
|
Agility-NM 2003 |
|
|
Agility-SM 2007 |
|
|
MyDog 2008 |
|
Länskampen 2007 |
|
På HUND2003 |
|
|
|
Söndagen den sjunde december var det dags för 2003-års nordiska mästerskap. Återigen i finalringen, under Finska kennelklubbens stora årliga utställning i Helsingfors mässcentrum.
Det svenska landslaget bestod av fyra förväntansfulla ekipage i varje storleksklass. De hade kvalificerat sig dels genom sina SM-poäng i agilityklass och dels genom en uttagningstävling i en sporthall i Småland i slutet av oktober. Detta resulterade i en blandning av rutinerade och debuterande landslagsekipage:
Small: Maria Ekström och sheltien Brainpool’s Siri (Siri), Lisa Lindberg och sheltien Colgolds Pocahontas (Ella), Jens Nilsson och borderterriern Arrac’s First Lady (Lady) samt Nancy Holmström och dvärgschnauzern Virgin’s Johnny Be Good (Olle).
Medium: Malin Elfström och sheltien Brainpool’s Silver (Silver), Isabelle Emanuelsson och sheltien Fornbros Specific Sunray (Zindi), Eva Rosberg och sheltien Danbrets Bronze Tip-Top (Tip) samt Jens Nilsson och borderterriern Gibas Bandamuskot (Musse).
Large: Jenny Damm och border collien Saltsjöborgs Lotus (Lotus), Jörgen Tellqvist och border collien Asphagens Don (Don), Britt Perez och border collien Shepherd’s Choice Lee (Lee) samt Annica Aller och tervuerenen Continental’s Ace of Clubs (Ian).
Förutom dessa deltog även Åsa Söderman och sheltien Chiroskas Miles (Harald), eftersom de hade sitt guld från 2002 att försvara. Främsta anledningen till att de inte kvalade till landslaget var nog att Harald var skadad under större delenav 2003.
Samtliga deltagare hade känt på konkurrensen och underlaget, det vill säga mattan, och bekantat sig med den brittiske domarens, Gwyn Roberts, banor redan under lördagens internationella agilitytävling. De som klarade sig bäst då var Eva och Tip, som kom tvåa i mediumklassen, samt Jenny och Lotus, som vann largeklassen.
Annica Aller manar på sin tervueren ”Ian”, Continental’s Ace of Clubs, över hindret.
Klockan 08.00 på söndagsmorgonen inleddes så NM med den traditionella deltagarparaden. Den dominerades av border collies, sheltiesar och några belgiska vallhundar. Bland de små raserna syntes också några terriers (border-, Parson Russell- och welsh-) och två dvärgschnauzrar. Och den som stack ut i largeklassen var en finsk kelpie.
På den stora läktaren utmed banans ena långsida hade hejaklackarna installerat sig med sitt lands flagga. Och kamerorna var påslagna så att man kunde följa tävlingen, dock utan ljud, på olika tv-skärmar i mässcentrumet.
Efter en fem minuter kort banvandring peppade small-laget varandra högljutt, innan de gick bakom den provisoriska väggen som skärmade av de tävlande från banan och läktaren där det var hundförbud.
Dagens första bana var inte överdrivet svår. Ett av de första hindren var en oxer, som några hundar rev. Strax efter den var det en slalomingång som kunde ställa till problem för de hundar vars förare placerade sig fel. De flesta klarade den dock.
Däremot fick några hundar problem med en kort rund tunnel som var lite knivigt placerad på långsidan framför läktaren. Hundarna hade nämligen lite svårt att se ingången som låg en bit fram och nittiograder till höger.
Först ut var föråkarna Eva Karlsson och hennes papillon Rackarns Linnéa (Pyret), reserver på plats i det svenska small-laget. Det gick fort och säkert, ända tills Pyret kom ut ur ovan nämnda tunnel. Av någon outgrundlig anledning valde hon att springa aningens snett höger och ta oxern istället för att följa matte till vänster mot A-hindret.
Small-laget inom tävlan gick det bättre för, trots att Jens och Lady diskade sig strax innan mållinjen. Tre nollade lopp och Lisa och Ella på första plats individuellt.
Mediumlaget klarade sig lika bra. Malin och Silver, Isabelle och Zindi samt Jens och Musse nollade, trots att Musse lyckades sätta ett helt hopphinder i gungning. Bra tider hade de dess-utom. Malin och Silver var allra snabbast, 1,67 sekunder före Isabelle och Zindi. Och Åsa och Harald, som alltså inte ingick i laget, lade sig på en femte plats.
I largeklassen var det bara ett svenskt ekipage som inte drog på sig några fel: Jörgen och Don. De andra ekipagen fick fem fel var. Liksom den regerande finske världsmästaren Mikko Aaltonen och hans tervueren Tarkatan Aqua, som hoppade av gungan aningens för tidigt. Trots tio fel låg det svenska laget på andra plats efter den första banan. Danmark ledde klassen.
Därefter byggdes banan snabbt om. Alla storleksklasser körde alltså samma banor, bortsett från hinderhöjd och –bredd. Till skillnad från till exempel under VM, där svårigheterna hade anpassats mer efter de olika storlekarna.
Bana två var inte särskilt imponerande. ”Två vänstervarv, utan några handlingssvårigheter”, som en av de svenska deltagarna sammanfattade den. Kontaktfältssäkerheten blev alltså helt avgörande.
Svenska ”Small”-laget: Fr.v. Nancy Lindberg & Ella, Maria Ekström & Siri, Lisa Lindberg & Ella samt Jens Nilsson & Lady.
Eftersom small-laget ledde sin klass fick de starta sist. Det var knappt att man vågade hoppas, men alla fyra ekipagen gick felfritt. Så var dagens första guld säkrat. Och forfarande ledde Lisa och Ella individuellt.
Även mediumlaget startade sist. För dem flöt det inte på riktigt lika bra. Malin och Silver samt Isabelle och Zindi nollade, men Jens och Musse fick fem fel och Eva och Tip tio. Även Åsa och Harald drog på sig en femma. Laget fick se sig
slaget av Danmark och nöja sig med en silvermedalj, vilket självklart inte är illa. Och fortfarande följdes Malin och Silver samt Isabelle och Zindi åt i täten individuellt.
Tyvärr kunde inte largelaget gå om danskarna, trots tre nollade lopp. Dessutom upptäckte båda Annica och publiken att Ian hade gjort sig illa på något. Det visade sig efteråt att han hade skurit sig i en trampdyna på en baktass. Eventuellt på gungan. Ett silver räckte largelagets sammanlagda insats dock till.
Till finalklassen hade domaren gjort en lite klurigare bana, där den största svårigheten var ett hopphinder direkt efter balansen. Hundarna skulle svänga nittiograder rakt ut från banan och mot väggen, vilket kan vara svårt om föraren är olyckligt placerad eller otydlig. Hundarna vill ju oftast framåt och inåt banan.
När de individuella resultaten var uträknade visade det sig att de svenska smallekipagen i finalen blev Lisa och Ella som låg etta, Maria och Siri som låg trea samt landslagsdebutanterna Nancy och Olle som låg på femte plats.
Dessvärre fungerade inte Nancys taktik på balansen. Olle missade kontaktfältet. Mia och Siri gjorde ett jättefint lopp, men kunde tyvärr inte knappa in på det titelförsvarande finska ekipaget på andra plats. De gjorde ännu ett kanonlopp.
Detta betydde också att Lisa och Ella var tvungna att gasa på och det var nog det som fick Ella att först springa förbi hindret efter balansen. Lisa räddade dock situationen, så det ekipaget förlorade var tid. Vilket var nog så förargligt, eftersom de fick se sig bli omsprungna av Anja Lehtiö och sheltien Gold Honey’s Black Bab. För andra året i rad vann de NM-guld.
Nancy Holmström och ”Olle”, dvärgschnauzer Virgins Johnny Be Good, i full aktion på NM-banan.
Endast fyra av mediumhundarna i finalen hade noll fel i bagaget. Jens och Musse som kvalade in på tionde plats drog på sig ytterligare fem fel, likaså Åsa och Harald, som låg på femte plats inför finalen.
När Isabelle och Zindi gick i mål som näst sista ekipage var det bara de som fortfarande hade noll fel – och dessutom en kanontid. Skulle Malin och Silver också klara att hålla nollan i den farten? Dessvärre inte. Även Silver missade kontaktfältet på balansen och därmed vann landslagsdebutanterna Isabelle och Zindi guldet, och silvret gick till Silver och Malin.
Eftersom Ian hade ont ställde han och Annica inte upp, utan Sverige hade två ekipage med i largefinalen: Jenny och Lotus, som låg på en sjätte plats, och Jörgen och Don, som fortfarande låg i ledningen. Båda ekipagen gjorde fina, snäva och samlade lopp, vilket räckte till ännu ett guld till de blågula.
Aldrig tidigare har Sverige lyckats dominera ett nordiskt mästerskap på detta sätt. Det är bara att gratulera och glädjas åt åtta tjusiga medaljer. Och beklaga att de framgångsrika lagledarna Kent Lindqvist och Johan Eriksson, strax efter att ha fått höra ”Du gamla du fria” hela tre gånger under prisutdelningen, tackade för sig.
|
|
|
|
| Small |
RESULTAT AGILITY NM 2003
|
Fel |
Poäng |
| 1 |
GOLD HONEY´S BLACK BABY, Shetland sheepdog Anja Lehtiö. Finland |
0,00 |
98,65 |
| 2 |
COLGOLDS POCAHONTAS, Shetland sheepdog, Lisa Lindberg. Sverige |
0,00 |
99,01 |
| 3 |
BRAINPOOL´S SIRI, Shetland sheepdog, Maria Ekström. Sverige |
0,00 |
104,25 |
| 7 |
VIRGIN´S JOHNNY BE GOOD, Dvärgschnauzer, Nancy Holmström. Sverige |
5,00 |
110,86 |
| Medium |
|
|
|
| 1 |
FORNBROS SPECIFIC SUNRAY, Shetland sheepdog, Isabelle Emanuelsson-Lisskog. Sverige |
0,00 |
103,15 |
| 2 |
BRAINPOOL`S SILVER, Shetland sheepdog, Malin Elfström. Sverige |
5,00 |
100,88 |
| 3 |
OPHIAN DEVIN THE DARE-DEVIL, Shetland sheepdog, Annette Daalgaard. Danmark |
5,00 |
109,81 |
| 5 |
CHIROSKAS MILES,Shetland sheepdog, Åsa Söderman.Sverige |
10,00 |
101,11 |
| 7 |
GIBAS BANDAMUSKOT, Border terrier, Jens Nilsson. Sverige |
10,00 |
115,11 |
| Large |
|
|
|
| 1 |
ASPHAGENS DON, Border collie, Jörgen Tellqvist. Sverige |
0,00 |
99,16 |
| 2 |
STENSEDALS RED INDIAN READY, Border collie, Kim Gravlund Nielsen. Danmark |
0,00 |
100,05 |
| 3 |
SHEP, Border collie, Linda Myhre. Norge |
0,00 |
103,15 |
| 5 |
SALTSJÖBORGS LOTUS, Border collie, Jenny Damm. Sverige |
5,00 |
99,85 |
| Small, lag |
Land |
Fel |
Poäng |
| 1 |
Sverige |
0,00 |
206,12 |
| 2 |
Finland |
5,00 |
210,16 |
| 3 |
Norge |
10,00 |
219,32 |
| Medium, lag |
|
|
|
| 1 |
Danmark |
0,00 |
220,09 |
| 2 |
Sverige |
5,00 |
207,44 |
| 3 |
Norge |
15,00 |
220,66 |
| Large, lag |
|
|
|
| 1 |
Danmark |
5,00 |
204,04 |
| 2 |
Sverige |
10,00 |
204,89 |
| 3 |
Finland |
20,00 |
191,03 |
|
Först tyckte Isabelle Emanuelsson att det var pinsamt att bli anmäld till uttagningstävlingarna. Men inte nog med att Isabelle är den yngsta agilitylandslagsdeltagaren någonsin. Hon och hennes sheltie Zindi vann det individuella NM-guldet i mediumklassen.
–Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Nordiska mästerskapet var verkligen inte någon vanlig liten tävling, beskriver Isabelle Emanuelsson.
Fast som vanligt märkte vi i publiken inte tillstymmelse till nerver hos Isabelle. Hon såg lika obekymrad ut som hon brukar, när hon och hennes sheltie Zindi gjorde tre snabba och felfria lopp i Helsingfors mässcentrum. Med dessa lopp lyckades ekipaget slå hela den övriga nordiska agilityeliten, samt säkra en silvermedalj till mediumlaget.
–Jag tänkte bara att jag ville ha en medalj. Guld trodde jag aldrig att det skulle bli, säger Isabelle.
Men om Isabelle hade fått som hon ville från början hade det inte ens blivit något landslagsdeltagande för henne och Zindi i år. Det var nämligen inte Isabelle, utan hennes mamma, Åsa Emanuelsson, som anmälde dem till landslagsuttagningen.
 –Jag var arg på henne och tyckte att det hela var jättepinsamt, förklarar Isabelle.
De känslorna försvann dock när det visade sig att Isabelle, precis som vanligt, kunde hävda sig bland de vuxna elitförarna. Till VM i september blev hon och Zindi utsedda till andrareserver och till nordiska mästerskapet kom de alltså med. Därmed blev fjortonåriga Isabelle den yngsta svenska agility-landslagsdeltagaren någonsin.
Men även om Isabelle inte tycker att det var någon som behandlade henne annorlunda än de vuxna förarna och att hon bevisligen inte har några problem med konkurrensen, upplever hon att det finns åtminstone en nackdel med att vara rekordung:
–Jag skulle inte ha något emot att ha längre ben, för jag kan inte springa lika fort som de vuxna förarna. Om jag hade sprungit fortare hade Zindi gjort det också, svarar hon snabbt.
Isabelle var nio år när hon fick Zindi, för att som hon fnissande beskriver: ”leka agility, medans mamma gjorde ’agilitykarriär’”. Hemma hos familjen på Lidingö utanför Stockholm finns alltså ytterligare två agilityhundar – den pensionerade wheaten terriern Tussan och border collien Ia.
Tack vare Åsa har Isabelle aldrig gått någon agilitykurs. Utan det är Åsa som har lärt Isabelle hur hon ska handla och träna sin hund. Och så fort Zindi hade åldern inne och fick börja tävla debuterade ekipaget. Året var 1999.
–I våras började det gå riktigt bra. Det kändes att vi hade blivit bättre tillsammans, mer som ett team.
Att Isabelles känsla stämmer har hon nu både en guld- och en silvermedalj som bevisar. Och självklart en inbjudan till nästa års Nordiska mästerskap.
–Men jag vet inte om jag vill åka iväg och försvara min titel bara. Det är mycket roligare att vara med i laget också, säger Isabelle.
Så hon har inga som helst planer på att dra ner på tävlandet i år. Tvärtom.
Hon satsar på att ta sig till SM-final och på att komma med i landslaget. För sådana ambitioner känns inte längre pinsamma.
|
Vilket år 2003 blev för Jörgen Tellqvist och hans border collie Don. Först individuellt SM-guld och nu individuellt NM-guld i largeklassen. Det är svårt att tro att Don för drygt två år sedan var så skadad att han inte kunde gå.
Don är lika cool som vanligt. Husse, Jörgen Tellqvist, är dock svettig och lyckligt leende när han tar emot gratulationerna efter att de, som Nordiska mästerskapets sista ekipage, har säkrat ännu ett guld till Sverige.
Jörgen är en av landslagets mest rutinerade förare. Först kvalade han in i några år med sina föräldrars border collie Ricky. Och sedan Ricky, efter en olycka, tvingades gå i pension har Jörgen haft stora framgångar med Don. Utan att ha fått till det till hundra när det verkligen har gällt. Det vill säga på just mästerskap.
I år har dock marginalerna varit på Falkenbergsekipagets sida. Först SM-guld och nu NM-guld.
–Det Don kan gör han aldrig fel på. Därför kan jag lita på honom. Han är lugn, säker, närvarande och får en kick av vårt samarbete. Att jag kan springa fort är naturligtvis bra, men det viktigaste är ändå att jag lyckas med min tajming, förklarar Jörgen framgången.
Det är svårt att tro honom när han beskriver hur det har varit och är att träna Don. Att Don, till skillnad från de flesta border collies, inte tycker att det är självbelönande och superhäftigt med agility. Att Don i början till och med gick, istället för att springa, i slalom.
 På den tiden ägnade de sig mest åt vallning.Och vad Jörgen inte förstod till fullo var att Don under sina duster med fåren drog på sig bland annat muskel- och revbensskador.
–Fram till VM 2001 balanserade han sina skador väl, så jag tog dem inte på så stort allvar som jag borde ha gjort. Men så fick Don ett ormbett och då orkade inte kroppen längre. Han kunde inte gå, minns Jörgen.
Don blev bättre. Men efter sista loppet i danska Gundsølille i november 2001, sprang han ut från hallen. Som tur var fick Jörgen av en slump kontakt med den danska kiropraktor Marianna Benidixen.
Hon tyckte inte att Jörgen skulle ge upp, utan började behandla Don regelbundet och lade upp ett långsiktigt och mödosamt rehabiliteringsprogram.
Det inleddes med fyra månaders koppelpromenader och vila. Därefter började Jörgen löpträna Don och båda två blev mer och mer tävlingssugna, vilket under andra halvan av året resulterade i att ekipaget blev trea på SM, elva på VM, fyra individuellt och etta med laget på NM. Dessutom erövrade Don tidskriften ”Agilitybladets” utmärkelse Årets agilityhund (large) 2002.
–Don visade att han var stabil och fokuserad och vi började bli mer samspelta. Men vi kunde inte träna ordentligt. Det har gått framåt sakta. Jag märker skillnad på honom bara sedan i somras. Och innan NM sa Marianna att ”nu är han så bra att det är helt upp till dig om ni ska vinna”, berättar Jörgen.
Han har tävlat flest mästerskap med Ricky, sin första agilityhund. Men han menar att det främst är Don som har gjort honom till den skicklige tränare och förare som han är i dag.
–Med Don tränar jag mindre, mer genomtänkt och med mer motivation än jag behövde göra med Ricky.
I år ska Jörgen försöka upprepa framgångarna från 2003. Det vill säga han planerar att fortsätta träna teknik och för motivationens skull bara tävla nödvändigt mycket för att kvala till SM och landslaget. Det vore inte dumt att utöka medaljsamlingen med ett VM-guld.
–Don är på topp nu. Jag kan bara hoppas att han blir ännu lite bättre.
|
|
| För Hundsport.se: MARIE EDMAN, text & JETTA TSCHOKKINEN, bild |
|
