Agility: KrÖnika
Hinder är inget hinder –våra favoriter på agilitybanan
Referatets ingress skrivs eventuellt in på denna plats. Detta är endast en markeriHunden ska springa genom några, klättra på andra och hoppa över flera av agilityhindren. Gemensamt för alla hinder är att de ska utföras så snabbt och säkert som möjligt. För att lyckas måste ekipagen träna mycket. En del förare älskar att lära hunden att klara slalomingången självständigt oavsett från vilket håll hunden kommer. Och andra nöter kontaktfält eller hoppkombinationer med hur stor variation och entusiasm som helst.ngstext som inte skall läsas endast beskådas.
 |
 |
| Linda Andersson med Zanta. |
|
A-hinder, balansbom, gunga, hopphinder, långhopp, däck, tunnlar, mur/viadukt, slalom och bord. En agilitydomare har elva olika hindertyper att välja mellan.
Bordet förekommer tack och lov bara i regelboken nu för tiden. Dels tar det så lång tid att utföra att tävlingsdagarna blir för långa och dels blir bedömningen väldigt lätt orättvis. Så istället för att lära hunden att stå, sitta eller ligga still på bordet i fem sekunder lägger vi förare allt krut på att få till perfekta utföranden på de övriga tio hindertyperna.
De flesta av oss har nog favorithinder. Hinder som vi av olika anledningar tränar e
xtra mycket för att få till ett perfekt utförande på. Och hinder som vi vill ska vara med på tävlingsbanorna just för att vi har lyckats i vår träning av dem.
Vilket hinder som är favorit beror så klart på vem vi är och till viss del på vad vi har för hund. Och kanske också på hur långt vi har kommit i agilitykarriären.
Ett hinder som ingen tycks älska är långhoppet. Förmodligen för att det inte går att variera lika mycket som vanliga hopphinder. Banor måste vara ritade så att hunden får en rak ansats till långhoppet och därför blir det sällan särskilt utslagsgivande på tävlingar. Åtminstone inte för small- och mediumhundarna.
De mindre hundarna har inte heller särskilt stora problem med rivningar, till skillnad från de små largehundarna som många gånger måste hoppa betydligt högre än sin mankhöjd. Är hundarna dessutom riktigt snabba blir de ofta flacka över hoppen och vida i svängarna efteråt.
Därför är det inte ovanligt att largehundar måste träna betydligt mer hoppteknik än small- och mediumhundar. Om inte de mindre hundarna har en riktigt kass hoppteknik, vill säga. Som till exempel min tax Diva, som aldrig lärde sig att hon skulle taxera.
I början när vi tävlade var däcket mitt favorithinder. Diva sprang aldrig mellan däcket och ramen och däcket är i stort sett orivbart. Vi fick alltså väldigt sällan några fel på just det hindret. Dessutom drog Diva gärna mot däcket, eftersom jag ofta lade in det i kombinationer när vi tränade och alltså byggde ett ganska stort värde i hindret för henne.
Inte ens när Diva en gång på tävling helt missbedömde avståndet och kraschade med buller och brak in i ett däck blev hon avskräckt. Det blev däremot jag. Särskilt när jag någon dag efteråt upptäckte att hon i krocken hade spräckt en framtand.
Tunnlar har jag verkligen avskytt. Det berodde helt och hållet på att jag var dålig på att lära Diva att det är viktigt för en agilityhund att vara följsam. Att vara det är inte alltid självklart för självständiga grythundsraser som taxar och till exempel borderterrier.
Så fort det dök upp en tunnel inom synhåll drog Diva till den. Det var helt omöjligt att stoppa henne, trots att jag vrålade så att domarna slog händerna för öronen. När vi några år senare hade kommit lite längre i följsamhetsträningen blev jag mer positivt inställd till tunnlar.
Kontaktfält är jätteroliga att träna. Och uppfinningsrikedomen hos agilityförarna är stor. Det finns massor av olika sätt att få hundarna att skynda sig till kontaktfälten och vänta på sitt släppkommando innan de fortsätter. En del förare vill att hunden ska stanna och dutta med nosen i gräset, andra att hunden bara ska dämpa farten lite och några att hunden ska ha ”rinnande” kontaktfält. Vad föraren lär hunden att göra spelar mindre roll. Det viktiga är att metoden funkar på tävling år efter år.
Allra mest älskar jag slalom. Det är ett hinder där jag hinner springa ikapp och många gånger till och med förbi min nuvarande tax Garbo för att placera mig lägligt inför kommande svårigheter i banan.
Det går dessutom att variera slalomträningen väldigt mycket. Och det är en oerhörd kick att känna att Garbo börjar förstå att oavsett från vilket håll eller hinder hon kommer och även om jag inte hjälper henne att hitta rätt så ska hon alltid gå in i första – inte andra eller tredje – porten. Det tjänar vi mycket tid på. Likaså testar jag med jämna mellanrum så att hon inte går ur slalom, hur många lockande tunnelingångar eller andra hinder som än finns vid sidan av eller efter, förrän hon har tagit sista porten.
Tack vare all denna träning är slalom även Garbos favorithinder. Å andra sidan finns det, tack och lov, inget hinder som hon inte älskar.
Vilket är ditt favorithinder?
Berit Sjöbeck, Skärholmen. Tävlar i klass III med mellanpudlarna Birdie och Cooper.
Tunnlar. En rak och lång tunnel går ofta väldigt fort, till och med fortare än man tror. Men jag gillar även böjda tunnlar. Oftast tycker ju dessutom hundarna att tunnlar är roliga. Platta tunneln går sakta, så den är inte alls samma sak. Den verkar inte heller hundarna vara lika förtjusta i. Ofta blir tunnlarna mycket mer utslagsgivande än man tror, men mina hundar är väldigt lättsvängda så jag har sällan problem med att få in dem i rätt ingång.
Eva-Marie Wergård, Linköping. Är landslagsaspirant i år med papillonen Piraya och kommer att debutera i sommar med hennes dotter Tigra.
Vårt favorithinder är utan tvekan slalom. Anledningen är att det är ett av de hinder som behöver tekniktränas i både hastighet och precision och där vi kan plocka in mycket tid. Det kan dessutom varieras till alla möjliga tänkbara situationer och bli väldigt utslagsgivande ute på banorna. Mina hundar tycker absolut slalom är bland det roligaste hindret på banan – vilket kan bero på att jag peppar dem extra mycket där.
Leif Andersson, Ekerö. Tävlar i klass I med welsh springer spanieln Vera.
Mitt favorithinder är slalom. Det är så härligt när man får till fina ingångar och det flyter på genom hela hindret. Fast Veras favorit är A-hindret. Hon brukar stanna till på toppen och titta på publiken.
Linda Andersson, Dala-Floda. Tävlar i klass II med hovawarten Zanta.
Jag gillar hopphinder bäst. Man kan träna så många olika kombinationer med hopphinder. Det är lätt att variera sig och så går det snabbt.
Jonna Smedberg, Färingsö. Tävlingsdebuterar i sommar med shetland sheepdogen Isac.
Gungan. Dels gillar Isac hindret och del tycker jag att det är roligt när det händer något. Det är inte så naturligt för hunden att det den springer på rör sig, men Isac tycker bara att det är kul. Dessutom är det härligt att titta på hundar som utför gungan på rätt sätt, det vill säga springer ända fram till kanten.
Jocke Tangfelt, Bollnäs. Tävlar i klass III med border collien Fellow.
Mitt favorithinder är hopphindret. Man kan träna olika saker och massor av olika kombinationer med hopphinder. Fellow var vidare i svängarna tidigare. Men sedan jag började förbereda honom mer innan vi kommer fram till hopphindren har hans svängar blivit tajtare och mjukare.
Malin Elfström, Knivsta, Är landslagsaspirant i år med cocker spanieln Ally och border collien Swift.
Jag tycker att det är svårt att välja, eftersom jag gillar att träna alla hinder. Jag tränar även bordet helt i onödan, bara för variationens skull. Men balanshinder är kul, för att det verkligen lönar sig att lägga en omsorgsfull grund på dem. Det är en härlig känsla när odjuren ”vet” vad de ska göra, trots att de springer i full fart. Så jag väljer balansbommen. Det är i alla fall Allys favorithinder.
Peter Rodin, Uddevalla. Agilitydomare som tävlar i klass III med border collien Eema.
Balansbommen. Min första tävlingshund, Lillen, lärde jag inte något beteenden på balansbommens kontaktfält och därför var det alltid lite nervpirrande att gå in och tävla med honom. Med Eema däremot så har jag lagt mycket grundträning på att få riktigt snabba och säkra kontaktfält. Jag är väldigt nöjd med resultatet och det känns alltid skönt att starta med henne, då hon har mycket kunskap om hindret.
Som domare är det alltid en utmaning att döma balansbommen just för att det är ett svårbedömt hinder. Det ger alltid en kick att ”hinna med”. Speciellt kul är det att döma de ekipage som har riktigt väl inlärda beteenden på kontaktfälten. Egentligen finns det inte längre några ursäkter för dåliga kontaktfält, för i dag finns det så mycket kunskap om hur man kan lära in ett snabbt, säkert och självständigt kontaktfältsbeteende.
Anna Käll, Borås. Är landslagsaspirant i år med parson russell terriern Tilda och tävlar i agilityklass II och hoppklass III med hennes dotter Vira.
Hoppet är mitt favorithinder. Det är grunden i agilityn och man kan träna det på oändligt många sätt. För mig symboliserar det fart, flyt, klurigheter, handling och tiondelar. Jag och Tilda har jobbat mycket för att hitta den perfekta vägen över ribban och linjen i banan, utan att riva, och vi har Sre hund tänker annorlunda, river sällan, så vi jobbar mot samma mål, men på annorlunda sätt. Att ta ett parti hopphinder riktigt flytigt är en underbar känsla och det är bland annat den känslan som motiverar mig under alla våra träningstimmar.
Linn Anjegård, Bromma. Planerar att debutera i höst med blandrasen Ayla.
Jag gillar tunnlar, för att Ayla tycker att de är så roliga. Hon kan springa snabbt genom dem. Det blir aldrig något motstånd. Platta tunneln är också ganska kul, men Ayla är inte lika förtjust i den. Hon är ingen tunnelgalning, men springer gärna och tar en tunnel om hon får chansen.
|
