Agility: krÖnika

I huvudet på en agilitydomare

Vart tredje år samlas de svenska agilitydomarna för att bestämma bland annat hur agilitybestämmelserna ska tolkas. I november är det dags för nästa agilitydomarkonferens. Den ser bland andra Hasse Sundqvist fram emot. Han tycker att agilitydomarna träffas alldeles för sällan. En av de viktigaste frågorna under årets konferens är de allt orimligare referenstiderna, menar Hasse.

Namn: Hasse Sundqvist

Ålder: 50 år. Klubb: Fagersta KK

Tävlat sedan: 1996. ”Men jag började med agility i början av 90-talet.”

Domare sedan: 1997

Hundar: Familjen har åtta, varav Hasse fyra: groenendael Kiwi, 6 år, groenendael Viggo, 2 år, jaktcocker Gismo, 5 månader samt nytillskottet jaktcockern Tuna, 3 år.

Domarförebild: Sven Åfeldt. ”Han är lugn och står med båda fötterna på jorden.”

–Domare är ett ”serviceyrke”. Vi finns till för de tävlande och tävlingsarrangörerna, tycker Hasse Sundqvist.

Han gick sin agilitydomarutbildning för tio år sedan och har sedan dess dömt flitigt periodvis, tävlat mycket med sina belgare och flera gånger per år varit med och arrangerat tävlingar åt sin klubb. Senast var det årets största svenska tävling – Bergslagsveckan.

Just nu ser Hasse fram emot agilitydomarkonferensen, den 24-25 november.
–Jag har deltagit i tre domarkonferenser. De ordnas alldeles för sällan. Och inte får vi domare någon som helst fortbildning. Sedan årsskiftet finns visserligen lokala domargrupper, men de funkar inte riktigt. I Norrland är i många fall avstånden mellan domarna alldeles för långa, med tanke på att vi får bekosta våra resor själva, beskriver Hasse.

Han tillhör en mellansvensk domargrupp, som förutom honom består av Camilla Brundin, Lena Dyrsmeds, Ninnie Lindvall, Pinge Ekström och Anders Larsson. De har haft en träff och ska ha en till före domarkonferensen.

Agilitydomarkonferenserna är viktiga för den svenska agilitysporten. Mycket av det som inte står i agilitybestämmelserna är sådant som domarna fattar beslut om. Till exempel hur banorna ska mätas och vilka de rekommenderade tidskoefficienterna i de olika klasserna ska vara.

Sedan förra konferensen har agilitybestämmelserna dessutom reviderats, vilket innebar en del förändringar som domarna behöver ventilera.

–Jag har till exempel inte haft med den nya kombinationen i någon bana än. Jag inte vet hur jag ska döma den. Dessutom förstör den hela bankonstruktionen, eftersom det är så olika avstånd mellan hindren i de olika storlekarna, menar Hasse.

Domarna påverkar sportens utveckling
Inför domarkonferensen har domarna fått i uppdrag att rita varsin klass II-bana. Hasse tror att det kommer att bli stora skillnader i svårighetsgraden på banorna. Tanken är att domarna under konferensen ska få en chans att reflektera över detta och hur det påverkar sporten.

För att domarna påverkar sportens utveckling otroligt mycket råder det ingen tvekan om. Hasse tycker att detta är något som domarna borde diskutera betydligt mer än de gör i dag.

–Vi påverkar något så enormt. Hur mycket kunde vi se i våras, om inte annat. Då var det en explosionsartad utveckling vad gäller tidskraven och banornas trixighet. Jag får till exempel oftare tidsfel med Kiwi nu än tidigare, trots att vi springer lika fort. Dessutom finns det inte en chans att hinna hjälpa hunden i vissa passager som en del banor ser ut i dag. Man kan undra hur i jösse namn en del domare tänker. Ibland känns det som att de försöker överträffa varann i att göra omöjliga banor som så få som möjligt klarar utan fel.

Hasse är inte den enda som har upplevt att det har blivit betydligt svårare att klara referenstiden i år. Många av de förare som Hundsport har pratat med har liknande erfarenheter, vilket har lett till att referenstiderna har varit ett hett diskussionsämne under vårens och sommarens tävlingar.

–Vi domare mäter banorna olika. Man får andra mått när man mäter den väg hunden springer, än om man mäter rakaste vägen mellan två hinder. Jag tycker att det är självklart att mäta hundens väg och är väldigt medveten om att det i agilitybestämmelserna står att hunden ska ha en väg på 5-7 meter mellan hindren. Så har jag inte alltid gjort. Det var en finsk domare som berättade för mig att hon mätte mellan slalompinnarna och på balanshindren. Och när jag kontrollmätte skiljde det nästan tolv meter beroende på hur jag mätte, på en bana med fyra balanshinder. Tolv meter gör flera sekunder i tid.

Hasse sätter inte olika referenstider i de olika storleksklasserna och menar att det är otroligt sällan som han behöver ändra referenstiden när han fastställer den.

–Det finns sällan någon anledning att skärpa till den. Den hund som vinner när jag dömer klarar min referenstid. Men även om tiden inte är hård strävar alla efter att få sin hund att springa så fort den kan, konstaterar han.

Oroas över att tävlande ska lägga av
Hasse säger att han oroas över att en del tävlande ska tycka att agility har blivit en så teknisk och svår sport att de lägger av.

–Elitsatsningen lyser igenom. Sporten har blivit väldigt allvarlig. Det är inte samma lätta och glada stämning som det var en gång på tävlingarna. Och det är ytterst få som har tid och möjlighet att träna så mycket som krävs för att kunna konkurrera i toppen.

–Klass III-ekipagen har utvecklats enormt mycket. Jag dömer till exempel sällan kontaktfältsfel nu för tiden. De flesta ekipagen har fantastiska kontaktfält. Och hinderfällor är det få som går i. Istället får vi domare hitta på andra svårigheter.

Hasse lägger ner mycket tid på sina banor och vill inte råka ut för några överraskningar när han dömer. Därför brukar han alltid bygga upp banorna hemma och testa hur han ska kunna placera sig för att se så mycket som möjligt av loppen.

–Jag vill ha mycket handling i mina banor och låser aldrig upp förarna med hinderstöd. De ska kunna röra sig. Någon ren hinderfälla kan jag tänka mig. Men jag vill inte ha hindren på olika höjd, eftersom jag inbillar mig att hinderhöjden kan vara svår att se för hundarna. Jag tycker att det räcker med de tekniska svårigheterna.

Att rita banor är betydligt lättare i dag än i början av Hasses domarkarriär. Då satt han med papper, penna och radergummi. I dag tar han hjälp av datorn och kan låta fantasin skena iväg på ett annat sätt.

–Med hjälp av internet kan vi dessutom följa utvecklingen i andra länder. Jag gör det. Det ligger i mitt intresse att vi inte blir isolerade i Sverige. Något av det värsta Hasse vet är när det ena ekipaget efter det andra diskar sig på hans banor. Då känner han sig misslyckad. Så det var nog ingen slump att han först ritade så enkla banor inför sin domarexamen att han blev underkänd.

Det Hasse gillar bäst med att vara domare är att se hur förarna löser problem.
–Jag tycker det är kul att smyglyssna under banvandringarna. Då ser jag också hur förarna tänker röra sig. De handlar inte alltid som jag har tänkt mig. Nu för tiden vet man till exempel aldrig vilken sida om balanshindren som föraren tänker ta. Alla gör inte likadant längre.

Agility | MARI EDMAN Box 201 36. 161 02 Bromma TEL: 08/80 85 65 FAX: 08/80 85 95 e-post: mariedman@tele2.se HEMSIDA: http://www.allroundtax.se