FÖRDOM: Agility är en ungdomssport Vem vet kanske håller agilityn sina utövare unga, eftersom det fortfarande är så många utomstående som slentrianmässigt slänger ur sig denna tröttsamma fördom. Faktum är i alla fall att två irriterade förare, Carina Olsson och Carina Carlsson, bestämde sig för att ta fram fakta om hur gamla de svenska agilityförarna egentligen är. Så på en representativ tävling (två dagar, med alla individuella klasser) i Rättvik i mitten av mars i år frågade de alla förare om födelseår. Dagens yngsta tävlande visade sig vara en tjej född 1993, som deltog med en hovawart. En av hennes medtävlare var äldst. En herre, född 1933, med en rhodesian ridgeback. Åldersspannet var alltså hela 62 år. I en och samma klass. Hur många sporter kan skryta med en sådan bredd bland konkurrenterna? Medelåldern bland de 245 tävlanden i Rättvik hamnade på 35 år. Den genomsnittliga pristagaren var 33 år och den vanligast förekommande rasen med i genomsnitt äldst förare var belgisk vallhund. De 19 hundarnas förare hade en snittålder på 40 år. FÖRDOM: Agility är en lätt lek för de hundar och förare som inte klarar av någon annan hundsport Den som påstår något liknande har aldrig deltagit i en agilitytävling. Eller sett en startlista. För ett agilityekipage gäller det att hela tiden vara i rörelse samtidigt som hund och förare måste läsa av varandra blixtsnabbt och alltid fokuserar på ett hinder i taget – utan att någonsin tveka eller bli osäkra. Så för att ha nå framgång krävs det träning, träning och åter träning. Av både hund och förare. Hundarna måste först och främst lära sig att kunna ta alla hinder helt självständigt. Detta är enkelt så länge hundarna kommer till exempel rakt mot slalomet. Men så fort föraren börjar pressa på hundarna fartmässigt blir det lätt slarv vid framför allt kontaktfälten. De egentliga svårigheterna dyker dock inte upp förrän det är dags för handling. Då är det inte längre bara hunden som ska drillas, utan framför allt föraren. För varje agilitybana är unik och föraren vet aldrig före banvandringen hur banan går. Hunden å sin sida får inget veta förrän under loppet. Så mest av allt måste ekipaget jobba på att bli samspelt. Det blir man inte genom att bara träna hinder och handling, utan genom att arbeta med olika saker tillsammans. Därför är det vanligt att agilityekipage även sysselsätter sig med andra hundsporter. Och inte utan framgång. Det finns många agilityhundar som även har fina meriter inom lydnad, vallning, bruks och jakt. Men först och främst är en agilityhund naturligtvis en agilityhund. Bilder av: HANS-PETER BLOOM och DAVID DALTON

Agilityhundar Agility-Notiser Tävlings-Aktuellt Agilityregler Regel-revidering Övergångsbestäm. Ordlista... Skall som skall... Inte farligare... Elektronik... Tävl. arrangörer... Hinder Fler kickar... Ute och inne... Nybörjardebut Grundträning Friskvård Är störst bäst? Fördomar om... En nyttig "drog" Norrlandsveckan Midvinterchansen Agility-VM 2006 Agility-VM 2004 Agility-VM 2003 Agility-NM 2006 Agility-NM 2005 Agility-NM 2004 Agility-NM 2003 Agility-SM 2007 MyDog 2008 Länskampen 2007 På HUND2003

FÖRDOM: Agilityhundar är hyperstressade och skäller oavbrutet Visst är det många gånger livat på och runt agilitybanor. Både på träning och tävling. Men det betyder inte att det är samma hundar som låter hela tiden. Eller att hundarna far illa. För att över huvud taget kunna tävla krävs faktiskt ett visst mått av stress. Fråga vilken idrottare, schlagerfestivalartist eller frågesportsdeltagare som helst. Eller varför inte någon som ägnar sig åt en annan hundsport? ”Stressen” hjälper oss att fokusera på uppgiften. Och som alla hundsportare vet gäller det att under träning efterlikna tävlingssituationen så mycket som möjligt. Både förare och hund måste ju få en chans att lära sig hur de ska plocka fram rätt slags stressnivå. Men visst finns det olika typer av stress. Dels den positiva, som vi har kontroll över. Den får pulsen att slå snabbare och oss att göra vårt bästa. Dels den negativa, som inte går att styra. Den kan till exempel få någon som är överaktiverad att gå i spinn och någon som är understimulerad att bli passiv. Hundar som drabbas av negativ stress mår naturligtvis inte bra. Den typen av hundar är dock lätträknade runt agiltybanor. För agilityhundar utan av-knapp brukar sällan orka med de långa tävlingsdagarna. Och inte är de roliga att jobba med heller. FÖRDOM: Agilityhundar lyder enbart när man viftar med pipleksaker eller godis framför nosen på dem En agilityhund ska inte vara artig, utan ha lite jävlaranamma, inne på banan. Hunden ska våga ta egna initiativ. Och därför är det en klar fördel om hunden älskar alla hinder. Inledningsvis måste de flesta hundar motiveras till att göra detta. Vilken belöning som är rätt beror på vad man har för hund. Några gillar köttbullar och några föredrar leksaker. Andra tycker bara att det är så himla kul att göra något tillsammans med sina förare. Att under agilityträning belöna med klappar och kamp är sällan det bästa, eftersom en sådan belöning alltid ges vid förarens sida. Och den platsen vill ingen agilityförare uppmuntra sin hund att vara vid inne på banan. En sak som alla agilityhundar har gemensamt är att ingen av dem gör en bättre prestation om föraren är dominant inne på banan. Det gör bara hunden försiktig. I värsta fall kan det även skapa andra problem. Till exempel vid kontaktfälten, som en del hundar gör allt för att undvika, just för att föraren blir så jobbig varje gång hunden närmar sig ett. Och då kommer de fem hinderfelen som på beställning. Ren lydnadsträning ägnar sig agilityekipage åt någon annanstans, för att sedan kunna ta med sig sina färdigheter till agilitybanan. En agilityhund som slår dövörat till är nämligen totalt omöjlig att handla mellan hindren. Att hitta den perfekta balansen mellan hundens självständighet och lyhördhet är alltså en viktig nyckel till framgång inom agilitysporten. FÖRDOM: Agilityhundar riskerar hela tiden att skada sig Visst finns det hundar som har skadat sig i samband med agility. Klor har spräckts, muskler sträckts och tänder slagits ut. Men det är ytterst sällan något riktigt allvarligt inträffar. En bidragande orsak till detta är att de flesta klubbarna inte tar emot för unga hundar på sina kurser. Den vanligaste åldersgränsen är tolv månader, så att hundarna hinner få en viss fysisk mognad innan man sätter igång och hoppar för mycket och tränar slalom för intensivt. Hundarna får ju ändå inte börja tävla förrän vid 18 månaders ålder. Dessutom är de flesta agilityinstruktörer mycket noggranna med att upplysa sina elever om vikten av att värma upp och varva ner hundarna, hålla dem i god kondition och med välvårdade klor. Dessa förmaningar ser man resultatet av runt de flesta tävlingsbanor, där förarna håller hundarna varma med hjälp av täcken och filtar. Även regelverket påverkar säker-heten. Tar inte hunden hindren på ett säkert sätt utdöms hinderfel. Till exempel om hunden hoppar över kontaktfält eller om hunden hoppar av gungan för tidigt. Har hunden halsband på sig inne på banan blir ekipaget till och med diskvalificerat. En stor skaderisk är dock att köra på hala mattor, is eller lervälling med alltför ivriga hundar. De flesta lär sig dock ganska snabbt att de måste anpassa tempot efter underlaget. Annars kommer de ingenstans, eller så drattar de omkull. Följer man de rekommendationer och regler som finns bör det alltså inte vara farligare att ägna sig åt agility än någon annan hundsport...

För Hundsport.se:  MARI EDMAN | www.allroundtax.se | e-post: