|
|
 |
Agilitysporten växer och utvecklas. Både hundarna och förarna blir allt skickligare. Och konkurrensen hårdnar ständigt. För fler och fler upptäcker tjusningen med att helg efter helg försöka genomföra det perfekta agilityloppet.
En av 1990-talets främsta svenska agilityförare var Johan Eriksson, med bland annat två individuella SM-guld. En alltid lika fokuserad och engagerad förare. Här med border collien Casey på SM i Skutskär 2001. BILD: Yvonne Öster.
Agility är som en drog. Så vid den här tiden på året lider många agilityaktiva i Sverige av abstinens. De som inte har tillgång till ridhus kan knappt träna. Och tävlingarna som arrangeras är lätträknade.
 Alltså finns det ingen anledning att packa bilen full med tält, filtar, kompostgaller, burar, regnställ, lakan, hundkläder, tävlingsbok och annat nödvändigt för att förväntansfull bege sig till helgens tävling. Någonstans i Sverige.
Detta är annars vad många av oss gör, var och varannan helg mellan april och oktober, i jakten på ”pinnar”, cert, SM-poäng – och mentala lyckokickar. Men framför allt för att umgås och ha roligt tillsammans med våra hundar.
Det skall vara roligt!
Vi blir allt fler för varje år. 2002 var det 23.337 starter under de officiella tävlingsdagarna, av förare i vitt spridda åldrar och hundar av olika modell. Det är till exempel inte alls ovanligt att föräldrar och barn tävlar mot varandra. Och att vi har kul inte bara syns, det är liksom förutsättningen. Det står till och med i de svenska agilityreglerna:
Den första officiella agilitytävlingen i Sverige arrangerades 1987. Sedan dess har mycket hänt. Träningsmetoderna har utvecklats, handlingen har blivit mer avancerad, banorna kluri-gare, hundarna snabbare och för-arnaskickligare. För femton år sedan kunde man vinna en klass på både 15 och 20 fel. I dag är det en strid om hundradels sekunder bland de felfria ekipagen i toppen av resultatlistorna.
Svårigheten med agility är inte att lära hunden att självständigt utföra hindren på ett korrekt och säkert sätt. För den som vill ha en chans på tävlingsbanorna är det också nödvändigt att lära hunden olika dirigeringskommandon. Och att som förare lära sig vara tydlig i sitt sätt att visa hunden den snabbaste vägen runt banan.
Oavsett om man tränar agility enbart för att aktivera sig själv och sin hund, eller om man vill tävla, måste man lära hunden att ”suga” på hind-ren. Man måste få hunden att tycka att det bästa som finns är att hoppa, klättra, springa mellan slalompinnar och genom tunnlar. Lyckas man inte med detta är det svårt att få något utrymme att handla på. Och det är handlingen som är agility.
När handlingen funkar till hundra procent är det magiskt. Det vill säga när man som förare lyckas ge begriplig information i exakt rätt ögonblick till en hund som svarar på minsta signal i maximal fart under ett helt lopp.
|
|
|
 |
Agilityhundar |
|
Agility-Notiser |
|
Tävlings-Aktuellt |
|
Agilityregler |
|
Regel-revidering |
|
Övergångsbestäm. |
|
|
Ordlista... |
|
|
Skall som skall... |
|
Inte farligare... |
|
Elektronik... |
|
Tävl. arrangörer... |
|
Hinder |
|
Fler kickar... |
|
Ute och inne... |
|
Nybörjardebut |
|
Grundträning |
|
Friskvård |
|
Är störst bäst? |
|
Fördomar om... |
|
En nyttig "drog" |
|
Norrlandsveckan |
|
Midvinterchansen |
|
|
Agility-VM 2006 |
|
Agility-VM 2004 |
|
Agility-VM 2003 |
|
|
Agility-NM 2006 |
|
Agility-NM 2005 |
|
Agility-NM 2004 |
|
Agility-NM 2003 |
|
|
Agility-SM 2007 |
|
|
MyDog 2008 |
|
Länskampen 2007 |
|
På HUND2003 |
|
|
|
|
|
 Anneli Ortmon vet att man inte ska släppa hunden med blicken på agilitybanan. Hon och hennes australian shepherd Yoker vann med detta lopp klass I, under ungdoms-SM 2003. BILD: Annika Ortmon.
Samspelet A och O
Men att komma så långt att man får uppleva kicken som det perfekta loppet ger är inte lätt. Det är en utmaning som kräver målinriktad och individanpassad träning. För förare och hund. På och utanför agilityplan. Det gäller att bli samspelta och att motivera hunden till att vilja detsamma som föraren.
Som en både känd och mycket erfaren lydnadsförare, som nu även tävlar agility, lär ha sagt:
–Agility är det svåraste som jag och min hund har ägnat oss åt.
Det finns inte en handlingsstil som är rätt. En del förare är blixtsnabba både i benen och reaktionsförmågan. Andra har svårare för att springa. Några hundar tror att de vet vägen bäst själva och andra tar inte ett galoppsprång utan att först kontrollera med sin förare så att det blir rätt.
Att vallhundar som border collie och shetland sheepdog är de vanligaste raserna på tävlingsbanorna är inget förvånande. De har bra fysiska förutsättningar och är oftast tillräckligt följsamma och lyhörda för att bli riktigt framgångsrika.
Men man behöver varken vara någon sprinter eller ha en lätt och högbent hund för att kunna hålla på med agility. Det går utmärkt med i stort sett alla raser, stora som små. För att klara av att tävla måste dock hunden kunna ta sig igenom ett däck och över de hinderhöjder som gäller för respektive storlek.
 Att tävlingsdagar är långa visste både publiken och deltagarna som kom till Hallstahammars BK och agility-DM i Wästmanland 2002. Det gäller att varken glömma väderskydd, stol, bur eller fika. BILD: Eva Tejnung.
De nya reglerna
Den första januari 2002 trädde nya agilityregler i kraft. Sedan dess tävlar hundarna i tre storleksklasser – small, medium och large. I tre olika svårighetsklasser – I, II, III. Och dessutom i en ny officiell tävlingsform – hoppklass.
Smallhundar har en mankhöjd under 34,99 cm. Papillon/phalène, dvärgpudel, borderterrier, jack russell-terrier, shetland sheepdog, dvärgschnauzer och cavalier king charles spaniel är några vanliga raser.
De hundar vars mankhöjd är 35–42,99 cm tillhör mediumklassen. På de svenska agilitybanorna syns bland annat mellanpudel, shetland sheepdog, borderterrier, berger des pyrénées, pumi, staffordshire bullterrier, cockerspaniel och foxterrier.
Alla som är över 43 cm i mankhöjd är largehundar. Bland andra border collie, belgiska vallhundar, kelpie, australian shepherd, irish soft coated wheaten terrrier, springer spaniel och retrieverraserna.
Hunden börjar tävla i klass I. För att bli uppflyttad till klass II måste den ha erövrat tre ”pinnar”, det vill säga den måste ha placerat sig 1:a-5:a med noll fel tre gånger. För att bli uppflyttad till klass III måste hunden ha placerat sig 1:a-3:a med noll fel i klass II tre gånger. När hunden har sina tre ”pinnar” måste den flytta upp till nästa klass.
I klass III jagas det cert och SM-poäng. Cert tilldelas den renrasiga hund med noll hinder- och tidsfel som placerar sig högst bland de icke fullcertade hundarna, dock lägst på femteplats. Och SM-poäng erövras enligt ett system baserat på antalet startande hundar.
Att ta sig upp till klass III är svårast för largehundar, helt enkelt för att startfälten är så stora. Väl i klass III är det dock lika marigt för en small- eller mediumhund att hävda sig bland sina konkurrenter, för där är startfälten i de olika storleksklasserna mer jämnstora. På en genomsnittlig tävling i Mellan- eller Sydsverige cirka 40-50 hundar/storlek.
Det går även att tävla agility i lag. I lagklasserna finns det inga krav på kvalifikationer hos hundarna och svårighetsgraden på banorna är motsvarande klass II. Man får vara max fyra ekipage med hundar i samma storlek i varje lag. De tre bästa resultaten per tävling räknas.
 I ur och skur åker agilityfolk landet runt, helg efter helg. Ibland undrar även de mest härdade entusiaster vad de egentligen håller på med. Som här, på banvandringen under valborgsmässohelgen i Gävle 2003. En tävling som pågick i fyra oförglömliga dagar. BILD: Ann Björkenius.
Varierande banor
Varje bana är ny och ritas för det mesta av domaren som dömer klassen. Ingen förare har alltså någon aning om vilka handlingssvårigheter som kommer att finnas med innan det är dags för banvandring, till skillnad från när man till exempel tävlar lydnad och det är förutbestämda moment som ska genomföras.
Det enda en förare vet innan tävlingen är att klass I-banorna är enklare än klass II- och klass III-banorna. Enklare betyder i detta fall att det är en rakare väg mellan hindren i de lägre klasserna, att banan inte innehåller så många hinderfällor och att ideal-tiden är generösare.
Idealtiden är den tid som domaren bestämmer att hunden måste komma i mål under för att ekipaget inte ska belastas med några tidsfel. Och eftersom inte finns några balanshinder att klättra på i hoppklasserna är det meningen att de ska gå fortare än agilityklasserna. I hoppklass III brukar det krävas att hunden tar sig runt de cirka 20 hindren på 30-35 sekunder, för att inte få tidsfel.
Hundarna meriteras separat i agility- respektive hoppklass, som beroende på farten och hindertyperna kräver lite olika handling. En hund kan alltså tävla i hoppklass III och fortfarande vara kvar i agilityklass I.
Agilitytävlingar arrangeras av brukshundsklubbar, hundungdomsklubbar och lokala kennelklubbar, som även brukar ha kurser på olika nivåer. Och eftersom vi hela tiden blir fler blir startfälten allt större och tävlingsdagarna längre och längre.
Folk från hela Syd- och Mellansverige samlas på samma tävlingar, helg efter helg. I Norrland är det mer tunnsått. Det är dessutom färre deltagare på en tävling i Kramfors än en i Kumla.
Dels beror det, naturligtvis, på avstånden och dels på att de erfarna förarna i Sydsverige inte bryr sig om att åka så långt, eftersom startfälten oftast är så små att det knappt delas ut några SM-poäng eller cert (det måste vara minst tio deltagare i klassen). Så detta är en ond cirkel.
 Slalom är det agilityhinder som brukar ta längst tid att lära en hund. Bearded collien Chess har dock hittat rätt ingång och missar sedan inte en port. BILD: Johanna Allanach.
Arbetskrävande arrangemang
Att färre klubbar vågar och vill arrangera tävlingar är tråkigt, men inte konstigt. Agilitytävlingar kräver många ideellt arbetande funktionärer. Inför en endagarstävling med samtliga individuella klasser är det inte ovanligt med 400-500 starter som ska sorteras och lottas, förutom alla andra förberedelser som krävs.
Under tävlingsdagen måste man vara 15-20 funktionärer, beroende på hur många banor det finns möjlighet att köra på samtidigt. Dessutom förväntar sig många tävlande att arrangören har hyrt in elektronisk tidtagning och att den håller reda på resultaten med hjälp av datorer, så att rapporteringen blir snabb.
Under sommarsemestern brukar 600-700 ekipage samlas på en vecko-lång tävling. Den brukar även locka en hel del tävlande från övriga nordiska länder. Till årets ”Skånevecka” i Perstorp kom det till och med ett ekipage från Italien!
Över huvud taget blir det internationella tävlandet i agility allt vanligare. Skåningarna har i många år åkt till Danmark för att tävla. Och när danskarna arrangerar sina veckolånga tävlingar är det ännu fler blågula som packar bilen full och åker dit. Liksom till Norge, som var tredje sommar brukar ha en stor tävling i Tönsberg. Och till Åland, där det under vintern tävlas i en idrottshall med ett enligt uppgift fantastiskt underlag.
Då och då är det också någon eller några klubbar som tar hit framgångsrika utländska förare för att de ska hålla kurs. Detta brukar influera både de tävlandes handling och domarnas sätt att rita banor, vilket är ett av sätten att få agilitysporten att gå framåt och vidare.
Tips från VM-vinnare
I början av nästa år är vi till exempel tre gäng tävlande från olika delar av landet som ska gå kurs för finnen Mikko Aaltonen. Hann vann largeklassen på VM i Frankrike i september med sin tervueren Aqua (intervju kommer i Hundsport) och det ska bli spännande att höra vad han har för tips att ge.
Kursen kommer att äga rum i ett ridhus. För även om det arrangeras några få tävlingar varje vinter i mäss- och idrottshallar är det främst ridhus som gäller för den som vill ägna sig åt agility under denna årstid.
Ridhusen är nästan alltid både kalla och trånga. Men vad gör det? Vi är många som är tillräckligt sugna på att sitta i timmar och vänta, för att till slut få vår chans till ett perfekt agilitylopp.
I bästa fall är dagens insats över på 30-40 sekunder. Men de gånger man lyckas är kicken värd varenda mil, krona, övernattning och träningstimme. För det finns inget som är så häftigt som att känna att man är ett med sin hund på agilitybanan.
|
 |
För Hundsport.se: MARI EDMAN | www.allroundtax.se | e-post:  |
|
