Agility: kronika
Elektronik kan lösa problemet med svårbedömda kontaktfält
Balanshindren – gungan, A-hindret och balansbommen – är ibland svåra att hinna döma för agilitydomarna. Satte hunden minst en del av en tass på kontaktfältet eller inte? För att de allt snabbare agilityhundarna ska bli rättvist bedömda på kontaktfälten i framtiden kommer domarna att behöva hjälpmedel. Men för att det ska bli tillåtet att använda till exempel elektroniska sensorer eller särskilda kontaktfältsdomare krävs en ändring av de svenska agilityreglerna.
För tio år sedan lutade sig en del förare över hunden och röt: ”Nu gååår du saaakta ner”. Några kommenderade sitt innan hunden hoppade av balansbommen, gungan och A-hindret och andra platsade hunden så fort den nådde marken.
Många förare hade ingen metod alls. De hoppades på tur eller att det räckte med att de var nära hunden för att få den att sätta minst en del av en tass på fältet i avvikande färg som finns i början och slutet av balanshindren. Eller så höll de sig helt fräckt nära hunden för att försöka skymma domarens sikt.
Sedan dess har dock många agilityhundar fått lära sig att ta kontaktfälten på betydligt snabbare och säkrare sätt. För förarna har lärt sig att tänka mer långsiktigt under inlärningen. De har dessutom blivit skickligare i att träna och behålla rätt kontaktfältsbeteende hos sina hundar även efter några tävlingssäsonger.
Att döma kontaktfält är dock inte lätt. Det inser alla som har sett riktigt snabba agilityhundar. Nu finns det till och med de som springer över den elva till tolv meter långa balansbommen på endast två sekunder. På den korta stunden ska domaren alltså hinna se ifall hunden sätter åtminstone någon del av en tass både på de första och på sista 90 centimetrarna av hindret.
–Det går inte för domarna att vara rättvisa. Alla missar då och då. Det är mänskligt, som föraren Annika Olsson säger.
En annan tävlande, Birgitta Bergström, sammanfattar problemet så här:
–Agilityn har kommit så långt i dag att en mänsklig domare inte längre räcker till.
Stopp – för domarens skull
För att vara säker på att hunden tar kontaktfälten och att domaren verkligen hinner se att hunden gör det har många valt att lära hunden ett kort stoppbeteende på åtminstone nedfarterna. Det vanligaste är att hunden ska stå med två tassar på hindret och två tassar på marken (2+2) och där vänta på att föraren säger sitt släppkommando, det vill säga ger hunden tillåtelse att fortsätta till nästa hinder.
En del förare menar dessutom att det inte bara är hundarnas fart som gör det svårt för domarna att se ifall hundarna tar kontaktfälten, utan att också hundarnas rörelsemönster kan ställa till det. Vissa raser rör sig helt enkelt yvigare och studsigare än andra.
–Det är nog väldigt lätt att det blir en synvilla för domaren om hunden lämnar kontaktfältet med ett hopp, som Annika Olsson beskriver.
Många domare tycker dock inte att detta är något problem. Mija Jansson väljer till exempel att koncentrera sig på att titta på kontaktfälten istället för hunden, för att undvika problemet. Anders Bergqvist anser att en domare lär sig hur olika raser rör sig. Han tycker att de svåraste hundarna att döma på just kontaktfält är de med korta ben och mycket päls.
–Agility är en bedömningssport. Vid vissa tillfällen är jag hundra procent säker i min bedömning, men inte alltid. Jag dömer dock så rättvist som jag kan. Ibland tjänar ekipaget på det och ibland förlorar det. Jag friar dock hellre än fäller, förklarar Anders Bergqvist.
 Birgitta Bergström kommenterar:
–Att hellre fria än fälla när man inte hinner se blir också orättvist. För konkurrenterna om inte annat. De långsamma hundarna hinner domaren alltid se, så de som hellre frias är de snabbare hundarna.
Anders Bergqvist håller med om att det kan vara svårare att döma blixtsnabba hundar på balansbommen. För att göra det lättare gäller det att domaren placerar sig så att han eller hon behöver röra sig så kort sträcka som möjligt, samtidigt som domaren måste tänka på att inte störa den tävlande.
Kommer inte att hinna se
Mija Jansson tror inte att det är många hundar som blir felbedömda i dag, däremot ser hon vartåt hundarna och sporten utvecklas.
–I framtiden kommer vi inte att hinna se ifall hundar som springer så fort de kan hela vägen över balansbommen verkligen tar kontaktfälten, säger Mija.
Och faktum är att med största sannolikhet kommer alltfler hundar om några år att springa det snabbaste de kan hela vägen över balansbommen, till skillnad från i dag då de flesta sänker tempot och kortar stegen något på nerfarterna.
Åtminstone är det så i large och medium. I small, där föraren aldrig behöver bekymra sig om uppfarterna och därför har större chans att hinna vara med vid nedfarterna, finns det redan nu många hundar som har mer eller mindre springande kontaktfält.
–Jag tror inte att alla kommer att ha springande kontaktfält om några år, men jag vet flera förare som satsar på det med sina nya hundar. Och om deras tävlande fortfarande fungerar efter några säsonger kommer nog fler att satsa på samma sak, säger Annika Olsson.
Springande kontaktfält
Agility går på alltid på tid. Ekipagen tävlar om hundradels sekunder. Och i dag går det för en del ekipage inte längre att spara in tid på att springa ännu fortare, ta ännu snävare vägar och få ännu snabbare hinderutförande än hundarna redan har – förutom på just kontaktfälten. Så att alltfler förare är sugna på att lära nästa hund ett beteende som ger både säkra och snabbare kontaktfält är helt naturligt.
–Jag vill att min unga hund ska ha springande kontaktfält. Jag håller på och funderar på vilken inlärningsmetod jag ska använda, beskriver till exempel Annika Olsson som tycker att 2+2-beteendet sliter för mycket på hunden.
Annika har inga som helst problem med att konkurrera fartmässigt med sin nuvarande tävlingshund. Men hon vet vartåt utvecklingen pekar och dessutom vill hon lära sin nya hund ett kontaktfältsutförande som är identiskt på träning och tävling. 2+2-beteendet är det lätt att börja tumma på i tävlingssituationer för att spara in tid. Till slut riskerar man därför att hunden lämnar balanshindret utan att vänta på släppkommandot.
Mija Jansson, som är en av alla de domare som även tävlar flitigt, vågar dock inte göra som Annika.
–Jag har inte lärt min unga hund några ”running contacts”, trots att jag har studerat olika inlärningsmetoder och tror att jag skulle kunna lära honom tekniken. Anledningen är att jag inte tror att han kommer att bli korrekt bedömd när vi börjar tävla. Eftersom han har så lång steglängd är risken stor att domarna tror att han inte är på. Istället har jag lärt honom ”nose touches”, eftersom jag vill ha ett nedåtriktat beteende på kontaktfälten.
 Annika Olsson resonerar tvärtom:
–Att anpassa metoderna efter domarna hämmar utvecklingen. Om det aldrig uppstår ett behov kommer lösningar aldrig att utvecklas. Om jag hade en hund med springande kontaktfält och domarna inte hann döma skulle jag inte se det som mitt problem. Då får jag väl verka för att det används till exempel elektroniska kontaktfält.
Tre potentiella lösningar
För att minska de problem som finns vad gäller kontaktfältsbedömningen, problem som med största sannolikhet kommer att bli ännu större i framtiden, finns det i dagsläget tre potentiella lösningar för att hjälpa domarna att hinna ”se”: Att ta bort bedömningen av uppfarterna, speciella kontaktfältsdomare och elektroniska kontaktfält.
Redan i samband med den senaste regelrevideringen kom det in förslag på att ta bort bedömningen av uppfarterna. Men det fanns i förslagen inget massivt stöd för detta och arbetsgruppen nappade inte på förslaget.
 Mija Jansson undrar dock:
–Vem älskar uppfartsbedömningen? I min värld är de flesta överens om att den regeln är av ondo. Den leder till är att man lär in stopp på uppfarterna och det snarare ökar än minskar skaderisken, vilket var syftet från början. Den svenska delegaten i FCI (den internationella kennelorganisationen) borde kolla upp opinionen för och emot uppfartsbedömning i Sverige för att eventuellt kunna driva frågan internationellt.
Annika Olsson är inne på samma linje:
–Jag tycker inte att uppfartsbedömningen fyller någon funktion. Dessutom är det konstigt att ha en regel som bara är ett problem för en storlek, det vill säga large. Att ta bort bedömningen på uppfarterna skulle göra det enklare för domarna att hinna döma nedfarterna.
Elektroniska kontaktfält
Det är i dagsläget inte känt i Sverige ifall det finns något land där agilitydomare har tagit hjälp av elektronik för att bedöma kontaktfält ännu. Det har i alla fall pratats om tekniken i många år inom sporten. Och under agility-VM i Norge förra året användes för första gången elektronisk avläsning på bordet.
Samma företag som sålde den utrustningen har även utvecklat plattor med sensorer som man kan spänna fast på kontaktfälten. Dessa kopplas till en dosa som piper, även när en lätt liten papillon sätter en tass på plattan. Detta kan man exempelvis se i en reklamfilm på YouTube.
I dagsläget förutsätter dock de svenska reglerna att domare inte tar hjälp av elektroniska kontaktfält när de dömer. Men det finns så klart inget som hindrar att man testar på till exempel SM, som är en både viktig och inofficiell tävling.
 Anders Bergqvist är dock tveksam till elektroniska kontaktfält:
–Jag är rädd för att det blir dyrt och komplicerat för tävlingsarrangörerna. Och jag tycker att om det blir tillåtet så ska alla klubbar ha råd och möjlighet att ha elektroniska kontaktfält på samtliga balanshinder. Jag tvivlar dock på att det går att genomföra.
Ett annat problem med elektroniska kontaktfält är att det inte alltid går att lita på tekniken. Så även om kontaktfälten avläses elektroniskt måste det vara domaren som dömer i slutändan. Och i de fall domaren inte är överens med elektroniken kommer alltid någon att känna sig felbedömd.
Flerdomarsystem inte tillåtet
Det tredje alternativet – att domaren tar hjälp av en kollega som dömer till exempel uppfarterna– är inte heller tillåtet i dagsläget, enligt de svenska reglerna. Detta slogs om inte annat fast av SKKs prov och tävlingskommitté (PTK) när domaren Carina Olsson för några år sedan tog hjälp av en funktionär som dömde ett av kontaktfälten på en tävling.
–Felet med det Carina gjorde var att det blev ett flerdomarsystem och det får man inte använda sig av som reglerna är utformade i dag. Däremot är det fullt möjligt att ha flera domare på SM. Vill de tävlande ha det bör de skicka in väl underbyggda förslag till C-AS (SBKs centrala agilitysektor). För är det något som man tror på bör man jobba för det. Nu har ju dessutom FCI skrivit in i sina regler att det måste vara flera domare på VM och att om bordet används på VM måste det vara elektroniskt, förklarar Håkan Ericson i C-AS.
Annika Olsson sammanfattar sina åsikter:
–Det känns som att systemet med kontaktfältsdomare också kan leda till diskussioner, men det är ett bättre alternativ än endomarsystemet. Fungerande elektroniska kontaktfält låter dock som det bästa alternativet. Målet måste vara att man vill få bedömningen så rättvis som möjligt.
Mija Jansson håller med och är övertygad om att inom fem år kommer vi att ha elektroniska kontaktfält i Sverige. Förutsättningen är förstås att agilitybestämmelserna ändras i samband med nästa regelrevidering.
|
