Agility: kronika

Din hund avslöjar hur duktig hundtränare du är

I takt med att agilitysporten växer i popularitet ökar konkurrensen. Och med den behovet av mer effektiv handling och bättre inlärningsmetoder.

För att få nya influenser har svenska agilityförare och instruktörer, ända sedan det började arrangeras internationella mästerskap i början av 1990-talet, då och då anlitat några av de mest välmeriterade utländska förarna för att hålla kurser i Sverige.

Vid tre tillfällen de senaste åren har till exempel engelsmannen Greg Derrett varit i Sverige och lärt ut sitt konsekventa handlingssystem och hur han grundtränar sina agilityhundar (intervju med Greg publicerades i HS 4/2006).

Vad gäller grundträningen, det vill säga det föraren bör lära sin agilityhund innan hinder blandas in i träningen, hänvisade Greg ofta till sin samarbetspartner – kanadensiska Susan Garrett.

Med sina hundar har hon vunnit fler agilitymästerskap än någon annan nordamerikansk förare. Bland annat var hon dubbel guldmedaljör på IFCSs VM 2006 (som är öppet för alla hundar, inte bara FCI-erkända raser). Dessutom har hon även tävlat lydnad och flyball på elit- nivå.

Första kurserna i Europa
I april var Susan Garrett för första gången i Europa och höll kurs, närmare bestämt i Malmö. Carpe Momentum, som drivs av de välkända agilityinstruktörerna Eva Bertilsson och Emelie Johnson Vegh (känd från SVTs Hundkoll), hade tagit hit Susan för att under sju dagar hålla kurser i grundträning, motivation, kontaktfälts- och slalominlärning, hoppteknik och avancerad shejping.

–Det är inte många som är beredda att betala det arvode jag tar för att vara borta från mina hundar i flera veckor, förklarade Susan och garvade.

Hon framhöll också att den stora tillfredsställelsen för henne – oavsett om hon håller kurser på sitt eget hundcenter i Kanada eller i Japan, Australien eller USA – är att hjälpa hundägare att förstå sina hundar.

–Hundar är ofta missförstådda. Vi beskriver dem gärna med epitet som ”omotiverade”, ”självständiga”, ”vilda” eller ”tröga”. Men det begränsar bara vår förmåga att träna dem, hävdade hon bestämt.

Nyfikenheten var stor. Kursdeltagarna kom från Sverige, Norge och Finland för att få lära sig mer om hur man blir en bra hundtränare. Jag hade tid och råd att vara med under de tre första kursdagarna, som var vikta för grund- och motivationsträning.

Kursdeltagarna kom från både Sverige, Norge och Finland för att lära sig mer om agilityträning av kanadensiska Susan Garrett (längst till vänster) som sa: "Om du gör som du alltid har gjort kommer du att få samma resultat som du alltid har fått".

Mycket teori
Det blev tre dagar fyllda med mycket teori. Naturligtvis. Det var ju ett helhetskoncept som Susan var här för att förmedla. En inställning och ett förhållningssätt, både till hundar och hundträning.

–Älska din hund. Tycker du att det är svårt bör du tänka om, var ett av hennes första råd. Susan menar att antingen är det bara att inse att du har valt fel hund. Och då är det bästa för både hunden och dig att omplacera den. Det andra alternativet är att se till att uppfostra och forma hunden så att den blir en sådan hund som du trivs att leva och träna ihop med.

–Allt faller tillbaka på relationen, enligt Susan.
Susan fostrar alltså inte i första hand sina hundar till att vinna pokaler, utan till att fungera bra i vardagen. Hur hon bär sig åt beskriver hon i den ganska kortfattade, och enligt Susan just därför delvis missförstådda, boken Ruff Love.'

Lär hunden att välja rätt
I stort kan man sammanfatta principerna med att Susan lär sin hund att göra rätt val genom att alltid kontrollera hunden och dess omgivning, så att allt som hunden uppfattar som belöningar går via henne. Hon korrigerar inte och hon lockar inte hunden att göra rätt.

Däremot begränsar hon hundens möjlighet att göra dåliga val och ser alltid till att det är lönsamt för hunden att välja rätt. Susans mål är samarbetssugna, initiativrika och välutbildade hundar med stor självbehärskning. Detta är förstås extra viktigt för just agilityhundar, som måste våga ta för sig samtidigt som de ska vara lyhörda.

Att uppnå detta mål är inte lätt och kräver mycket tid och engagemang. Men självklart har Susan rätt när hon påstår att:

–Din hund speglar din förmåga att träna den. Och om du gör som du alltid har gjort kommer du att få samma resultat som du alltid har fått. Din hunds beteende borde få dig att bli nöjd med dig själv.

Det var ingen av oss i Malmö som direkt jublade när den sanningen hade sjunkit in ordentligt. Däremot var vi förstås glada över att sitta där vi satt, eftersom det Susan sa var att inget var kört. Om vi förändrades som tränare skulle vi även lyckas förändra våra hundar.

Beprövade träningsmetoder
Och även om inte alla Susans råd var lika revolutionerande nya för alla av oss som Susan ibland tycktes tro var det nog ingen som inte fick en hel del tankeställare och aha-upplevelser av att lyssna på hennes inspirerande, välunderbyggda och beprövade träningsmetoder.

Men det tålamod och den struktur som Susan tycks ha när hon tränar hund visade hon tyvärr inte alltid oss kursdeltagare. För trots att hon påstod att hon gillar att jobba med människor, märktes det inte alltid under de första kursdagarna.

Dessutom var teoripassen fyllda med underhållande anekdoter och utvikningar som titt som tätt fick både Susan och oss andra att tappa tråden. De pedagogiska bristerna berodde eventuellt delvis på kulturella skillnader och språkförbistringar, men inte enbart.

Varefter kursveckan led och ju mer konkret träningen blev desto mer en-tusiastiska tycks dock kursdeltagarna ha blivit. Fokus låg då framför allt på kontaktfält, slalom och hoppteknik. Det sistnämnda har ännu inte fått något riktigt genomslag i svensk agilityträning. Kanske kan Susan Garrett råda bot på det.

Vill återfödas som hund i Europa

Kursdeltagarna kom från både Sverige, Norge och Finland för att lära sig mer om agilityträning av kanadensiska Susan Garrett (längst till vänster) som sa: "Om du gör som du alltid har gjort kommer du att få samma resultat som du alltid har fått".

För att terrierälskaren Susan Garrett ska bli tagen på allvar som instruktör måste hon tävla med border collie. I dag håller hon kurser i olika delar av världen och tycker att europeiska agilityförare är mycket bättre på att motivera sina hundar än hennes landsmän. Men rasbredden är större i Nordamerika.

När Susan Garrett 1990 kom i kontakt med agility första gången tyckte hon inte alls att hundarna såg ut att ha särskilt roligt eller att det var underhållande att titta på.

–Det gick långsamt och ingen handlade sin hund runt banan, utan de flesta talade bara om vilka hinder hundarna inte skulle ta, beskriver hon. Susan jobbade då på ett hundträningscenter.

–Det började med att jag utvecklade en metod för att få hundarna att ta gungan på ett bättre sätt, det vill säga de skulle lära sig att springa längst ut. För min del handlade det inte om att få upp farten på hundarna, utan om att göra träningen roligare.

Susan är uppvuxen i en familj med tio barn. Och hon menar att det som hennes föräldrar lärde henne om hur man får livet att fungera med så många barn är i stort sett samma metoder som hon använder i sin hundträning. Ett exempel på detta är att om någon väljer att sitta kvar framför teven när middagen står på bordet stängs teven helt enkelt av för resten av den kvällen.

Före detta hästtjej
Susans intresse för djur och djurträning väcktes när hon läste på universitetet. Då höll hon mest på med hästar, men även hundutställningar. Så småningom skaffade hon jack russell terriern Shelby som hon främst tävlade lydnad med – på elitnivå.

I och med att hon skaffade border collien Stoni ville hon komplettera lydnaden med en annan hundsport och började även tävla flyball. Tillsammans med Stoni och jack russell terriern Twister tillhörde hon sedan det världsledande flyball-laget i tio år.

–På den tiden kunde man ägna sig åt flera sporter med samma hund och det var flyballen som väckte mitt intresse för motivationsträning. Vi var bäst för att vi inte bara lyckades få våra hundar att springa fort ut och trycka på plattan så att bollen flög iväg, utan för att inget annat lag lyckades få sina hundar att springa lika fort tillbaka. Susan äger och har ägt sammanlagt sex hundar. Samtliga har varit jack russell terrier eller border colle, förutom DeCaff som är en korsning av de båda raserna.

–Mina hundar är fenomenala. Jag älskar dem allihop. Så är jag bra på att välja valpar också. Men även om samtliga har blivit champions har det aldrig varit mitt mål.

Bästa boken om agilityträning
Hur hon bar sig åt när alla sa till henne att det var omöjligt att få ordning på border collien Buzz beskriver hon i Shaping Success. Boken skrevs från början som en träningsdagbok i krönikeform för den amerikanska agility- tidskriften Clean Run, där Susan medverkar regelbundet. Shaping Success anses av många vara den bästa boken som någonsin har skrivits om agility-träning.

Sitt agilitytävlande kom Susan igång med en bit in på 90-talet. 1995 höll hon sin första agilitykurs och 1999 slutade hon arbeta som läkemedelsförsäljare och startade sitt hundträningscenter Say Yes Dog Training i Alberton, Toronto, tillsammans med sin man.

Till Say Yes är alla raser välkomna. Men Susan gör ingen hemlighet av att det är terrierns temperament och livsinställning som ligger henne närmast om hjärtat.

–Men ska jag bli tagen på allvar och kunna försörja mig som hundinstruktör måste jag också tävla med border collie, förklarar hon. Förutom kurserna och lägren som hon och hennes anställda instruktörer håller på Say Yes tackar Susan ja till cirka 20 kurser per år på andra håll. Främst i USA. Men hon har även hållit kurser i till exempel Japan och Australien och har alltså en ganska bra överblick på hur agilitysporten ser ut världen över.

–Jag är imponerad över farten på de svenska agilityhundarna. Ni är uppenbarligen mycket duktiga på att motivera era hundar. De har roligt. När jag dör vill jag återfödas som hund i Europa, beskriver hon efter att ha besökt en klass III-tävling i Skurup.

Meritering utan konkurrens
Susan tävlar mest i USA. I Kanada konkurrerar inte agilityhundarna, vilket leder till tråkig och hämmad agility. De flesta förare kör på säkerhet för att göra nollade lopp och behöver inte bry sig om hur det går för medtävlarna, till skillnad från i till exempel Sverige där all meritering är baserad på konkurrens.

En nackdel med detta är att rasvariationen är mindre i Sverige. Och den begränsas förstås ytterligare av att vi bara har tre storleksklasser till skillnad från Kanada som har fyra.

Sin syn på agilityns utveckling sammanfattar Susan Garrett:
–Sporten förändras för varje år. I dag finns det inget bättre att titta på än bra agility. Det är som en balettföreställning eller en ”hole-in-one”.

Agility | MARI EDMAN Box 201 36. 161 02 Bromma TEL: 08/80 85 65 FAX: 08/80 85 95 e-post: mariedman@tele2.se HEMSIDA: http://www.allroundtax.se