Agility: Kronika
”Jag är väldigt
förtjust i regler”
En av Sveriges mest populära agilitydomare är Åsa Wrede. I somras fick hon ta emot priset Årets domare.
–Som domare är man alltid domare, även när man tränar och tävlar.
Hon är fostrad in i föreningslivet och inte rädd för att ta ansvar. För Hundsport berättar hon hur hon resonerar kring regler, banor och tider.
Du valdes till årets domare av Agilitysportens Intresseförenings medlemmar förra året. Vad betyder en sådan utmärkelse?
–För domarkåren kanske den inte betyder så jättemycket, men jag personligen blev jätteglad. Priset gav mig en liten kick. Just då hade jag ingen hund att tävla med och agilityn var rätt jobbig. Men det är en lite konstig tävling. För som domare strävar jag inte efter att bli populär hos de tävlande, däremot gärna hos arrangörer och funktionärerna runt banan. Det är klart att man som domare ska vara rättvis och jämn, men det går aldrig att göra alla nöjda.
Priset gällde dina domarinsatser under 2009 och då hade du inte varit domare så länge.
–Nej, jag blev domare den 16 mars 2008. Jag har en liten pokal som ser ut som en visselpipa. Den fick jag av agilitysektorn på min klubb, Linköpings BK, när examinationstävlingen var klar. Datumet står på den, det är därför jag vet exakt när det var.
Hur många år hade du tävlat agility då?
–Jag började fem år tidigare, med min dvärgschnauzer Signe. Jag är wen typisk föreningsmänniska. Höll på med häst när jag växte upp på Åland, så jag är inte förvånad över att jag ganska snabbt utbildade mig till tävlingsledare.
Varför ville du bli domare?
–Det är väldigt roligt att se och driva utvecklingen i sporten. Jag är dessutom väldigt förtjust i regler. De är ändå ramarna för det vi håller på med. Jag är lite som Monica i Vänner som säger: ”Rules help control the fun” (”Regler hjälper till att kontrollera nöjet”, reds översättning).
Är det som du trodde?
–Det svåraste är att säga nej till vädjande arrangörer. Det finns inte så många helger på ett år. Dels vill jag tävla själv och dels är inte min familj intresserad av agility.
Gnälls det inte mycket på domare?
–De jag pratar med gnäller sällan. Ibland blir man feldömd, för det går inte att se allt. Men domarna blir sällan utskällda och överlag tycker jag att det gnälls mindre i dag än när jag började med agility. Och som min mamma brukar säga: ”Bakom varje klagomål finns ett önskemål”.
Har din syn på agility förändrats sedan du blev domare?
–Jag har inte bara fått en helt annan förståelse för dem på planen, utan också för banritningar. Det finns mycket mer att ta hänsyn till än att banan ska vara rolig att köra.
Som vadå?
–Vilka hinder arrangören har, planens storlek och snabba ombyggnader. Alla hinder håller inte måttet. Ibland händer det att man får plocka bort något hinder som man har tänkt ha med. Kanske för att det regnar mycket.
Är det svårt att kombinera dömande och tävlande?
–Ja. Jag kan ibland känna att jag nog har dömt för mycket under min tävlingshunds bästa år. Man vet aldrig vilket lopp som blir hundens sista. Vi har till exempel inte hunnit kvala till SM individuellt de senaste två åren. Men jag ångrar mig inte. Jag har fått många vänner i hela Sverige. Det är jättekul att komma till en klubb och träffa alla, och att stå på första parkett och se ekipagen köra.
Så du är en av alla dem som är positiva till att det ser ut som att agilitydomare ska få döma och tävla samma dag från och med årsskiftet?
–Ja. De tävlingsarrangörer som har svårt att få tag i domare kan nog få det lättare. Jag har testat att döma och tävla samma dag på Åland, där det är tillåtet, och tycker att det har funkat jättebra. Jag har kunnat döma på förmiddagen och tävla på eftermiddagen. Det är nog inte alltid som man vill göra det, men det är skönt att få göra det om det funkar med upplägget.
SKKs prov- och tävlingskommitté sa överraskande ja med argumentet att agility inte är en bedömningssport, till skillnad från till exempel lydnad och freestyle. Håller du med?
–Jag förstår inte riktigt argumentet att man inte skulle kunna döma och tävla samma dag även om PTK hade ansett att det är en bedömningssport. Som domare är man väldigt påpassad och det är viktigt att vi har domare som tävlar. Man håller sig à jour med sporten på ett annat sätt när man är aktiv med sin hund. Agility är fortfarande en ung sport, så det händer så mycket hela tiden.
Det har ju utbildats ett par gäng nya domare de senaste åren. Behövs det fortfarande fler domare?
–Det behövs verkligen fyllas på. Dels arrangeras det fler tävlingar och dels går en del domare i pension.
Hur håller ni domare kontakt med varann?
–Vi har en mejlinglista och så arrangeras det domarkonferenser, nästa är i november.
Vad diskuterar ni?
–Det handlar mycket om regeltolkningar. På den senaste konferensen gick vi bland annat igenom hur man mäter banor och debatterade referenstider. Jag vill inte påstå att det finns osämja, men vi är alla människor och försöker hålla tolkningen så lika som möjligt. Ibland frågar de tävlande: ”Varför dömer du så? Det gör ingen annan domare.” Då får jag förklara hur jag tolkar reglerna.
Vad tycker du ska debatteras på nästa domarkonferens?
–Jag tror att vi behöver diskutera om det ska krävas att en smallhund och en largehund ska hålla samma fart, vilken typ av banor vi har och vilka hundar som tävlar. Ibland kan jag tycka att de räcker för en stor hund att galoppera för att klara tiden medan en liten hund får ligga i som en rem för att göra det. Storlekarna tävlar ändå inte mot varann.
Du är en av få domare som ofta sätter olika referenstider för de olika storleksklasserna.
–Ja, jag försöker titta på banan och tänka: ”Var kan de olika storlekarna tjäna tid?”
Jag har hört att de hårdare tidskraven i small är ett sätt att kompensera för att largehundar river mer än smallhundar. Att man vill skapa något utslagsgivande som ger fel.
–Rivningar kan man träna på, men det finns en begränsning i hur fort hundar kan springa. Har man korta ben får man ta fler steg än om man har längre.
Påverkar det dig som domare att du själv har erfarenhet av att köra en pytteliten smallhund?
–Det är klart att det påverkar. Jag kom in i domarrollen med mina kunskaper och tyckte att det var jättesvårt att göra banor för large i början.
Hur tänker du när du ritar banor?
–Jag strävar efter att de ska vara lätta att se och döma. Jag vill till exempel gärna ha en egen sida på balansen, så att föraren inte är i vägen. Och jag vill att banorna ska vara roliga för hundarna att springa, med linjer och inte så mycket slit och ryck. Hundarna ska gärna få bjuda på hinder. Jag är jätteimponerad över hur förarna löser mina banor, men hur de ska göra funderar jag inte så mycket på när jag ritar banorna.
Du försöker inte rita banor där handlingen går att variera?
–Även om man har tänkt på det så gör ju inte alltid förarna som man har tänkt. Men det är roligare att döma när inte alla gör likadant. Alla har så olika förutsättningar. Mycket handlar om hur du tränar din hund. Det är både kul att se hundar som föraren kan släppa iväg och förare som kan springa som galningar.
En del domare bygger upp och testkör banorna själva före tävlingen. Gör du det?
–Det har jag sällan möjlighet att göra. Jag tränar ihop med mina klubbkompisar. Men banorna jag ritade till AgIF/Folksam cup-finalen 2009 testkörde vi faktiskt med en landslagshund, på grund av det hala underlaget i Stadium Arena i Norrköping. Jag ville vara säker på att banorna funkade. Jag tänker mycket på underlaget när jag ritar mina banor, eftersom jag vill att de ska vara säkra för hundarna.
Hur får du inspiration?
–Jag surfar runt och tittar på banritningar av många olika domare i världen och ser filmer på YouTube. Jag vill inte snöa in på lilla Sverige. Sedan inspireras jag så klart av min egen träning. På något sätt blir det alltid en bana.
Tycker du att det finns något speciellt som utmärker dina banor?
–Jag har märkt att jag i klass I ofta har högerslalom och jag tycker även att alla hindertyper bör vara med i den klassen.
När är du inte nöjd med en bana?
–När alla som diskar sig diskar sig på samma ställe. Diskstatistiken i sig säger dock inte så mycket om banorna. Det finns många som diskar sig frivilligt, genom att ta om till exempel balanshinder eller hindret före slalom. Särskilt inför stora tävlingar som SM och landslagsuttagningar.
Du sa tidigare att du gillar regler. Tydligen gillar du även att påverka dem och att bestämma, för du var en av fem i agilityregelgruppen (ARG) under den pågående regelrevideringen.
–Det har säkert att göra med hur jag är uppfostrad hemifrån och i föreningslivet. Någon måste ju ta på sig uppgiften. Arbetet med ARG är nog min tuffaste utmaning hittills. Det finns så många viljor och det är ett jätteviktigt arbete att driva sporten framåt. Jag var väldigt trött när arbetet var över.
Är du nöjd med resultatet?
–Utifrån förutsättningarna tycker jag att vi gjorde så gott vi kunde.
Vilka regelförslag är du mest nöjd över att SBKs kongress och SKKs prov- och tävlingskommitté har sagt ja till?
–Att löptikar ska få tävla, samt att domare ska få döma och tävla samma dag.
Är det något som du är missnöjd med?
–Det var inte jag personligen som satt i ARG. Mycket handlade om att sammanställa vad andra tyckte i sina remissvar. Jag kan till exempel önska att Sverige hade varit öppet för fler storlekar.
Hur viktigt var det för er i gruppen att anpassa de svenska agilityreglerna efter FCIs internationella agilityregler?
–Vi försökte göra lite både och. Istället för att anpassa oss efter dem kanske vi kan få andra länder att ta efter oss.
Det går alltså att påverka den svenska agilitysportens utveckling?
–Ja. Men jag tror att agilitymänniskor är mer intresserade av agility än föreningsliv. Och egentligen är det konstigt att alla hundsporter ska ingå i samma förbund. Alla bollsporter ingår till exempel inte i ett bollförbund. Men om man orkar engagera sig i föreningslivet så går det att påverka. Om man hjälps åt.
Hur mycket tänker du döma i år?
–Max en helg per månad. Det är roligt att döma, men fruktansvärt jobbigt. Värst är jättestora klasser i svinkalla ridhus. Men det svåraste vädret att klä sig för är solsken. Man är väldigt utsatt. Dessutom är det dags att bli vuxen. Jag har ett riktigt jobb nu och vi har skaffat sommarstuga, där jag också tänker tillbringa tid.
Så har du ett nytillskott på gång.
–Ja, jag kanske hade skaffat valp tidigare om jag inte hade varit domare, men nu väntar jag på en schapendoesvalp. Jag hade tiken på kurs för några år sedan. Hon är 45 cm i mankhöjd och jag hoppas att min valp hamnar i medium. Valparna blir åtta veckor precis efter påsk.
Ser du dig själv främst som domare eller tävlande?
–Som domare är man alltid domare, även när man tävlar och tränar. Precis som att man alltid är instruktör och måste föregå med gott exempel.
Vad är det bästa med att vara agilitydomare?
–Att få se alla duktiga hundar och förare. Och förarna som blir jätteglada när de går i mål och klappar om sina hundar.
|
