Agility: Kronika
Orsaken till nya agilityklubbar: Kulturkrockar och mobbning
Sedan Svenska Brukshundklubben tog över huvudmannaskapet för agility 2007 har det bildats flera fristående agilityklubbar – Agilityklubben Södra Roslagen, Karlskoga agilitysportklubb, Marks agilityklubb och så sent som i höstas Solna agilityklubb. Att välja att stå utanför SKK-organisationen har dock både för- och nackdelar.
 |
 |
| –Vi kunde inte träna på Karlskoga BHK utan att få ont i magen, beskriver KASKs ordförande Ewa Lundin. Här tränar hon och Jippie på KASKs hemmabyggda hinder. |
|
L”Syftet med Solna agilityklubb är att utöka och förbättra medlemmarnas möjligheter till tävlingsinriktad agilityträning.”
Så stod det i ett pressmeddelande som nybildade Solna agilityklubb skickade ut i november. Och just att få bättre möjligheter att träna tillsammans under trevliga former tycks vara den främsta anledningen till att det under de senaste åren har bildats flera fristående agilityklubbar.
–Vi kunde inte träna på Karlskoga BHK utan att få ont i magen. Det var så mycket konflikter, beskriver Ewa Lundin, ordförande i Karlskoga agilitysportklubb (KASK).
KASK bildades i februari 2009. Några månader tidigare, i oktober 2008, lämnade sju agilityaktiva Marks BK och startade en egen klubb på en plan några hundra meter därifrån.
–Fem år tidigare hade vi varit med och dragit igång agilityverksamheten på klubben. Så fick klubben en ny styrelse och det var kommunikationsproblem med den som var orsaken till att vi drog därifrån. Folk i agilitysektorn blev mobbade, säger Jenny Pleym, ordförande i Marks agilityklubb (MAgiK).
Hon menar att det på klubbarna lätt uppstår kulturkrockar mellan bruks- och agilityfolk.
–Vi har andra raser, tränar hund annorlunda och tänker annorlunda. Vi vill till exempel inte lämna hunden i bilen när vi fikar, beskriver Jenny.
Först ut bland de nystartade och fristående agilityklubbarna var Agilityklubben Södra Roslagen (AKSR), i Vallentuna. Och enligt ordförande Karen Ludvigzon var det ”samarbetsproblem” med Vallentuna BK som gjorde att även dess agilitysektorn hoppade av.
–Vi ville pyssla med agility inte en massa tjafs, som Karen sammanfattar situationen. Och samtliga klubbordföranden som Hundsport har talat med är överens. De har fått det mycket trevligare sedan agilityklubbarna bildades.
–Det är skitjobbigt att ligga i strid med folk. Nu är stämningen jättebra och allt är roligare, säger Jenny Pleym.
Inte svårt att bilda klubb
Att bilda en agilityklubb är inte särskilt svårt.
–Det krävs lite pappersarbete, enligt Karen Ludvigzon. Föreningen måste alltså ansöka om ett organisationsnummer, anta stagdar och välja en styrelse.
–Vi pratade om att starta till exempel en hundungdomsklubb eller en lokal kennelklubb. Men de alternativen stöp på att vi tyckte att vi blev för ofria om vi skulle anta SHUs eller SKKs stadgar. I så fall hade vi varit tvungna att också ha annan verksamhet, förklarar Jenny Pleym.
–Det svåraste var att komma på ett bra namn, tycker Ewa Lundin. Det viktigaste för de nya föreningarna var att ha ett bra ställe att träna på. MAgiK hyr en plan av en markägare, KASK lånar en fotbollsplan av kommunen och AKSR hyr en grusplan av en idrottsförening. Ingen av föreningarna har någon egen klubbstuga.
Hinder lånade de till att börja med av medlemmarna. Och genom att arrangera inofficiella tävlingar har de fått ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa loss dem och köpa in egna hinder som flera av klubbarna förvarar i en container.
AKSR håller dessutom kurser på olika nivåer. KASK och MAgiK gör det inte.
–Vi kan inte ha fler nybörjarkurser och fortsättningskurser, eftersom vi vill kunna ta hand om alla efteråt. Och just nu är vi redan så många som tränar att vi kan inte erbjuda några platser i träningsgrupper, säger Jenny Pleym på MAgiK.
Klubbarna får också lite bidrag från olika håll. KASK samarbetar med SISU och får kommunalt stöd för sin ungdomsverksamhet. MAgIK får stöd från Studieförbundet för en studiecirkel i tävlingspsykologi.
–Men vi har inget större behov av pengar, eftersom vi inte har en massa utgifter, menar Jenny Pleym.
Tävlar för rasklubbar
Att välja att stå utanför SKK-organisationen för aktiva agilitytävlande har dock sina nackdelar. Klubbarna kan till exempel varken utbilda egna instruktörer eller funktionärer och medlemmarna måste ha dubbla medlemskap. Många av dem har därför valt att tävla för sina rasklubbar.
Det kan också vara svårare att vara med och påverka agilityns utveckling, genom att svara på regelremisser och liknande, om man inte väljer att engagera sig i det arbetet på den klubb som man bara tävlar för. Den största nackdelen, det är samtliga ordföranden överens om, är dock att inte kunna arrangera officiella tävlingar.
–Det är jättetråkigt att inte kunna bjuda igen, eftersom vi själva åker runt och tävlar officiellt på olika klubbar. Men vi brukar lösa det så att vi hjälper klubbarna i närheten av oss. Jag ska till exempel vara funktionär på den veckotävling som Borås BK och Ulricehamns BK arrangerar i sommar, förklarar Jenny Pleym.
–Vi vill inte stå utanför. Men det går inte att lösa problemen på något annat sätt för oss, menar Ewa Lundin. Så fördelarna överväger just nu. Det har de kommit fram till allihop. –Vi har fått kortare beslutsvägar och nu det finns utrymme för fler önskemål, som Ewa Lundin säger. Karen Ludvigzon håller med:
–Nu gör vi som vi vill. Alla tre klubbordföranden hoppas att det i framtiden ska bildas ett agilityförbund under en annan huvudman än SBK, som deras klubb kan ingå i. Alternativen som man ser är antingen SKK eller Riksidrottsförbundet.
|
