Agility: Kronika

Lätt eller svårt – åsikterna går isär

För en klass I-hund kan det vara lika svårt att ta hindren på rätt sätt, som att ta dem i rätt ordning och från rätt håll.

Ett agilityekipages uppgift är att ta sig med så få fel och så snabb tid som möjligt runt en hinderbana. Hur väl man lyckas beror på många faktorer.

Oftast handlar det om hur välutbildade hund och förare är.

Hinderfel är betydligt vanligare i klass I och II. Men har hunden fått lära sig att ta samtliga hinder på rätt sätt, oavsett ur vilken vinkel den kommer eller vilka hinder som ligger före respektive efter, så ökar chansen att det blir rätt när man tävlar.

Och har föraren lärt sig att läsa sin hund och ge hunden en begriplig signal om att fortsätta framåt eller svänga, öka respektive minska tempot, i exakt rätt ögonblick, så är det enklare för hunden att begripa vart den ska.

Det i sin tur är en förutsättning för att hunden på snabbaste sätt – det vill säga utan att be föraren om hjälp, springa förbi hinder eller glida ut i svängarna – tar rätt väg runt banan. Vilket är ett måste för att lyckas i klass III, där kraven på fart är betydligt högre än i klass I och II.

Men det kan så klart bli fel även för de skickligaste. För det är lätt att göra missbedömningar när det går fort. Hunden kan råka riva ett hinder, missa slalomingången eller missförstå föraren. Som i sin tur kanske placerar sig aningens fel, blir för långt efter eller styr för lite eller för mycket.

Åsa Andersson Mägi, Söderköpings BK, tävlar med tollaren Bobbo i klass I large.
–Bobbo är min första agilityhund. Vi har tävlat inofficiellt i sex år och debuterat officiellt först i år. Det här är vår fjärde officiella tävling och det är alltid något som strular. Antingen har jag för ont i kroppen, så att vi blir för långsamma och missar pinnen på grund av det. Eller så hoppar Bobbo över något kontaktfält. På sistone har han gått ur slalom för tidigt. Men han är duktig på att söka hinder själv, vilket gör det lättare att handla. Det jag tränar mest är framåtdriv och kontaktfält..

Olika banor och ekipage
Banorna är ju hela tiden olika. En del är rakare. Andra har fler, tvärare och klurigare svängar. På vissa banor står hindren tätt och på andra mer glest. Och på en del är det vanligare att hunden ska ta det hinder som den har framför sig. På andra ska den vid flera tillfällen ta ett helt annat hinder, eller kanske till och med det hinder som den ser – fast från andra hållet.

Vi som tävlar är dock också olika, vilket gör att vi har olika förutsättningar för att lyckas med de olika svårigheterna.

Själv kan jag till exempel inte springa och har valt att tävla med en ras som är framavlad för att vara kortbent, tung och springa långsamt. Helt idiotiskt, kan man tycka.

Men faktum är att det går rätt hyfsat, utifrån min ambitionsnivå. Rasen har nämligen en stor fördel. Den gillar att jobba självständigt, vilket jag har valt att förstärka så mycket som det går i mina hundars träning. För det ger mig – som verkligen behöver det – utrymme att gena på banan.

Gunilla Lindström, Mälarö BK, tävlar med papillonen Roxa i klass II small.
–Vi har haft problem med slalom, framför allt på tävling. Eftersom Roxa har ökat i fart så har hon haft svårt att bromsa för att kunna ta första porten rätt. Det som var ett problem tidigare var att Roxa inte var så snabb och motiverad, och det berodde på att jag som är oerfaren inte visste hur jag skulle lägga upp grundträningen när hon var valp och unghund. Det vi också har haft svårt för är när hinder inte ska tas bakifrån, men det beror säkert på att vi har tränat mycket på just att ta hinder bakifrån.

Med första hunden gick det dock lite till överdrift. Hon tyckte gärna att hon visste bättre än jag, och eftersom jag var orutinerad var min handling väldigt otydlig. Det ledde till att vi ofta diskade oss. Eller så drog vi på oss rivningar, eftersom jag inte heller lyckades lära henne att hoppa med rätt teknik.

Den andra har alltid varit betydligt mer hindersäker och samarbetsvillig, och jag har blivit bättre på att handla. Men vi har svårt att hävda oss tidsmässigt. Det får mig att tycka att raka banor är tråkiga, och att banor med långa springsträckor mellan varje passage där jag måste vara nära för att kunna styra är nästintill omöjliga. Jag vill därför hellre tävla på tajta banor som har slalomingångar i svåra vinklar och kräver självständiga kontaktfält.

Den tredje hunden är det knepigare med på alla sätt. Just på agilitybanan är hon inte alls lika självständig som i vardagen. Jag misstänker att hennes dåliga självförtroende beror på hon är så liten att hindren är högre och avstånden mellan hindren kräver fler steg. Det i sin tur har också har gjort henne mindre uthållig och inte lika motiverad. Så för henne föredrar jag i dagsläget rakare banor. De får henne att våga och vilja ta för sig.

Där ser man. Jag är samma förare, men har och har haft olika svårigheter med tre hundar av samma ras.

Variation förnöjer
Att åsikterna om vad som är svårt varierar utifrån vem man är visar även enkätsvaren här intill. Beroende på vilken klass de tävlar i, samt vilka förutsättningar de själva och deras hundar har, så svarar förarna helt olika. En del vill tvingas springa mer, andra mindre. En del har problem att klara tiderna, andra tycker att det är svårare att få hundarna att ta hindren korrekt.

Agility | MARI EDMAN Box 201 36. 161 02 Bromma TEL: 08/80 85 65 FAX: 08/80 85 95 e-post: mariedman@tele2.se HEMSIDA: http://www.allroundtax.se