Dandie dinmont club-show

Den 9 augusti 2009 höll Dandie Dinmont Club sin Club Show i samband med Örebro Läns Kennelklubbs utställning. Man hade alltså två möjligheter att ställa ut sin dandie samma dag, först på kennelklubbsutställningen och några timmar senare på ras- specialen, ett tillfälle som många tog tillvara. 22 dandies till SKK och 42 till specialen (en del identiska naturligtvis) hade anmälts.

42 anmälda dandie dinmont är ett rekord i klubbens historia och ett gyllene tillfälle att skaffa sig referensramar om rasen. Det var därför synd att inte många domare var på plats, men skälet kan förmodligen härledas till något så enkelt som att man varken hade kännedom om klubbens Club Show eller antalet hundar. För att öka kunskapen på alla plan om rasen vore det kanske en idé att per mejl meddela domarna om en utställning av den här digniteten till nästa gång.

Platsen för Club Show var belägen på en generös gräsyta dit även andra specialer förlagts. Här hade klubben rest upp sitt praktfulla tält dit en och annan funktionär och utställare med hund sökte skydd för att få svalkande skugga.

Prisbordet var magnifikt och den inramade bilden av hela tillställningen blev något av "a garden party atmosphere" som mycket väl kunnat utspela sig i Mr Dinmonts hemtrakter.

Klubbens ordförande, Göran Hoppe, inledde sammankomsten med att hälsa alla välkomna Man hade bestämt att klasserna, och inte könen som är brukligt, skulle följas åt under bedömningen. Därför bedömdes först hanarna i en klass, sedan tikarna vilket åtföljdes av nästa klass enligt samma procedur osv.

Domare på Club Show var Jonas Wiborg som är hedersledamot i Dandie Dinmont Club och en aktad auktoritet på rasen. Jonas Wiborg har haft vänligheten att skriva en sammanfattande kommentar om sina intryck av dagen.

Domarens kommentarer
”Det var en strålande solig och varm augustidag när den svenska rasklubben för dandies arrangerade sin årliga mönstring i Askersund. Privilegiet var mitt att få döma de 42 anmälda terrierna. Medelkvaliteten på deltagarna får anses vara god. Vad som är mycket positivt är att rasen har genomgått en sådan generell förbättring under de senaste årtiondena, framför allt när det gäller sundheten.

Färre och färre blir de med begränsade korta baksteg. Under de senare åren har undertecknad upplevt det nästan är så att man betraktas som helt mossig när man påpekar att en dandie trots allt är en grythund, och visst är det trevligt om en sådan inte är alltför stor. Att det trots allt fortfarande är skrivet i standarden att de lägre vikterna föredras. Samtidigt som man skyndsamt alltid måste påpeka att om en något större individ som är sund och smidig kommer på utställning så skall den givetvis tilldelas vilken merit det nu må vara. Men det är trevligt om alla vet vad som är det mest önskvärda.

Sedan den första boken skrevs om dandies 1888 har det understrukits att rasen inte får bli hur lågställd som helst. I dagsläget är det inget problem men det får inte glömmas bort. Ju lägre ju bättre är inte alls tanken. Här kommer jag också in på något som jag såg en del av under min bedömning, nämligen hundar som gav ett tungt intryck och detta är inget man önskar. Rasen skall vara lätt på tassarna och flexibel i kroppen.

Några dandies deltog som helt enkelt var ur päls, alltså nyligen trimmade, men alla hade utmärkt kvalitet på sina ytterrockar. Mycket glädjande. Detta med pälsens struktur är också något att ta fasta på för den speciella frasiga blandningen av mjuka och hårda strån medför inte minst att den är lättskött och även ägaren till sin första dandie har en god chans att själv klara av trimningen. Det finns alltid en frestelse att få för mjuka pälsar på hundarna för det ger per automatik också tjock upprättstående huvudbehåring och mycket benhår vilket lätt blir effektfullt på utställning, men risken finns att det blir som att trimma tuggummi. Det finns exempel på andra raser som bara blivit mer och mer svårtrimmade och detta har inte haft en gynnsam inverkan på utveckling och popularitet.

Vad som slår mig är att idag förefaller 99 procent av alla dandies ha utmärkta huvuden. Kanske någon som borde ha lite mer skallbredd eller ett starkare nosparti, men de hör till undantagen. Samma sak med de så speciella kroppslinjerna. Ni vet ju "No topline no Dandie". Bland de anmälda så fanns det mycket få hundar hos vilka man kunde på något sätt kritisera bålens linjer.

I valpklass på utställningen deltog tre kullsyskon som samtliga var synnerligen lovande. Bäst här var Fairmac Night Pride som helt säkert kommer att låta tala om sig en hel del i framtiden. Särskilt påfallande var hans utmärkta anatomi med därtill följande särdeles fria rörelser. Angenämt att se hur väl han använde sina hasor när han klev på i gräset. Han är ägd av sin uppfödare Maritha Karlsson.

Bästa tik och BIS blev Fairmac Kiss of Passion. Detta är en verklig kvalitetstik som har allt i sin nätta kropp. Med därtill utmärkta proportioner. Hon rör sig med lätta obehindrade steg. Helt enkelt bildar Kiss of Passion en mycket balanserad och sympatisk helhet. BIS-2 blev en annan jättefin klassisk tik som också rörde sig så utmärkt, nämligen Ann Kristin Lundins Ch Willows Lili Marlene.

Utställningens bästa hane blev den redan välkände Ch Fairmac Glansmen Superior. Han imponerar när han står och går. När man kommer närmare honom, stående på bordet, så känner man påtagligt att denna hund verkligen har kvalitet, inte minst med sitt starka välformade huvud, rena skuldror och rejäla bakställ. Här igen är de korrekta proportionerna påtagliga. I slutlig BIS placering blev Glansmen trea. Liksom BIS-tiken i sin uppfödare Maritha Karlssons ägo.

Fyra blev familjen Gollnes Ch Gertongårdens Gold Boy som ger ett så gediget intryck, utomordentlig såväl på bordet som i trav. Han imponerar verkligen. Femteplaceringen gick till den från Tjeckien importerade unga peppartiken Daystar Dannah Ze Zihelske Zahrady, en angenäm bekantskap som så målmedvetet och flytande travade runt. Hennes far är toppvinnare på de brittiska öarna, modern är född i Italien, men med fin amerikansk Pennywise-far. Importör och ägare är Gun Stäwenborg, kennel Strike.

Jag ser också i katalogen att totalvinnaren Kiss of Passion har kanadensisk far och med en mor som är född i Sverige, med holländsk far och finsk mor. Bästa hane har en australisk far och är på så sätt halvbror till Ch Hobergay’s Fineus Fogg som var vinstrikaste hund i USA för några år sedan! Naturligtvis blir ett sådant internationellt utbyte en förutsättning för att upprätthålla en så liten population som dandies alltid har utgjort.

Sexan i min lineup var den från Norge införskaffade Collector’s Opera, också mycket korrekt och fullständigt tidlös. Hon residerar på kennel Willows. Bästa veteran var en av mina gamla favoriter, Ch Willows First Lady som jag vid en rad tillfällen beundrade när hon var i sin fulla blomning. Nu 11 år och hennes utsökta attribut går icke att missta sig på. First Lady njuter sitt otium hos Annkristin Lundin.

Bästa uppfödargrupp vann Willows som, nog bekant för alla, innehas av Lili Lagerqvist . En kvartett som uppvisade en jämn excellent rastyp. Bilden av bästa avelsgrupp har också hållit sig kvar i mitt minne. Det var Ch Strike A Carol To Carmen som tävlade med sina fyra söner. Nu skall det ju fortfarande hända en hel del med fyra gossar i juniorklass, men de var också mycket angenäma att betrakta. Jag kommer åter tillbaka till önskvärda proportioner, detta är dandies som är "smart on their legs" och sunda. Mycket inspirerande att se!

Bland dessa bröder i juniorklass var det bara Willows Sunshine som kunde klämma in sig som tvåa. Mycket i liten förpackning, man kan verkligen se för sitt inre hur han orädd "stormar vildkattens stuga och grävlingens håla i Liddlesdale"! Jag vill tacka alla som kom och visade sina ljuvliga dandies för mig. Oavsett placering är var och en storartad och unik.

Insänt av Jan-Erik Ek